Kolerafruktan i Malmö gav tragikomiskt skådespel

Malmö den 20 juli. I söndags utspelade sig ett tragikomiskt skådespel, orsakat av fruktan för koleran och karantänsbestämmelserna.

På förmiddagen syntes till havs en galeas som bogserades av ett annat fartyg. Nyfikenheten, som lättast väcks en söndag med vackert väder då folk är i rörelse, tog ut sin rätt, och man drog snabbt slutsatsen att besättningen på galeasen måste vara utdöd, eftersom fartyget bogserades av ett annat. En lotsbåt gick ut, och en av manskapet var oförsiktig nog att, utan att först ha förhört sig med skepparen, ta emot ett utkastat tåg. Vid återkomsten dömdes lotsbåten genast till en tillfällig observation inom skotthåll från hamnen.

När sinnena hunnit lugna sig visade det sig att ingen verklig fara förelåg. Galeasen, lastad med 400 utländska får som köpts upp i Leipzig – varifrån sundhetsbevis medfördes – kom från Lübeck och bogserades av ett ångfartyg som lämnade galeasen här på redden. Fåren sattes sedan i land för att landvägen föras vidare till sin bestämmelseort uppåt landet. Den oförsiktige lotsen lär dock ha arresterats, och en lämplig bestraffning kan knappast anses vara mer än en nödvändig varning för honom och andra att inte handla obetänksamt.

Som bevis på att karantänsanstalterna på kusten, även om de på sina håll skulle ha sina luckor, ändå i allmänhet upprätthålls strängt, kan nämnas en händelse som nyligen ska ha inträffat vid Trelleborg. Ett lik flöt i land. För att gräva ner det med all tillbörlig försiktighet anlitades några strandsittare, som – när de fick veta att de kläder de bar skulle genomgå en noggrann reningsprocedur – beslöt att utföra begravningen helt nakna. När arbetet var slutfört badade de genast i själva havet, och när de kom upp därifrån väntade en så kraftig och långvarig rökning att de i några dagar såg ut att tillhöra en annan världsdel.

Om det möjligen skulle finnas någon överdrift i den verkliga proceduren eller i berättelsen om den, torde det ena som det andra vara lika oskadligt, eftersom det hela visar att försiktigheten inte stannar vid blotta föreskrifter.

Malmö d. 20 Juli. Sistliden Söndag företedde ett tragi-komiskt skådespel, föranledt af fruktan för Cholera morbus och karantånsanstalterna. På förmiddagen syntes till sjös en galeas förd på släp af ett annat fartyg. Nyfikenheten, lättast retad på en Söndag med wackert wäder, som sätter folkmängden i rörelse, uttog här sin rätt och afgjorde snart att besättningen å galeasen måste wara utdöd, då fartyget boxerades af ett annat, och en lotsbåt utgick, på hwilken en af manskapet brukade den oförsigtigheten att, utan föregånget förhör med skepparen, emottaga ett utkastadt tåg. Återkommen dömdes lotsbåten genast till en tillfällig observation inom skotthåll från hamnen. Emellertid och sedan sinnena hunnit lugna sig utröntes att ingen werklig fara war på färde, utan att galeasen, lastad med 400 utländska får uppköpta i Leipzig, hwarifrån sundhetsbewis medhades, ankom från Lübeck och boxerades af ett ångfartyg, som lemnade galeasen här på redden, hwarefter fåren landsattes, för att widare landwägen föras till sin bestämmelse uppåt landet. Den oförsigtige lotsen lärer dock wara arresterad och en lämplig bestraffning torde icke kunna anses för mera än en nödig warnagel för honom och andra att icke obetänksamt sig förhålla. — Såsom bewis att karantänsanstalterne på kusten, om de ock någorstädes skulle hafwa sina luckor, likwäl i allmänhet strängt utöfwas, må anföras en händelse, som nyligen wid Trelleborg skall inträffat. Ett lik flöt i land. Till dess nedgräfwande med all tillbörlig tillförsigt begagnades några strandsittare, hwilka, wid underrättelsen att de kläder de då nyttjade skulle undergå en noggrann reningsprocedur, beslöto att werkställa begrafningen — alldeles nakne. När arbetet war slutadt, gingo de genast i bad uti sjelfwa hafwet och uppkomne derifrån, war för dem föranstaltad en så stark och långwarig rökning att de för några dagar syntes tillhöra en annan werldsdel. Om någon öfwerdrift möjligen skulle finnas uti werkliga proceduren eller den härom erhållna berättelse, torde det ena eller andra wara lika oskadligt, som det hela ådagalägger att försigtigheten icke stannar wid blotta föreskrifter.