Resenär skildrar Geysir – vattenstrålar tiotals famnar höga

Geysir – ur en otryckt reseskildring från Island

Geysir är den mest anmärkningsvärda av de sprutande källor som Island är så berömt för. Den ligger ungefär två dagsresor från Hekla, inte långt från Skálholt, nära gården Haukadalur, och är ett verkligt naturunder i sitt slag.

Föreställ dig ett fält som på ena sidan, på långt avstånd, avgränsas av höga istäckta berg med toppar insvepta i moln; på den andra sidan det tretoppiga, ständigt rykande, isklädda Hekla; på ytterligare en sida ett högt fjäll, från vars fot sjudande vatten då och då sprutar fram; och slutligen en så kallad myr, en sumpig mark på omkring två mils omkrets, fylld av ett femtiotal kokande källor, från vilka en kraftig ånga stiger upp och högt i luften blandas med molnen. Så ser det ut här.

Mitt bland allt detta ligger Geysir. Den ger sin närvaro till känna genom ett kraftigt brusande som hörs på en kvarts mils avstånd. Jag gick den så nära som möjligt. När vattnet sjönk undan såg jag dess pipa, eller krater, som är cirkelrund och 19 fot i diameter. Skålen ovanför pipan mätte 59 fot och var bildad av en filigransliknande, kalkartad skorpa som avsatts av vattnet; dess yttre kant låg 9 fot högre än pipans. Geysirs högsta strålar sägs nå 80 famnars höjd. Vid mitt besök steg den dock bara en enda gång, under ett par sekunder, över 42 famnar, enligt de mätningar jag gjorde med kvadrant. Ångkraften är otrolig. En gloria i alla regnbågens färger omstrålade betraktarens huvud när man ställde sig framför den vattenfyllda skålen med solen så placerad att man kunde se sin egen skugga i vattnet.

Det uppsprutande vattnet är starkt sjudande och något svavelaktigt i smaken, men rent och klart. Vid de mindre källorna är det dock ibland tjockt och färgat – vitt som mjölk, ja ibland blodrött. Vid de flesta av dessa källor finns badplatser, enkla men nyttiga. Ångbad utan vatten kan man också få i uppbyggda jordkojor, där ångan leds in genom flera hål i väggarna. Värmen i en sådan koja uppmätte jag till 93 grader, och i ett av vägghålen där ångan strömmade in till 125 grader Fahrenheit; i luften utanför var den bara 57 grader.

Utbrotten ur Geysir var ett par gånger så kraftiga att stora stenar följde med flera alnar upp i luften. Utbrotten förebådades då av underjordiska dån, och vattnet rann över skålens kanter men sjönk strax tillbaka.

Liknande sjudande källor av större och mindre omfång finns på flera platser på ön.

Ipse vidi – jag har själv sett det. (Reds. anm.: Latinsk fras som intygar att skildringen bygger på egna iakttagelser.)

Geyser.

Ur en otryckt Resa på Island.

Geyser är den märkwärdigaste af de sprutande källor, hwaröfre Island är så märkwärdigt. Den ligger ungefär 2 dagsresor ifrån Hekla, ej långt från Skalholt, nära bondgården Haukadal, och är ett werkligt naturunder i sitt slag. Tänk dig ett fällt, hwars gränser på ena sidan och på långt afstånd äro höga isbetäckta berg med spetsar inswepte af molnen; på andra sidan det tretoppiga, jemt rykande, isbeklädda Hekla; åter på en annan sida ett högt fjäll, från hwars rot ett sjudande watten då och då utfrustar, samt slutligen en så kallad myra eller sumpig lufmark af cirka 2 mils omkrets, uppfylld af omkring 50 kokande källor, från hwilka en stark imma uppstiger och som högt i luften blandas med skyarna! så ser det här ut.

Midt deribland ligger Geyser. Det förkunnar sin närwaro genom ett starkt brusande, på ¼ mils afstånd. Jag steg det så nära som möjligt. Wid wattnets sänkning syntes mig dess pipa eller krater, som är cirkelrund, wara 19 fot i diameter, och 59 fot ditto den skål, som jemte pipan war öfwer den formerad af en filigramsartad skalaktisk skorpa, bildad af wattnets afsättning, och hwars yttre kant war 9 fot högre än pipans. Geysers högsta strålar räknas gå 80 famnar i höjden. Jag fann den ej för tillfället stiga, blott en enda gång, i ett par sekunder, öfwer 42, enligt de mätningar jag gjorde med quadranten. Ångkraften är otrolig. En gloria af alla regnbågens färger omstrålade åskådarens hufwud, då man ställde sig framför den wattenfyllda skålen och så för solen, att man i wattnet kunde se sin egen skugga.

Det uppsprutande wattnet är i högsta grad sjudande, något swafwelagtigt till smaken, men rent och klart; dock wid de smärre källorne stundom tjockt och färgadt, hwitt som mjölk, ja stundom blodrödt. Wid de flesta af dessa källor äro badställen, icke kostbara, men nyttiga. Imbad utan watten fås ock i

uppkastade jordkojor, inuti hwilka ångan ledes genom flera hål i wäggarna. Hettan i en sådan fann jag wara 93 gr. och i ett af wägghålen, der den framkom, 125 gr. Farenheit; i luften war den blott 57 gr.

Uppsprutningen ur Geyser war ett par gånger så stark, att stora stenar med den uppföljde flera alnar i luften; den förkunnades då genom underjordiska skott, och wattnet rann öfwer skålbräddarne, men föll straxt igen.

Sådane sjudande källor af mer och mindre omfång finnas på flera ställen på ön.

Ipse vidi.