Språkkännare: Svenskar lär sig lättare engelskt uttal

Något om sättet att lära sig engelska nuförtiden.

Att uttala engelska rätt är förvisso en svårighet som i flera fall inte låter sig övervinnas. Jag tror ändå att man gör mycket, om inte för mycket, av den. Tyskarna bör man förlåta deras många och olika teorier i detta avseende, eftersom de grundar sig på de olika ljud som flera av deras bokstäver har jämfört med motsvarande bokstäver i svenskan. Vi behöver till exempel inte befara att i slutet av ord uttala d som t, g som k, b som p, v som f och så vidare. Därigenom slipper vi en hel del regler som tyskarna måste tillämpa. Svårigheterna med uttalet av vårt g, j och k framför e, i och y är också lätta för oss, bara vi följer dessa bokstävers inhemska ljud. Man vågar därför tro att svensken framför flera andra har lättast att lära sig det engelska uttalet och inte behöver så många regler, samt att uttalet ganska nära och fullständigt kan anges med våra egna bokstavstecken, utan siffror och egenhändigt utformade figurer.

Jag vet att man i stor utsträckning har antagit bruket att beteckna vokalljuden med siffror ovanför dem, sedan Walker började med detta. Man kan inte heller nog tacka denne flitige och nitiske språkforskare, för vars strävanden jag hyser all aktning och beundran. Jag vågar ändå anse att detta beteckningssätt i vissa punkter är otillräckligt och osäkert, eftersom det är överdrivet komplicerat, och därför förtjänat att lämna plats åt ett bättre, som väl inte heller dröjer. Det ligger nämligen i världens ordning att det goda blir betydelselöst så snart det bättre finns.

Låt oss se hur han har gjort. Vokalernas olika ljud betecknar han med siffrorna 1, 2, 3 och 4, och har ett fyrfaldigt a och o, ett trefaldigt u, ett dubbelt e och likaså i. Diftongen oi skriver han med siffran 3 över o och 2 över i; ou med 3 över o och 3 över u; läspat s med z och skarpt s med s; tonande th med TH och tonlöst th med kursivt th. I dessa siffrors innebörd måste man vara väl insatt, och man behöver ägna minst fem minuter åt ett enda ord innan man hunnit foga samman alla beståndsdelar för att uttala det. Verkligen ett surt arbete, och en sådan uttalsfärdighet lär inte många uppnå förrän de redan lärt sig den på egen hand genom gehör och därmed struntar i tecknen. Dessutom — vilken kostnad innebär det inte i typografiskt avseende!

Något om sättet att lära Engelska Språket nuförtiden.

Att rätt uttala Engelska språket är visserligen en svårighet, som i flera fall ej låter besegra sig. Jag tror likväl, att man gör väl mycket, om ej för mycket af den. Tyskarne bör man förlåta deras många och olika theorier i detta fall, ty de grunda sig i de olika ljud flera af deras bokstäfver så emot deras motsvariga i Svenskan. Icke, t. ex., behöfva vi befara att uttala i slutet af ord d för t, g för k, b för p, v för f m. fl. Derigenom inspara vi en god del reglor, som de måste använda. Svårigheterna med uttalet af vårt g, j och k framför e, i, y äro ock för oss häfne, blott vi följa dessas inhemska ljud. Man vågar således tro, att Svensken framför flera andra har lättast för att lära sig Engelska pronunciationen, och ej behöfver så många reglor, samt att den temligen nära och fullständigt kan bestämmas med våra egna bokstafstecken, utan siffror och sjelfgjorda figurer.

Jag vet, att vokalljudens beteknande med siffror öfver dem blifvit mycket antaget, sedan Walker började dermed. Också kan man ej nog tacka denne flitige och nitiske språkforskare, för hvars bemödanden jag hyser all aktning och beundran; jag vågar likväl att anse detta betekningssätt vara i vissa punkter otillräckligt och vanskeligt, såsom öfverdrifvet komplikeradt, och derföre ha förtjent att lemna rum åt ett bättre, som ej eller lär en gång uteblifva; ty det ligger i verldens skick, att det goda blir intet, så snart det bättre finnes. Låt oss se, huru han har det. Vokalernas olika ljud beteknar han med siffrorna 1, 2, 3, 4 och har ett fyrfalldigt a och o, ett trefallt u, ett dubbelt e och likaså i. Diftongen oi skrifver han med siffran 3 öfver o, och 2 öfver i, ou med 3 öfver o, och 3 öfver u; läspadt s med z, och skarpt med s; hväst th med TH, och skarpt med (kursiv) th. I dessa siffrors värde måste man vara väl instuderad, och minst på ett ord använda fem minuter, innan man hunnit hopbeta alla ingredientierna till detsammas utsägande. Verkligen en sur möda, och en sådan uttalsfärdighet lär ej mången vinna, förrän han redan hunnit till att lära den af sig sjelf af gehör, och ignorerar tecknen. Dernäst hvad kostar det icke i typografiskt afseende!