Insändare kräver arbetsinrättning mot fattigdom i Göteborg

(Insänt.)

Även en vink av ren välmening.

Bland de många nyttiga och hedrande inrättningar som Göteborg har utmärkt sig med saknas ännu en som behovet för varje dag allt starkare kräver, och vars tillkomst utan tvivel skulle bli till största nytta för samhället, nämligen en allmän arbetsinrättning.

Om man söker den första orsaken till den nöd och brist som alltmer tilltar och sprider sig inom vissa samhällsklasser, finner man genast att den till största delen beror på bristande tillgång på arbete, och att många saknar möjlighet att förtjäna sitt bröd inom det yrke de har lärt sig, och där de borde kunna göra det när de både kan och vill arbeta. Hela konsten blir nu att ge dem detta tillfälle. Det räcker inte att bereda dem möjlighet att skaffa nödvändiga material; man bör också sörja för att varan får säker avsättning.

Denna avsättning bör kunna påräknas om inrättningen som princip antar att i värsta fall själv köpa arbetet, och fastställer ett pris som tillfället kräver, ibland till och med med förlust, bara för att hålla pengarna i jämn cirkulation. Meningen är inte att tjäna på allt, än mindre att, som ibland har skett, hålla varor i överpris bara för att de möjligen är bättre tillverkade än andra och huvudsakligen har kommit till genom allmän givmildhet. Omsättningen av ett kapital, litet eller stort, är alltid ett väsentligt krav och alltid till nytta.

Med inrättningen borde det vara förenat ett adresskontor, där anvisningar gavs om arbete åt sådana som inte behövde några andra material än dem naturen lagt ner i ett par arbetsföra armar.

Den som lämnar in dessa rader valde redan i unga år ett yrke som gjorde hans vistelse i huvudstaden nödvändig under flera år. Han skulle många gånger ha saknat det nödvändiga, eftersom hans omständigheter var ganska knappa, om han inte haft möjligheten att på ett par renskrivningskontor använda sina få lediga timmar till att framställa avskrifter. Ersättningen var visserligen ganska liten, men säker, och betalades genast ut, och fyllde behovet även om ... (Reds. anm.: texten är ofullständig och avbryts här)

(Inlemnadt.)

Också en Wink af ren Wälmening.

Bland de många nyttiga och hedrande Anstalter, hvarmed Götheborg utmärkt sig, saknas ännu En, som behofvet med hvar dag allt högre påkallar, och hvars tillkomst otvifvelagtigt skulle bli af största nytta för Samhället, nemligen

*En allmän Arbetsinrättning.*

Söker man första grunden till den förlägenhet och nöd, som alltmer tilltaga och gripa omkring sig inom vissa klasser, så skall man genast finna, att de härröra till det mesta af bristande arbetstillgång, och att något hvar saknar tillfälle att införtjena sitt bröd af det yrke, han lärt, och hvari han borde finna det, när han kan och vill arbeta. Hela konsten blir nu att försätta honom i tillfälle dertill. Icke nog, att utvägen till anskaffande af nödiga materialier beredes honom; man bör ock sörja för varans säkra afsattning. Denna bör ock kunna päräknas, om Inrättningen tager för princip att i värsta fallet sjelf bli arbetets inköpare, och bestämmer ett pris, som tillfället kan fordra, till och med någon gång med förlust, blott för att hålla penningen i jemn cirkulation. Meningen är icke att vinna på allt, än mindre att, som någon gång skett, hålla tillverkningar, hvilka ha allmänna gifmildheten hufvudsakligast att tacka för sin tillkomst, i öfverpris, derföre att de möjligen kunna vara bättre hopkomne än andra. Omsättningen af ett Kapital, litet eller stort, blir alltid ett väsendtligt kraf och alltid till nytta.

Med Inrättningen borde vara förenadt ett Adresskontor, der anvisningar gåfvos till arbete för sådana, som inga andra materialier hade af nöden, än dem naturen nedlagt i ett par arbetsstyfva armar.

Inlemnaren af dessa rader, som ännu ung valt ett yrke, hvilket gjorde hans vistande i hufvudstaden nödvändigt för flera år, skulle mången gång saknat det nödvändiga, helst hans omständigheter voro ganska knappa, om han ej ägt den resursen att på ett par RenskrifningsKontor använda sina få lediga timmar medelst afskrifters förfärdigande. Arfvodet var visst ganska klent, men säkert, och utföll genast, och när det fyllde behofvet, om ock