Make hedrar bortgångna hustru i gripande minnesdikt

(Insänt.)

Till minne av fru Maria Charlotta Rosenblad.

Hon är inte mer! Hon har slutat att lida! Hon vilar tryggt i moderns kärleksfulla famn, lik en madonna med barnet vid sin sida. Men minnet lever, dyrkat som hennes namn.

Det lever — ja! Så länge det hjärta ännu andas som nu bara slår av saknad. Varken morgonens eller kvällens rodnad gryr utan att en bruten suck går till henne.

Hon njöt, men bara en kort tid, det lyckligaste av öden som försynens nåd förunnar en jordisk gäst. Hon var älskad — hon älskas än i döden, och ägde två himlar: här och där.

Dit, till ljusets hem, har hennes fria ande redan begett sig med lösta vingar. Hon svävar i salighetens rymder och har tagit jordens glädje med sig dit upp.

Hon når skön och förklarad fram till Faderns tron, som är placerad i alla solars strålpunkt. Han omfamnar henne kärleksfullt och nåderikt och säger milt: din dygd är belönad.

Du var en ädel, öm och älskvärd maka, och dina likar är få i världen. Du ska också få smaka den ljuva lycka som stoftets barn varken kan fatta eller förstå.

Du ska bli din älskades goda ängel. I västanvindens sus och i kvällens svala fläkt ska du ge hans hjärta en himmelsk tröst och ofta kyssas av hans andedräkt.

Din bild står alltid för hans ömma sinne. Hans hjärta är det tempel du fått, där din make bevarar ett kärt och troget minne av sin goda, oförglömliga Charlotte.

(Insändt.)

Minne af Fru Maria Charlotta Rosenblad.

Hon är ej mer! Hon upphört har att lida! Hon hwilar tryggt i modrens hulda famn, Madonna lik, med barnet wid sin sida; Men minnet lefwer dyrkadt som deß namn.

Det lefwer — ja! så länge ännu andas Det hjerta, som nu blott af saknad slår, Ej morgonens, ej qwällens purpur randas, Att ej en bruten suck till henne går.

Hon njöt, men kort, de sällaste af öden, Försynens nåd en jordisk gäst beskär: Hon älskades — hon älskas än i döden, Och ägde twenne himlar: här och — der!

O dit, till ljusets hem, med lösta wingar, Deß fria ande redan ställt sitt lopp, Hon sig i salighetens rymder swingar, Och tagit jordens fröjd med sig dit opp.

För Fadrens thron förklaradt skön hon hamnar, Der uti alla Solars strålpunct den är ställd, Han henne huldt och nåderikt omfamnar, Och säger mildt: din dygd är wedergälld.

Du war en ädel, öm och älskwärd maka, I werlden dina likar äro få, Du skall också den ljufwa sällhet smaka, Som stoftets barn ej fatta, ej förstå.

Du skall din älsklings goda ängel blifwa: I wästans sus, i qwällens swala flägt Skall du en himmelsk tröst hans hjerta gifwa, Och ofta kyßas af hans andedrägt.

Din bild står alltid för hans ömma sinne; Hans hjerta är det Pantheon du fått: Der lefwer i ett kärt och troget minne Hans goda, oförgätliga Charlotte.

—◦◦◦◦◦—