Midsommarens majstänger har tyskt ursprung enligt forskare

Något om midsommarens firande.

Seden att resa majstänger vid midsommar härstammar från Tyskland, där det på Filippi och Jakobs dag var ett oundvikligt inslag. Om dess ursprung finns det olika uppfattningar. En del menar att det går tillbaka på Sankta Walpurgis, som vallfärdade genom länderna tillsammans med apostlarna Filippus och Jakob, driven av andlig iver att höra Guds ord och bistå dem vid dess förkunnelse.

Man ska nämligen ha misstolkat hennes avsikter och trott att de var mindre rena och anständiga. Av förtret ska hon därför ha stuckit ned en torr kvist eller käpp, som hon stött sig på under vandringen, i marken och sagt: "Lika säkert som jag bevarat all ära och kyskhet, lika säkert ska denna telning bevittna det genom att grönska." Och det ska kvisten genast ha gjort. Därifrån ska seden ha uppstått att varje år på samma dag resa gröna stänger till hennes åminnelse.

Andra menar däremot att när aposteln Filippus predikade evangeliet i Hierapolis, ska de otrogna hedningarna ha märkt ut huset där han bodde med gröna kvistar, eftersom de tänkte överfalla och döda honom följande morgon. Men försynen ville att alla hus under natten blev märkta på samma sätt med gröna kvistar, så att de illasinnade på morgonen inte kunde skilja apostelns bostad från de andra.

Man får ta denna berättelse för vad den är, och det anses troligare att resandet av majstänger kommer av att ängar, åkrar och skogar vid den här tiden står i sin skönaste blomning och grönska, så som skalden så vackert sjunger:

Omnia nunc rident, nunc formosissimus annus.

(Naturen sig nu skönast ter, Då allting liksom föds och ler.)

Synd bara att denna härliga fest endast varar ett dygn. Jag skulle vilja se den fortsätta i minst en månad och bli den högtid som framför andra borde firas och sorglöst njutas, något som även dess infallande under årets vackraste tid inbjuder till. Den borde vara den allmänna glädjens och det rätta årsskiftets högtid.

Något om Midsommarsdagens firande.

Bruket att vid Midsommar uppresa Majstänger förskrifver sig från Tyskland, der det på Filipps och Jakobsdag var oundvikligt. Om anledningen dertill har man olika meningar. En del påstå, att det härrör deraf, att S:t Walpurgis vallfärder kring landen med Apostlarna Filipp och Jakob, af andelig ifver för att höra Guds ord och bistå dem vid detsammas förkunnande, dertill varit upphofvet. Man skulle nemligen ha misstydt hennes afsigter och trott dem vara mindre rena och anständiga; hon skall derföre i förtreten ha stuckit en torr qvist eller käpp, hvarpå hon under vandringen stödt sig, ned i marken, och sagt: Så visst som jag bibehållit all ära och kyskhet, så visst skall denna telning bevittna det derigenom, att den grönskar. Detta har den ock genast gjort. Derifrån skall det blifvit plägsed att på samma dag årligen uppresa gröna stänger, henne till åminnelse. — Andra åter påstå, att då Apostelen Filipp predikade evangelium i Hierapolis, så ha de otrogne hedningarne utmärkt huset, der han bodde, med gröna qvistar, emedan de hade i sinnet att på följande morgonen öfverfalla och ombringa honom. Nu ville Försynens skickelse, att alla hus om natten blefvo betecknade på samma sätt med gröna qvistar, så att, när de illasinnade om morgonen inställde sig, de ej kunde skilja Apostelens boning från de andra. Man lemnar denna anekdot i sitt värde, och anser det troligare, att majstångsuppresningen härkommit deraf, att ängar, åkrar och skogar vid den tiden stå i skönaste flor och grönska, som Skalden så skönt sjunger:

Omnia nunc rident, nunc formosissimus annus.

(Naturen sig nu skönast ter, Då allting liksom föds och ler.)

Skada blott, att denna herrliga fest blott varar ett dygn. Jag ville se den fortsatt, för minst en månad, och blifva framför andra den, som hufvudsakligen borde firas och sorglöst njutas, hvartill den omständigheten af dess infallande på årets vackraste tid äfven inbjuder. Den borde vara den allmänna glädjens och det rätta årsombytets högtid.