Spanska språket hyllas som det förträffligaste av alla

I sitt nuvarande skick är spanska språket kanske det förträffligaste av alla språk. Liksom italienskan är det rikt på vokaler, det lämpar sig med lätthet för diktkonsten och ger det skönaste uttryck åt en lycklig och stor idé. På vilket annat språk skulle väl stycken, som beundrats i århundraden, kunna skrivas och spelas på en och samma dag? Ändå har detta hänt mer än en gång med Lope de Vegas teaterstycken.

Även om spanskan i den oskickliges hand, just genom sin stora rikedom, lätt urartar till bombasm – vad kan ändå vara skönare än spansk prosa, sådan man läser den i Jovellanos meningar? Som talspråk är spanskan oöverträffad; dess behagliga böjningar och välljudande satsmelodi behagar örat även hos den som inte förstår dem. Man tjusas, och fåfängan smickras, av tusentals lyckade ordspråk och artiga uttryck som kommit i bruk hos ett kvickt och belevat folk.

I katedern och på predikstolen är spanskan majestätisk och högtidlig, och det krävs bara lite skicklighet och känsla för att den ska stegras till en hänförande vältalighet. I spetsen för en armé är den uthållig, kraftfull och befallande; i vardagligt samtal uttrycksfull, livlig och behaglig. Uttalade med passion uttrycker dess strupljud i hög grad hat, raseri och avsky. Som kärlekens språk och uttryck för passionen har spanskan en allvarsam vältalighet och en oemotståndlig känslofullhet; i kvinnors mun är den ljuv, fängslande och övertalande.

I Kastilien talas spanskan renast, och detta språk utgör egentligen nationalspråket. Det härstammar från latinet och är i hög grad odlat. Cervantes och Calderón har stor förtjänst av dess tidiga utveckling. Spanska Akademien har fullkomnat deras ansträngningar genom sin ordbok och sin grammatik, om vilka man – som högsta möjliga beröm – kan säga att de är värdiga sitt ämne.

Uttalet är ganska lätt, eftersom varje ord uttalas precis som det stavas. Några bokstäver har visserligen i enskilda fall ett annat ljud, men undantagen är likadana överallt och oföränderliga. Strupljuden, de svåraste för utlänningen, är lämningar efter den moriska dialekten, och även de kan med lite övning lätt tillägnas.

Något om Spanska Språket.

I dess närvarande skick är Spanska språket kanske det förträffligaste af alla språk. Likasom Italienskan rikt på vokaler, lånar det sig med lätthet åt skaldekonsten, och gifver det skönaste uttryck åt en lycklig och stor idé. På hvilket annat språk kunde väl stycken, som i århundraden blifvit beundrade, på en och samma dag skrifvas och spelas? Likväl har detta mer än en gång händt med Lope de Vegas' theatersstycken. Ehuru i den oskickliges hand Spanskan, just genom sin stora rikedom, lätteligen urartar till bombast, hvad kan likväl vara skönare, än Spansk prosa, sådan som man läser den i Jovillanos perioder? Såsom talspråk är Spanskan oöfverträfflig; dess behagliga böjningar och välljudande periodfall behaga örat, till och med hos den, som icke förstår dem; man tjusas, och egenkärleken smickras af tusentals lyckliga ordspråk och artiga uttryck, som kommit i bruk hos ett qvickt och belefvadt folk. I katedern och predikstolen är Spanskan majestätlig och högtidlig, och fordrar blott liten skicklighet och känsla att uppstegras till en hänförande vältalighet; i spetsen för en armé är den uthållande, kraftig och befallande; i ett vanligt samtal uttrycksfull, liflig och behaglig; uttalade med passion, uttrycka dess strupljud i hög grad hat, raseri och afsky; såsom kärlekens språk och ett uttryck för passionen, har Spanskan en allvarsam vältalighet, en oemotståndlig känslofullhet; i qvinnornas mun är den ljuf, fängslande och öfvertalande.

I Castilien talas Spanskan renast; och detta språk utgör egentligen nationaltungomålet. Det härleder sig från Latinet, och är i hög grad odladt. Cervantes och Calderon ha stor förtjenst om dess första utbildning. Spanska Akademien har fullkomnat dessas bemödanden i dess lexikon och språklära, om hvilka man, såsom det högsta möjliga beröm, kan säga, att de äro värdiga sitt ämne. Uttalet är ganska lätt, emedan hvarje ord utsäges alldeles som det stafvas. Några bokstäfver ha väl i enskilta fall ett olika ljud, men undantagen äro lika öfverallt och oföränderliga. Strupljuden, de svåraste för utländningen, äro lemningar efter Moriska dialekten, och äfven med någon öfning lätt tillegnade.