Skålar i London firade kronprinsessans lyckliga förlossning

Till redaktionen.

Bland en mängd papper återfanns nyligen den bifogade texten, som eftersom den är mindre känd här i riket kanske kan få plats i Aftonbladet, även om den numera är något gammal. Författaren lär vara den dåvarande pastorn vid Svenska församlingen i London, doktor J. P. Wåhlin.

Skålar vid måltiden, given av svenskar och norrmän i London den 31 maj 1826 för att fira Hennes Kungliga Höghet Kronprinsessans lyckliga förlossning.

Skålar.

Var hälsad Carl Johan, du Nordens försvar, vars namn står som stjärnan vid polen! Ditt rykte far kring världen på örnvingar, din bragd bländar ögat som solen. Din dygd ger kronan dess strålande glans, och Äran binder dig sin evighetskrans. En skål för den älskade kungen!

Hell dig, drottning, med dygdernas följe, som delar och pryder två troner! En tjusande Freja, en vänlig gracie, du dyrkas av Nordens nationer. Där skönheten hyllas, där dygden är kär, och godheten, som står över allt, sträcker du din härskande spira.

Du älskade furste, du Skandinaviens hopp, du son av den nordiske hjälten! Till dig ser folkens förtroende upp, från den arktiska polen till Bälten. Varje bröst är ditt pansar, varje arm är din lans, och Svea är din egen – och döden väntar den som skulle vilja ta henne ifrån dig.

Du leende ängel, du Oscars gemål, du Nordens så milda gudinna! Varje hjärta hyllar dig, och vår skål är din, du svearnas vackra furstinna! Med dygdens och ungdomens milda behag, och hjärtat synligt i anletets drag, älskas och dyrkas du av alla.

Välkommen, o prins, med den blomstrande våren, du Balder som återskänks jorden! Den bekransade Freden, med gyllene hår, strör ymnighetshornet över Norden; och Svea och Nore, med blixtrande svärd, lovar dig den eviga trohetens gärd, och fjällen genljuder av namnet Carl Ludvig.

Prinsessa, med gloria kring silvrat hår, som har vunnit rykte för din visdom! En ädel gestalt står du bland ruinerna av en tid som redan har försvunnit. Din dygd är beprövad: med kronan i hand vinkar ängeln dig från sällhetens land, dit stormen och oron aldrig når.

Än höjer vi, bröder, de blixtrande glasen: en skål för dig, svearnas ära – vår hövding! Med det tacksamma hjärtats hänförelse bär vi fram vördnadens offer till dig. Må du länge pryda vårt namn och vårt sällskap, du kronan ibland oss – och må din möda belönas med landsmännens tacksamhet.

Du älskade fosterjord, bragdernas land, som fordom erövrade världen! Se, hjärta vid hjärta och hand i hand knyter du oss samman, du stjärnkrönta Norden! Må Himlen välsigna dig, den som ler över dig, och må segern följa ditt höga banér: vårt älskade fosterlands välgång!

Till Redaktionen.

Bland en mängd papper återfanns nyligen det närlagda, hvilket, såsom mindre kändt här i Riket, torde vid tillfälle få ett rum i Tit. Aftonblad, ehuru numera något gammalt. Författaren lär vara då varande Pastorn vid Svenska Församlingen i London, H:r Dokt. J. P. Wåhlin.

Skålar vid Måltiden, gifven, till firande af Hennes Konglig Höghet Kronprinsessans Lyckliga Förlossning, af Svenskar och Norrmän i London, den 31 Maj 1826.

Skålar.

Var helsad Carl Johan, du Nordens Försvar, Hvars namn står som stjernan vid polen! Ditt rykte kring verlden med örnvingar far: Din bragd bländar ögat, som solen. Din dygd ger åt kronan den strålande glans, Och Äran dig binder sin eternells-krans. En skål för den älskade Kungen!

Hell vare dig Drottning, med Dygdernas svite, Som delar och pryder två throner! En tjusande Freja, en vänhuld Charite, Du dyrkas af Nordens nationer. Hvar skönheten hyllas, hvar dygden är kär Och godheten, som öfver fatängan är, Du sträcker din herrskande spira.

Du älskade Furste, du Skandiens hopp, Du Son af den Nordiske Hjelten, Till dig blickar folkens förtroende opp Från Arktiska polen till Bälten. Hvart bröst är ditt pantsar, hvar arm är din lans, Och Svea din egen, och döden är hans, Som ville bestrida Dig henne.

Du leende Engel, du Oscars Gemål, Du Nordens så hulda Gudinna! Dig hyllar hvart hjerta, och Din är vår skål, Du Svearnes täcka Furstinna! Med dygdens och ungdomens milda behag, Och hjertat förklaradt i anletets drag, Du älskas och dyrkas af alla.

Välkommen, o Prins, med den blomstrande vår, Du Balder, som återskänks jorden! Den kransade Freden, med gyllene hår, Strör ymnighets-hornet kring Norden; Och Svea och Nore, vid blixtrande svärd, Dig lofva den eviga trohetens gärd, Och fjellen genljuda Carl Ludvig.

Prinsessa, med glorian kring silfrade hår, Som Vishetens rykte har vunnit! En ädel gestalt bland ruiner du står Af en tid, som redan försvunnit. Din dygd är bepröfvad: med kronan i hand, Dig Engelen vinkar från sällhetens land, Dit stormen och oron ej hinna.

Än höja vi, Bröder! de blixtrande glas: En skål för dig, Svearnes ära — Vår Höfding! med tacksamma hjertats extas, Vi vördnadens offer dig bära. Må länge du pryda vårt namn och vårt lag, Du Kronan ibland oss — och mödan behag Af landsmännens tacksamhet vinne.

Du älskade Fosterjord, bragdernas land, Som fordom eröfrade jorden! Se, hjerta vid hjerta, och hand uti hand, Du knyter oss, stjernkrönta Norden! Dig Himlen välsigne, som öfver dig ler, Och Segren åtfölje ditt höga banér: Vårt älskade fosterlands välgång!