Insändare kräver organiserad bärgningskår efter kaotisk eldsvåda

(Insänt.)

Något att ta på allvar.

Man måste medge att vår frivilliga brandkår vid den senaste eldsvådan, liksom tidigare vid liknande olyckor, visade en rådighet, ordning och handlingskraft som förtjänar allt beröm, och man kan lätt förutse vilken nytta man i framtiden kan räkna med av den när det gäller släckningsarbetet. Det vore därför önskvärt och av största vikt att man fick en bärgningskår organiserad efter samma mönster, och till detta skulle säkert samme man som bildade släckningskåren bidra på alla sätt med sin kända verksamhet och sina goda insikter i saken.

Vid den senaste eldsvådan såg man ju ett bedrövligt exempel på oordning i just detta avseende. Det gick nästan till som jag föreställer mig att det går till vid ett fientligt besök i en erövrad stad. Man trängde in i hus dit man trodde att elden möjligen kunde nå, bröt upp dörrar, slog ut fönster, bar ut möbler och rafsade bort allt löst som gick att komma åt, utan sans och ordning — allt naturligtvis i bärgningsiver! — och tillfogade därigenom ägaren, som man ville hjälpa, mer skada än nytta. Väl om man, när paniken är över, kan ge honom besked om var han kan få tillbaka sina skadade saker, utan att han behöver efterlysa dem genom annonser i tidningarna och från predikstolarna. Fanns det en rätt organiserad bärgningskår skulle alla sådana olägenheter undvikas.

Att vår brandkår, sådan den hittills varit, är mindre ändamålsenligt inrättad har man nog för länge sedan insett. Så här borde den vara: Till kåren väljs raska och stadgade personer. Dessa delas in i tre kårer: eldsläckningskåren, bärgningskåren och bevakningskåren. Så snart en eldsvåda uppstått bevakar den sistnämnda kåren tillfartsvägarna till platsen och släpper inte in någon som inte har där att göra. Därigenom förhindras trängsel och oordning. När bärgning och bortförsel blir nödvändiga får detta endast utföras av bärgningskåren, som lämnar det bärgade på anvisade platser, där det tas emot och vårdas av bevakningskåren under dess ansvar. Därigenom förhindras stölder, vårdslös och våldsam hantering och en mängd andra oegentligheter.

Släckningskåren arbetar under tiden oberoende av allt annat befäl än de därtill utsedda, som bör vara män med handlingskraft, kunskap och uthållighet, och som ovillkorligen ska lydas i vad de för stunden finner bäst att göra eller låta bli. Därigenom undviks den skadliga villervalla som ett splittrat, obestämt befäl med olika åsikter tyvärr alltför ofta orsakat — en villervalla som kostat mången persons välfärd, som annars kanske kunnat räddas, och som vållat gräl, slapphet och förvärrat olyckan. Man tycks hittills ha gjort sig en förvriden uppfattning om den makt och myndighet som den randiga staven medför, visat en orimlig obeslutsamhet i huvudsaken, låtit sig kommenderas av vissa till häst än hit, än dit, och till slut inte uträttat något av betydelse med allt fjäsk och all beställsamhet. Sådant duger aldrig, och minst av allt vid eldsvådor.

Till eldsvådor kommer alltid mycket folk. Man kan dela in dem i tre klasser: de som bara kommer för att titta och gapa på elden, i regel den talrikaste gruppen; de som kommer för att bärga och hjälpa; och de som infinner sig för att stjäla och ställa till skada — tyvärr alltför många. Att hålla alla dessa borta från platsen och hålla området fritt omkring sig bör vara kårens ivriga strävan, och till detta bör den också kunna räkna med militärt bistånd, där sådant finns att få och behövs. En sådan åtgärd kommer visserligen i början att mötas av många svårigheter, kanske till och med våldsamheter, men med tiden ordnar sig ju allt! Måtte man emellertid ta saken på allvar!

Dixi. (Reds. anm.: latin för "jag har talat", en vanlig avslutningssignatur i insändare.)

(Inlemnadt.)

Något till behjertande.

Man måste medgifva, att vår frivilliga Brandkorps vid sista eldsvådan, likasom förut vid dylika olyckstillfällen, ådagalade en rådighet, ordning och drift, som förtjena allt beröm, och kan man lätt förutse, hvad godt man framdeles af den kan påräkna i släckningsvägen. Det vore derföre önskligt och af största vigt, att man finge en Bergningskorps organiserad efter samma mönster, och hvartill samma Man, som bildat Släckningskorpsen, säkert skulle med sin kända verksamhet och sina goda insikter i saken på allt sätt bidraga. Vid sista eldsvådan hade man ju ett bedröfligt exempel på oordning i detta fall? Det gick nästan till, som jag föreställer mig det tillgår vid ett fiendtligt besök i en eröfrad stad. Man inträngde i hus, dit man ansåg elden möjligen böra komma, uppbröt dörrar, utslog fönster, utröjde möbler och bortrafsade allt åtkomligt löst, utan sans och ordning — allt naturligtvis i bergningsifver! — och tillskyndade derigenom ägaren, som man ville hjelpa, mera skada än gagn. Godt, om man, sedan paroxysmen är öfver, vet att ge honom besked, hvar han kan få sina stympade saker igen, utan att behöfva söka det genom annonserande i dagbladen och från predikstolarna. Funnes en rätt organiserad Bergningskorps skulle all sådan olägenhet undvikas.

Att vår Brandkorps, sådan den hittills varit, är mindre ändamålsenligt inrättad, torde man längesedan ha funnit. Se här, hurudan den borde vara. Till densammas utgörande väljas raska och stadgade personer. Dessa indelas i 3:ne korpser: Eldsläckningskorpsen, Bergningskorpsen och Bevakningskorpsen. Så snart eldsvåda yppats, bevakar denne sistnämde korps avenuerna till stället, och ditsläpper ingen, som ej har der att göra. Derigenom förekommas trängsel och oordningar. När bergning och bortförsel bli nödvändiga, måste sådant endast få verkställas af Bergningskorpsen, som aflemnar det bergade på anvista platser, der det af Bevakningskorpsen emottages och vårdas under densammas ansvarighet. Derigenom förekommas tjufnader, vårdslös och våldsam behandling och mångfaldiga andra otillbörligheter. Släckningskorpsen arbetar imellertid oberoende af allt annat

befäl, än de dertill utsedde, som böra vara män af drift, insikter och oförtrutenhet, och ovillkorligen åtlydas i hvad de för tillfället finna för godt att göra eller låta. Derigenom förekommes den skadliga villervalla, som genom ett mångdeladt, obestämdt, olika åsigter ägande befäl, tyvärr allt för ofta uppstått och kostat mångens välfärd, som annars kunnat möjligen räddas, vållat gräl, slapphet och förstorat olyckan. Man tyckes hittills ha gjort sig ett förvändt begrepp om den magt och myndighet, som den randige stafven medförer, visat en orimlig obestämdhet i hufvudsaken, låtit befalla sig af vissa till häst än hit, än dit och slutligen ingenting stort uträttat med allt fjesket och beställsamheten. Sådant duger aldrig, och minst vid eldsvådor.

Till eldsvådor infinner sig alltid mycket folk. Man kan indela det i 3:ne klasser: de, som komma blott för att se och gapa på elden, merendels alltid den talrikaste delen; de, som komma för att berga och hjelpa, och de, som infinna sig för att stjäla och göra ogagn — Gudnås! allt för många ibland. Att undanhålla alla dessa från stället och bibehålla platsen fri omkring sig, bör vara Korpsens ifriga bemödande, och dertill bör den ock kunna räkna på Militärbiträde, der det kan fås och behöfves. Sådan åtgerd blir visserligen i början åtföljd af många svårigheter, kanske äfven våldsamheter; men med tiden reformerar sig ju allt! Måtte man imellertid med allvare behjerta saken!

Dixi.