Sorgedikt hedrar unga Ida vid graven 1831

(Insänt.)

Ett kors på Idas grav, den 23 juni 1831.

"Sorgsna minne! Här vi finner kors på Idas grav."

Det är förbi — den trötta sover stilla under torvan, efter den långa striden. Jordens plågor stör inte längre hennes vila, och till nya lidanden ska hon aldrig mer väckas. Ty hon har frid hos Gud, i den himmel dit hennes bön och hennes längtan strävat. Där går solen aldrig ner för hennes öga, ty där råder evig morgon, evig sommar. Där rasar ingen storm från kvalets öknar, där tiger smärtan — och en salig glädje förenar för evigt de goda änglarna.

Det är förbi — på jorden finns hon inte längre, den älskliga, milda och glada flickan, som i sitt veka ansikte bar prägeln av själens stilla och alltid rena oskuld, och som i ögats azurblå spegel återgav den vackra bilden av sitt goda hjärta. Den högre lycka som den frälsta funnit, den må hon njuta av, ostörd av tidens avund!

Men vid den grav där hennes stoft förvaras, och där hon vilar lik en vissnad lilja, tärd av masken och bruten av nordanstormen, där stannar ändå det trogna, sorgsna minnet. Som ett tecken på sin bittra saknad reser det upp ett enkelt kors, som anger den dödas namn och hennes levnadstid på jorden.

Korset talar betydelsefullt till vårt hjärta. Till dig, du fader, som med nedböjt huvud begråter din första, dyrbara förlust, du som den ena dagen såg din älskling komma, lik en pilgrim, för att söka liv och hälsa, men den andra dagen såg hennes vilda plågor och sedan slöt henne död i dina armar.

Till dig, du ömma mor, som ödet vägrade att följa dottern hit till våra bygder — kanske för att skona dig från synen av hennes sista kamp mot dödens konung.

Till er, ni kära syskon och goda vänner, som djupt saknar det himlen tagit till sig, och som högt värderar Idas stilla dygder.

Och korset talar: "Jordens liv är en strid. Varken ålder eller kraft, varken vår eller ungdom (Reds. anm.: texten avbryts här)"

(Inlemnadt.)

Ett Kors på Idas Graf, d. 23 Juni 1831.

"Sorgsna minne! Här wi finne Kors på Idas graf."

Det är förbi, — den Trötta sofwer stilla Inunder torfwan, efter långa striden, Ej jordens plågor störa hennes hwila, Till nya lidanden ej mer hon wäckes; Ty hon har frid hos Gud, uti den himmel, Dit hennes bön och hennes längtan trånat. Der sjunker solen ej för hennes öga, Ty der är ewig morgon, ewig sommar; Der brusar ingen storm från qwalets öknar, Der tiger smärtan — och en salig glädje Förenar ewigt der de goda Englar.

Det är förbi, — på jorden finns hon icke Den älskliga, den hulda, glada Flickan, Som i sitt milda anlete bar prägeln Af själens stilla, alltid rena, oskuld; Som återgaf i ögats azurspegel Den sköna bilden af sitt goda hjerta. Den högre lycka, som den frelsta funnit, Den njute hon, af tidens afund ostörd! Men wid den graf, der hennes stoft förwaras, Och der hon hwilar, lik en wißnad lilja, Af masken tärd, af nordanstormen bruten, Der stannar dock det trogna, sorgsna minnet Och, till ett tecken af sin bittra saknad, Det reser opp ett enkelt kors, som säger: Den dödas namn och lefnadstid på jorden. Betydsamt talar korset till wårt hjerta: Till dig, du Fader! som, med nedböjdt hufwud, Din första, dyrbara förlust begråter, Som ena dagen såg din älskling komma, En Pilgrim lik, att söka lif och helsa, Men andra dagen såg deß wilda plågor Och se'n — slöt henne död i dina armar; Till dig, du ömma Mor, som ödet wägrat Att följa dottren hit till wåra bygder, Måhända för att skona dig från synen Af hennes sista kamp mot dödens Konung; Till er I hulda syskon! goda wänner! Som saknen djupt hwad himlen till sig tagit, Och högt wårderen Idas stilla dygder; — Och korset talar: "Jordens lif är stridens; "Ej ålder eller kraft, ej wår och ungdom