Norden
Bara veklingen prisar södern – jag prisar dig, o Nord! Med dina berg och isar, med dina klara ord. Ha tack, du hjältars moder, för att du bar även mig. Har du inga marmorstoder, så har du ändå minnen.
Och även om inga ambrasängar och ingen evig vårglans klär din park och dina ängar, så är du ändå evigt grön. Hur majestätiskt höjer sig inte dina granars toppar, där snabba strömmar böjer sitt aldrig frusna lopp.
Här kuttrar ingen turturduva i lummig myrtenlund, men från smultrontuvan stiger lärkan mot himlen. Apelsinen glöder inte mellan mörka blad, men kornet ger styrka, och dess dryck gör själen glad.
Och fastän rosenhäcken inte ständigt bär blommor som kransar silverbäcken och speglar den skära hyn, så smyger här inte heller några ormar, lika hemliga begär – bara örnar flyger lodrätt upp mot stjärnornas ljusa här.
Inga gondoler flyter mellan stolta slott, men på kristallklar is, på skridskor, snabb som ett skott, ses nordens yngling ila fram och rista flickans namn – och efter färden får han vila i en famn mjuk som svandun.
Hennes öga ses inte brinna som en blixt i kolsvart natt, men trohetens gudinna satt hos naturen när denna blick formades, en blick där ingen falskhet finns, som, oförvildad av hat, bara säger: dig minns jag.
Solens strålar livar inte ständigt upp nordbons själ, men våren bor under snödrivan, och glädjen trivs väl tillsammans med allvaret – hör bara de rena tonerna som stiger likt lågan upp till sångens Gud.
Om nordens skald inte sjunger om vilda kärlekskval, så lär han i stället de unga vår höga släkthistoria, och han sjunger det sanna – se hur tydligt det står skrivet på hans höga panna, omgiven av ljust hår.
Våra floder ger inte den dvärgglans som kallas guld, det lömska aggets moder, själens gravmull; men ur svårsprängda gruvor bryter vi järnets malm, och källan är vår druva, halmen vårt ejderdun.
Och bara med ansträngd möda lockar vi frukten fram, samlar fältets gröda och skördar trädets stam. Men desto bättre smakar vårt enkla förråd, och fliten vakar ständigt mot lättjans övermod.
Och måttfulla och fria, med mod i högvälvd barm, för vi svärd och lie med skicklig och kraftfull arm. Ve den som med en boja vill binda nordbons hand – en hjälte i varje koja försvarar lag och land.
Det höga modet ökas än mer av en renad tro, som inte söks i kloster, där bara vantrons frön gror. På Herrens ord tryggar vi vår kyrka och vårt hopp, på klippans grund bygger vi våra tempel.
Lika fast som himlens valv står deras höga valv, långt från vulkanens låga, långt från jordens skalv. Naturen själv predikar i blomma, frukt och snö att vi ska älska våra likar, och lär oss leva och dö.
Låt oss då följa naturen och den lära hon gav oss: se, fjällen är fästningsmuren, två hav är vår vallgrav. Därinom må enkla seder, gudsfruktan, huslig dygd och forna tiders heder pryda Nordens bygd.