Livet och Döden
Varför de många tårarna? Varför de tysta kvalen? Varför har rosen en tagg som sårar, och druvan bara en saft som förvillar vandraren i livets dal?
Varifrån kommer den stilla längtan i vandringsmannens själ? Denna aldrig släckta glöd, denna glädje som bara är lånad av begärens svaga träl?
Denna ständigt nya smärta: födan som räcks åt barnet av den slöjhöljda Herta (Reds. anm.: troligen avses jordgudinnan Hertha), när det ur slummern vid hennes hjärta väcks till livets strider?
Ack! Livet är ju ett avsked från allt stort och skönt på jorden, som ges bara för ett ögonblick, likt ett ljusets ord skrivet med blixten i moln.
Men se, i dödens rike – vilken stilla fröjd och frid! Må fruktan för dess spira vika! Där är tiggaren kungens like, och anden fri från rum och tid.
Ja, döden är en hälsning (Reds. anm.: originalets "helsnig" är sannolikt ett tryckfel för "helsning") till allt vi här saknade, allt vi offrade åt nöden, allt som togs ifrån oss av stränga öden: döden är ett återfinnande.
Låt oss då lära oss att tåligt sakna själens föda och hjärtats lust: fälten förblir inte nakna för evigt – efter den sista sömnen vaknar vi på Elyséens kust.
Fotnot: Ur "Dikter af Viktor", som nyss utkommit i Jönköping och säljs i Gleerupska bokhandeln här i staden för 32 skilling banko.