Spanska kvinnor prisas för skönhet och hjältemod

Kvinnorna i Spanien.

Kvinnorna i Spanien är aldrig underkastade det hushållsslit som i Frankrike och Schweiz, utan tycks enbart vara födda för att försköna livet. Utan minsta antydan till vad man kallar lärdom eller boklig bildning är en spansk kvinna ändå fullärd i konsten att behaga. Hon är aldrig förlägen eller tafatt i samtal, dansar och gör allting med en medfödd charm som aldrig kan uppnås genom studier eller eftertanke, knäpper på sin gitarr som av en naturlig fallenhet, och sjunger med en känsla som endast den djupaste passion kan inge.

Den spanska kvinnan är i sanning en förtrollande varelse. Hennes hy är vanligen olivfärgad, sällan rosenröd och aldrig sminkad. Hennes hud är mjuk och slät, ansiktet runt, fylligt och väl proportionerat, ögonen stora, svarta, blixtrande och själfulla; munnen liten, tänderna vita och jämna. Vad hennes gestalt beträffar, utan att ge mig in i en omständlig beskrivning som skulle bli löjeväckande, räcker det att säga att den är vacker, ja utomordentligt välformad, och av en så fullkomlig smidighet att varje rörelse hon gör är full av behag och varje steg tycks inövat.

Hennes vanliga uppsyn är allvarsam och melankolisk, men när hon möter en bekant och anstränger sig för att behaga, slår upp sina brinnande stora ögon och öppnar sina blomstrande läppar för att visa den vackraste pärlrad av tänder, eller för att säga några ljuva ord, då måste det hjärta vara mer än stenhårt som kan motstå hennes tjuskraft.

Den spanska kvinnan är inte heller enbart vacker: hon är inte flyktig i sina känslor, utan häftig, passionerad och bestämd, och kapabel till den högsta självuppoffring. Historien bevarar flera exempel på hjältemod hos spanska kvinnor som saknar motstycke. Om man undantar Jeanne d'Arc – var finner vi väl några som kan jämföras med Isabella Davalos, Doña María de Pacheco och Flickan från Zaragoza?

Qwinnorna i Spanien.

Det svagare könet i Spanien är aldrig underkastadt det husliga släp, som i Frankrike och Schweiz, men tyckes endast vara födt att försköna lifvet. Utan den minsta skymt af hvad man kallar lärdom eller bokvett, är ett Spanskt fruntimmer likväl utlärdt i konsten att behaga. Aldrig förlägen eller tafatt i samtal, dansar hon och gör allting med ett medfödt behag, som aldrig kan hinnas genom studium eller öfverläggning, knäpper sin guitarr liksom af en naturlig fallenhet, och sjunger med en känsla, som endast den djupaste passion kan ingifva. Den Spanska qvinnan är i sanning en förtrollande varelse. Hennes hy är vanligen olivgul, sällan rosenröd och aldrig sminkad. Hennes skinn mjukt och slätt, ett rundt, fylligt och väl proportioneradt ansigte, stora, svarta, blixtrande och själfulla ögon; en liten mun, hvita och reguliera tänder. Hvad hennes vext beträffar, så, utan att inlåta mig i en omständlig beskrifning, som skulle leda till löjlighet, är det tillräckligt att säga, att den är skönt, ja utomordentligt väl bildad och af en så fullkomlig smidighet, att, då hon rörer sig, hvarje åtbörd är full af

behag, hvarje steg synes studeradt. Dess vanliga utseende är allvarsamt och melankoliskt; men då hon möter en bekant och bemödar sig att behaga, slår upp sina brinnande stora ögon och öppnar sina blomstrande läppar, för att visa den skönaste perlerad af tänder, eller för att säga några ljufva ord, måste det hjerta vara mera än stenhårdt, som kan emotstå hennes tjusningskraft. Icke heller är den Spanska qvinnan endast skön: hon är icke flyktig i sina tycken, men häftig, passionerad och bestämd, och mägtig af den högsta sjelfförsakelse. Historien förvarar flera drag af hjeltemod hos de Spanska fruntimren, som äro utan exempel. Om man undantager Jeanne d'Arc, hvar finna vi väl några, som kunna jemföras med Isabella Davalos, Donna Maria de Pacheco och Flickan i Zaragoza?