Dödförklarad man var medveten under begravningsförberedelser

Jag hade en tid legat sjuk i nervfeber. Mina krafter avtog för varje dag, men ju svagare kroppen blev, desto starkare blev mina känslor. Jag läste i doktorns ögon att han gett upp allt hopp om mig, och mina vänners suckar och bedrövade miner gav mig full bekräftelse på att det var slut med mig.

Det var mot kvällen som krisen inträffade. Jag greps av en egendomlig, oförklarlig köld eller rysning. Ett plötsligt susande började för mina öron. Jag såg besynnerliga gestalter vid min säng; de var lysande, fantastiska och kroppslösa. Jag bevittnade ett skådespel som jag bara såg som genom ett prisma. Jag ville röra mig men kunde inte. En förfärlig förvirring grep mig i några ögonblick. När den var över återkom mitt medvetande i full klarhet, men jag var berövad all rörelseförmåga. Jag hörde dem gråta vid min säng, och sjukvakterskan sade: "Han är död." Jag kan inte uttrycka vad jag kände vid dessa ord. Jag samlade hela min viljekraft för att göra något, men jag förmådde inte ens röra ögonlocken. Efter en liten stund kom min bror snyftande, och med darrande, nästan krampaktigt skälvande hand strök han mig över ansiktet och slöt mina ögon. Världen låg nu i mörker för mig, men jag kunde fortfarande höra, känna och lida.

Sedan mina ögon hade slutits hörde jag någon av de närvarande säga att min bror lämnat rummet, och snart förstod jag att man förberedde sig för att klä mig som lik. De kvinnor som hade detta uppdrag var så känslolösa att det var ännu mer förfärligt för mig än mina vänners sorg. De skrattade sinsemellan medan de vände mig än på den ena, än på den andra sidan, och under lättsinnigt prat hanterade de min kropp som de inte ansåg vara något annat än en död kropp.

Sedan de klätt mig gick dessa usla varelser sin väg, och nu började den skändliga ceremonin med tillgjord sorg. Under två dagar kom mina vänner för att se mig. Jag hörde dem tala lågmält om mig, och två av dem rörde vid mig med sina fingrar. Mot kvällen den andra dagen tyckte någon att det började kännas liklukt.

Den återuppwaknade döde. (Ur Malmö-Tidning.)

Jag hade någon tid legat i nervfeber. Mina krafter försvunno med hvarje dag; men ju svagare min kropp blef, desto högre grad af liflighet erhöllo mina känslor. Jag läste i Doktorns ögon, att han gaf allt hopp om mig förloradt: mina vänners suckar och bedröfvade utseende lemnade mig fullt bevis, att det var förbi med mig.

Det var mot aftonen krisis inträffade. Jag intogs af en besynnerlig oförklarlig köld eller rysning. — Ett hastigt susande för öronen började. Jag såg besynnerliga gestalter vid min säng; de voro lysande, fantastiska, kropplösa; jag var vittne till ett skådespel, hvilket jag såg endast liksom genom en prisma; jag ville göra en rörelse, men förmådde icke. En förskräcklig förvirring intog mig några ögonblick. Då den var öfver, återkom min besinning i full klarhet; men jag var beröfvad all slags rörelseförmåga. Jag hörde dem gråta vid min säng, och sjukvakterskan sade: "han är död." Jag kan ej uttrycka, hvad jag kände vid dessa ord. Jag använde hela kraften af min vilja, för att göra något, men jag förmådde icke en gång röra ögonlocken. Efter en liten stund kom min bror snyftande och med darrande, nästan konvulsiviskt rörd hand, med hvilken han strök mig öfver ansigtet, tillslöt han mina ögon. Verlden låg nu i mörker för mig; men jag kunde ännu höra, känna och lida.

Sedan mina ögon blifvit tillslutna, hörde jag någon af de närvarande säga, att min bror gått bort ur rummet, och snart förnam jag, att man lagade sig till att kläda mig som lik. Känslolösheten hos de qvinnor, som hade denna befattning, var för mig ännu förskräckligare än mina vänners bedröfvelse. De skrattade sinsemellan, under det de vände mig, än på den ena än på den andra sidan, och handterade under lättsinnigt prat min kropp, den de ej ansågo för annat än ett kadaver.

Sedan de klädt mig, gingo dessa usla varelser sin väg, och nu började den skändliga formaliteten med en tillgjord sorg. Under tvenne dagar kommo mina vänner för att se mig. Jag hörde dem tala sakta om mig, och två af dem rörde mig med sitt finger. Mot aftonen af andra dagen tyckte någon, att det började kännas liklukt.