Linköping. (Insänt.) I söndags eftermiddag hölls den sedan en tid tillbaka årliga musikfesten i landskyrkan här i staden. Med detta menas den konsert som Livgrenadjärregementenas musikkårer, under direktör Crusells ledning, varje år ger till förmån för sin änke- och pupillkassa. Det behöver knappast förklaras hur ädelt syftet med konserten är. Var och en som känner för den faderlösa och den övergivna förstår av sig själv varför man lämnar sitt bidrag, som tacksamma händer förvarar till behovets stund – inte för sig själva, utan för dem som varit dem kärare än allt annat på jorden.
Men det är inte enbart välgörenheten som samlar publiken till denna fest. Vissheten om att där träffa bekanta och gamla vänner som man inte setts med på länge tycks också i hög grad höra till skälen för resorna till högtiden. Musikvännen har sitt eget intresse, som visserligen inte alla kan dela; men även den som inte vill kalla sig kännare och kompetent domare över det som framförs kommer alltid att bli nöjd med sin dag – kanske ofta mer belåten än den som med finstämd musikalisk känsla analyserar allt han njuter av.
Vid konserten framfördes två uvertyrer: den första av Auber, dyster och allvarlig, den andra av Rossini, ett riktigt musikaliskt kuriosum. Vidare två potpurrier, av vilka det på schweiziska melodier, arrangerat av Crusell, hade ett avgjort företräde och i allt röjde den smakfullt ordnande mästarhanden. Om stycket för obligat trumpet av Walch avstår vi helt från omdöme, dock med erkännande av herr Öijers skicklighet som utövare. I variationerna för flöjt av Drouet fanns tillfälle att beundra herr O. Westerdahls talang på instrumentet. Vi tvekar inte att säga att herr Westerdahl har talang för flöjt – därmed inte sagt att han redan nått det mål han verkligen tycks kunna nå, vilket han säkert själv vet bättre än någon annan. Vi lyckönskar honom till de betydande framsteg han redan gjort; de borgar för att hans fortsatta arbete på sin utveckling inte blir förgäves. Variationerna för fagotter var av Crusell, och mer behöver inte sägas för att försäkra om deras förtjänst och värde. De övriga numren bestod av sångstycken, bland vilka den härliga fosterländska hymnen med rätta intar första platsen. Denna sköna komposition vinner, liksom varje gediget konstverk, förnyat värde vid varje framförande. Körners Svärdssång av Weber vill vi sätta på andra plats, utan att förneka de övriga deras välförtjänta beröm.
Konserten var som vanligt väl arrangerad och det finns inget att anmärka på framförandet i stort. En önskan, som säkert delas av flera och som knappast lär förbli ouppfylld länge, är att någon solostämma ur de till synes talrika körerna så småningom kunde träda fram. Det skulle ge mer omväxling i konsertens vokala partier, och den talrika publiken skulle säkert vara debutanterna tacksam.
Någon beskrivning av den behagligt överraskande dekorationen i koret, som även denna gång mötte ögat vid inträdet i kyrkan, tycks inte tidigare ha lämnats. Några ord om den kan därför vara av värde för dem som inte haft tillfälle att närvara vid dessa årliga musikfester. Foten av en upphöjning i koret var till hälften omgärdad av upprättstående, tätt sammanfogade musköter, som på vardera sidan avslutades med trummor uppstaplade i pyramidform. Innanför denna halvcirkel fanns en något högre plan för sångkören, bakom vilken fonden utgjordes av fanor i olika färger från båda regementena och deras kompanier, gruppvis utskjutande åt båda sidor. I mitten sågs ett smakfullt ljusblått draperi, som öppnades varje gång sångkören trädde in, och ovanför det var emblem av musikinstrument och så kallade muhammedsfanor anbragta. Överst avslutades dekorationen med provinsens vapen med två lejon som sköldbärare. Förtjänsten av denna verkligt sköna och slående idé tillkommer en av officerarna vid andra regementet.
Att konserten denna gång inte var fullt så välbesökt som vanligt torde ha berott på dagens mindre behagliga väder. Omkring 650 personer var ändå närvarande, och nettointäkten, utökad genom en och annan extra gåva vid biljettköpen, uppgick till 675 riksdaler riksgälds. Det bör också nämnas att en högt ansedd välgörarinna i provinsen, som önskar vara anonym, kort dessförinnan berikat änke- och pupillkassans fond med en gåva på 150 riksdaler banko.
Efter konsertens slut gjorde en större del av åhörarna sig redo för danssoarén, som började ett par timmar senare och fortsatte under nästan oavbruten och livlig dans till klockan ett på natten. Sällskapet utgjordes av omkring 260 personer, förhållandevis många fler från landsbygden än från staden.
Linköping. (Insändt.) Förleden Söndags-eftermiddag firades den sedan någon tid årliga musik-festen i Landskyrkan härstädes. Wåra Läsare förstå, att wi dermed mena den Concert, hwilken Lifgrenadier-Regementernas Musik-corpser under H:r Directör Crusells anförande årligen gifwa till förmon för deras Enke- och Pupill-cassa. Wi anse öfwerflödigt att yttra oss öfwer det ädla i ändamålet med denna Concert. Hwar och en som har en känsla för den faderlösa, en tår att offra åt den öfwergifna, hwars hus är mörkt och hwars hjerta will förtwifla, skall säkert, utan all förklaring, af sig sjelf förstå, hwarföre han nu lemnar sin skärf, att af tacksamma händer förwaras till behofwets stunder, icke för sig sjelfwa, utan för dem som warit dem kärare, än allt annat på jorden. Men det är icke detta ensamt, som samlar högtids-skaran till denna fest. Den säkra öfwertygelsen att der träffa mången bekant, mången gammal wän, som man icke på länge råkat, tyckes äfwen till en stor del börja ingå i beräkningen för färderna till denna högtid. Musik-wännen har sitt egna interesse, hwilket wi wäl måste medgifwa icke alla kunna dela; men äfwen den, som icke ens sjelf wäl skulle wilja qualificera sig såsom kännare och competent dommare öfwer hwad han här har att höra och bedömma, skall dock alltid finna sig nöjd med sin dag, och kanske ofta mera belåten än den, som med den fina musikaliska känslans pröfning förstår att reda och jugera, hwad han njuter. — Wi hade wid denna Concert 2:ne Ouverturer, den första af Auber, dyster och allwarlig, den andra af Rosini, ett riktigt musikaliskt curiosum: twänne Potpourrier, af hwilka det på Schweitziska melodier, af Crusell arrangerade ägde ett afgjordt företräde, och förrådde i allo den smakfullt ordnande och combinerande mästar-handen. Öfwer det för obligat-Trompet af Walch, suspendera wi, med erkännande af H:r Öijers skicklighet som executör, helt och hållet wårt omdöme. Uti variationerne för flöjt af Drouet hade wi tillfälle beundra H:r O. Westerdahls talang på detta instrument. Wi frukta icke att säga att H:r Westerdahl har talang för flöjt. Wi hafwa icke dermed sagt, att H:r Westerdahl ännu hade uppnått det mål, hwartill han werkligen tyckes kunna komma. Säkert wet han ock detta sjelf bättre än någon annan. Emedlertid lyckönska wi honom till de betydliga framsteg han redan har gjort; de äro honom en borgen för, att han icke skall förgäfwes arbeta på sin framtida förkofran. Variationerna för Fagotter woro af Crusell, och wi behöfwa icke säga mera för att förwissa wåra Läsare om deras förtjenst och wärde. De öfrige numrorna utgjordes af Sångstycken, ibland hwilka den herrliga fosterländska Hymnen med rätta intager det första rummet. Denna sköna composition winner, såsom hwarje gediget konst-stycke wid hwarje åskådning förnyadt wärde. Körners Swärds-sång af Weber wilja wi sätta i andra rummet, utan att förneka något af de öfriga hwar sitt wälförtjenta loford. — Concerten war efter wanligheten wäl arrangerad och öfwer det hela af executionen hafwa wi intet att anmärka. En önskan den wi tro delas af flere, och hwilken äfwen icke torde länge blifwa ouppfylld, wore blott att tillägga, nemligen den, att en och annan solo-röst ur de nu, som det will synas talrika Chörerna kunde småningom framträda, hwarigenom mera omwäxling i Vocal-partierna af Concerten kunde åstadkommas, och hwarföre wi äro öfwertygade att den talrika Concert-publiken skulle hålla debutanterna en tacksam räkning.
Wi erinra oss icke att någon beskrifning förr blifwit lemnad på den behagligt öfwerraskande Decorationen i Choret, hwilken äfwen wid detta tillfälle mötte ögat wid inträdet i kyrkan. Derom torde derföre icke några ord wara för dem alldeles utan wärde, som icke warit i tillfälle att biwista dessa årliga musik-fester. Foten af en upphöjning i Choret war till hälften cernerad af upprättstående tätt sammanfogade muskötter, slutande sig i hwardera sidan med i pyramidal form uppstaplade Trummor. Inom denna half-cirkel war en något högre vlan för Sång-chören, bakom hwilken en fond utgjordes af åt bägge sidor gruppwis utskjutande i olika färgor omwäxlande fanor af båda Regementernas och deras compagniers. I midten såg man ett smakfullt draperi i ljusblått, som öppnade sig hwarje gång Sångchören inträdde och öfwer hwilken woro anbragta emblemer af musikaliska instrumenter och s. k. mahomets fanor. Öfwerst slöt Decorationen med Provinsens wapen med twänne Lejon till sköldbärare. Förtjensten af denna i wårt tycke werkligen sköna och frappanta idée har en af Herrar Officerare af 2:dra Regementet. — Att Concerten denna gång icke war alldeles så talrikt frequenterad som förut merendels warit fallet, dertill
torde den för dagen mindre behagliga wäderleken bidragit. Omkring 650 personer woro likwäl närwarande, och den behållna inkomsten, ökad genom en och annan gratification wid köpet af biljetter uppgick till 675 R:dr R:glds. — Onämndt bör icke blifwa, att en högt ansedd wälgörarinna i provinsen, som önskar att deß namn må wara okändt, nyligen förut riktat enke- och pupill-caßans fond med en gåfwa af 150 R:dr b:co.
Efter Concertens slut beredde en större del af åhörarne sig till Dans-Soiréen, som börjades ett par timmar derefter och fortsattes under en nästan oafbruten och liflig dans till kl. 1 på natten. Samlingen utgjorde omkring 260 personer, relativt många flere från landet än staden.
Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›
