Gustavianska regeringen misstänkliggjorde officeren Adlersparre för republikanska idéer

Georg Adlersparre – en biografisk skildring, översatt ur "Conversations-Lexikon der neuesten Zeit und Litteratur", utgivet i Leipzig 1832.

Georg Adlersparre föddes 1760 i Jämtland, där hans far – som redan 1757 hade upphöjts till adligt stånd – levde och tjänstgjorde som överstelöjtnant. Efter avslutade studier i Uppsala inledde Adlersparre sin militära bana 1775 och deltog från 1788 i kriget mot Ryssland. År 1790 blev han riddare av Svärdsorden, och året därpå reste han till Norge, enligt vad man tror med ett hemligt uppdrag från sin kung att förmå norrmännen till uppror mot sin regering. Denna plan misslyckades helt och hållet.

Efter Gustav III:s död lämnade han krigstjänsten med ryttmästares grad, sannolikt därför att den nya regeringen inte stämde överens med hans principer – och han inte heller med dess. De poetiska försök han hade publicerat redan som tjugoårig yngling hade rönt för liten framgång för att lova någon särskild utmärkelse på diktarbanan. Med större framgång ägnade han sig i stället åt historia, statistik och krigsvetenskap. Han gav ut levnadsbeskrivningar över berömda statsmän, en lärobok för lantbrukare och en skrift om truppers utbildning.

När Gustav IV Adolf tillträdde regeringen avlägsnades hans farbrors, hertigen av Södermanland, gunstlingar, och Gustav III:s dittills utestängda förtrogna lyftes fram. Adlersparre åtnjöt inte kungens gunst; sannolikt betraktade denne honom som jakobin. Och även om den nya regeringen var ljusskygg och dyster, och såg spöken mitt på ljusa dagen, var dess farhågor i detta fall inte helt grundlösa. Vid den tiden uppstod nämligen republikanska idéer även i Sverige, och just hos landets skarpaste huvuden. Utvecklingen visade också att misstron mot Adlersparre inte saknade grund. Regeringens misstag var att den ville undertrycka folkopinionen med våld i stället för att vinna den för sig; därigenom uppstod en dold kamp mellan makten och begåvningen, i vilken makten till slut alltid måste komma till korta.

Adlersparre fortsatte likväl sin bana som skriftställare och gav mellan 1797 och 1800 ut tidskriften "Läsning i blandade ämnen", som ägnade sig åt poesi, statsvetenskap och andra grenar av litteraturen, och till vilken skalderna Leopold och Silfverstolpe bidrog. (Reds. anm.: Originaltexten avbryts här mitt i en mening; fortsättningen saknas.)

Georg Adlersparre.

Biografisk Teckning, öfversatt ur "Conversations-Lexikon der neuesten Zeit und Litteratur", utgifvet i Leipzig 1832.

Adlersparre (Georg), föddes 1760 i provinsen Jemtland, der hans redan 1757 i adligt stånd upphöjde fader lefde och var Öfverstelöjtnant. Sedan han i Upsala hade fulländat sina studier, anträdde han 1775 sin militäriska bana, och tjente sedan 1788 i Ryska kriget. År 1790 blef han Riddare af Svärdsorden, och gick följande året till Norrige, som man tror, med hemligt uppdrag af sin Konung att förmå Norrmännen till resning emot deras regering. Denna plan misslyckades helt och hållet. Efter Gustaf III:s död lemnade han krigstjensten såsom Ryttmästare, sannolikt emedan den nya Regeringen icke öfverensstämde med hans grundsatser, ej eller han med dess. De poetiska försök, hvilka han redan som en tjuguårig yngling hade utgifvit, hade för litet lyckats för att kunna på skaldebanan lofva honom serdeles utmärkning; med större lycka egnade han sig åt historien, statistiken och krigsvettenskapen, och utgaf berömda statsmäns lefvernesbeskrifningar, en lärobok för landtmän och en skrift öfver troppars bildningssätt. Då Gustaf IV Adolf hade tillträdt regeringen, blefvo hans farbrors, Hertigen af Södermanland, gunstlingar aflägsnade, och Gustaf III:s hittills utestängde förtrogne framhafde. Adlersparre njöt icke Konungens ynnest; sannolikt höll han honom för en jakobin. Också, ehuru ljusskygg och mörk den nya regeringen var, som såg spöken äfven midtpå ljusa dagen, voro dock dess omsorger i detta fall icke alldeles utan orsak, emedan dåförtiden äfven i Sverige, och just i dess ljusaste hufvuden, republikanska ideer uppstodo. Följden visade ock, att misstroendet emot Adlersparre icke saknade grund. Regeringens fel var, att den ville med våld undertrycka folkmeningen, i stället att bemästra sig den; ty derigenom uppkom en hemlig strid emellan magten och talangen, i hvilken denna alltid måste slutligen komma till korta. Adlersparre fortfor likväl på sin skriftställarebana och utgaf från 1797 till 1800 en tidskrift, "Läsning i blandade ämnen", som sysselsatte sig med poesi, statsvettenskap och andra litteraturens grenar, och hvartill Skalderne Leopold och Silfverstolpe, ta-