Läsning av Dantes Divina Commedia efter tre månaders studier

Något om Dante Alighieri och hans Divina Commedia.

Äntligen har jag genomfört en föresats som jag haft i flera år, nämligen att läsa Dantes så högt prisade Divina Commedia, som jag i höstas fick från Tyskland i Fleischers vackra upplaga av Il Parnasso Italiano. Läsningen har visserligen tagit de flesta av mina lediga stunder i anspråk under nästan tre månader, eftersom jag också har velat förstå, så långt det varit möjligt, vad jag läst; men jag anser mig rikligt belönad för både tid och möda. Dessutom har jag flitigt studerat alla tillgängliga kommentatorer till den odödlige mannens skrifter, försökt tillägna mig andan i hans tid och sätta mig in i tidens historia – utan detta blir hans verk till stor del obegripligt.

Den gudomliga komedin är en skildring av en resa som författaren gör genom helvetet, skärselden och paradiset – förvisso en hög poetisk tanke, men troligen inte först tänkt av Dante, även om säkerligen ingen annan än han kunnat genomföra den på detta sätt. La Divina Commedia blev inte förr känd (omkring år 1300) än den väckte allmänt intresse, både för innehållet, formen och det folkspråk som användes, vilket gav handlingen nytt liv. Författarens egen son var en av verkets första uttolkare, och år 1373 inrättades, genom flera florentinska borgares försorg, en särskild professur med 100 dukater i lön för att förklara verket i offentliga föreläsningar. Boccaccio var den förste innehavaren av denna lärostol och höll, inför stor publik, sina föreläsningar i Sankt Stefanskyrkan i Florens. Exemplet följdes av flera italienska universitet, och snart utkom översättningar av detta mästerverk på flera europeiska språk.

Hela verket består av 100 sånger, varav Helvetet innehåller 34, Skärselden 33 och Paradiset lika många. Resan varar i åtta dagar. Vergilius möter författaren i helvetet och gör honom där många goda tjänster som följeslagare genom de kretsar han har tillåtelse att beträda. Det säger sig självt att Dante där träffar flera jordiska bekantskaper, i synnerhet män som misshandlat hans fädernesland, placerade efter förtjänst. Skildringen i den 33:e sången av Ugolino och Ruggieri, av grym hågkomst i den florentinska historien, är gripande hemsk – men ett mästerstycke av vildaste fantasi. Under vandringen har ett par stora forntidsskalder utökat sällskapet.

(Fortsättning följer.)

Något om Dante Alighieri och hans Divina Commedia.

Ändtligen har jag utfört en föresats, som jag sedan flera år haft i sinnet, nemligen att läsa Dantes så högt beprisade Divina Commedia, hwilken jag förleden höst fick ifrån Tyskland, intagen i Fleischers wackra upplaga af il Parnasso Italiano. Denna läsning har wäl medtagit de flesta af mina lediga stunder under en tid af nära 3 månader, ty jag har tillika welat förstå, såwida möjligt warit, hwad jag läst; men jag anser mig rikligen belönt både för tid och möda. Dertill har jag ock flitigt studerat alla åtkomliga kommentatorer öfwer den odödliga mannens skrifter, sökt tillegna mig andan af hans tid och göra mig hemstadd med samma tids historia, hwarförutan hans arbete till en stor del blir obegripligt.

Den gudomliga Komedien är en framställning af en resa, som författaren gör genom helwete, skärselden och paradiset — wißerligen en hög poetisk tanke, men troligen icke af Dante först uppfattad, fast säkert ingen annan än han kunnat så utföra den. La divina commedia blef icke förr bekant (omkring år 1300) än den wäckte allmänt deltagande så wäl för innehållet som formen och det deri anwända folkspråket, hwilket gaf handlingen ett nytt lif. Författarens egen son war en af detta werks förste förklarare, och år 1373 tillkom genom flera Florentinska borgares åtgärder en serskilt profeßur med 100 dukaters lön för förklarandet af detsamma i offentliga föreläsningar. Boccaccio innehade först denna lärostol och höll, under starkt tillopp, sina föreläsningar i S:t Stefanskyrkan i Florens. Exemplet följdes af flera Italienska universiteter, och snart utgingo öfwersättningar af detta mästerwerk i flera Europeiska språk.

Hela werket består af 100 sånger, hwaraf Helwete innehåller 34, Skärselden 33 och Paradiset likaså många. Resan warar i 8 dagar. Virgilius träffas i Helwete, och gör författaren

der många goda tjenster såsom sällskap genom de kretsar han har lof att beträda. Det förstår sig, att Dante der träffar flera jordiska bekantskaper och isynnerhet män, som misshandlat hans fädernesland, placerade efter förtjenst. Skildringen i 33dje sången af Ugulino och Ruggieri, af grym åminnelse i Florentinska Historien, är ingripande hemsk; men ett mästerstycke af wildaste fantasi. — Under wandringen har ett par stora forntidsskalder ökat sällskapet.

(Forts.)