(Insänt.)
Bäste bror och vän! Vi tyckte att vi hade det svårt hemma i vår lilla stad, men här i Göteborg är det mycket värre, särskilt vad pengar beträffar – trots det stora lånekontoret, som just nu byggs ut kraftigt vad gäller lokalerna, och andra hjälpinrättningar. Svårigheterna att få lån där, och villkoren vid omsättningar och avbetalningar, lär vara nästan oöverstigliga och kan bara uppfyllas av dem som redan har tillräckligt eller kan hjälpa sig själva, och som bara för större spekulationer tillfälligt behöver utöka sina tillgångar. En låneinrättning där den mindre bemedlade och arbetande medborgaren kan hitta resurser som inte är rent ruinerande – för att driva sin verksamhet mer energiskt eller ta sig ur en tillfällig knipa – saknas här helt. Sparbanken, denna mycket välgörande och berömvärda inrättning, kan nämligen inte sträcka sin hjälpsamhet utöver en viss gräns, som är orubblig för dess egen överlevnad. Den gör dock mycket gott och har räddat många ur ockrarnas klor, klor som alltid står vidöppna när nöd och behov tvingar in deras byten i greppet. Tyvärr finns det gott om sådana "hjälpsamma" personer även här, och de gör knappast någon hemlighet av sin smutsiga hantering.
Det olyckliga, ständigt ihållande regnvädret, som har hindrat skörden från att bärgas – och det som har kunnat räddas är av sämre kvalitet men lika dyrt, om inte dyrare, än annars – har också haft skadlig verkan och hotar att bli värre för varje dag. Potatis, till exempel, som numera utgör en så stor del av den allmänna födan, särskilt för de fattigare som får både bröd och sovel ur denna växt, har trots den utökade – men av det dåliga vädret försämrade – odlingen redan stigit till 5 riksdaler riksgälds per tunna, ett pris som hittills knappast har förekommit ens långt fram på våren. Näst efter vädret skyller man brännvinsbränningen för denna verkligt svåra olägenhet. Allt annat är dyrt i motsvarande grad. För två dagar sedan föll kraftigt regn, och genast lade spannmålshandlarna på ett par riksdaler på rågtunnan och ville knappt sälja. Den monopolrätt som åter tillerkänts slaktare, bagare med flera – varigenom allmogen förbjuds att utöver föreskriven tid sälja kött och andra matvaror på torget till det pris man kan komma överens om – är naturligtvis ett hårt slag för den fattige, som nu endast får handla sina förnödenheter av de taxerade mästarna, ta vad som bjuds och betala vad som begärs, naturligtvis enligt den oföränderliga taxan. Det är därför inte underligt om en blick framåt väcker ängslan och förtvivlan hos många vanlottade, och dessa är, Gud nås, fler här än man i allmänhet tror eller vill tro.
Brännvinssupandet, den förtvivlades olyckligt betrodda säkraste tröstmedel, går lysande och är nu säkert den livligaste och mest lönande av all verksamhet här – det sluter jag mig till av utövarnas synbara kroppsliga välmående, för att inte tala om de stora stenhus som har en och annan sådan patron att tacka för sin tillkomst. Det tröstar dem som, på bekostnad av moralen och det bättre, inte har någon annan önskan än att se alla stadstomter bebyggda och krog på krog i souterrängvåningarna. Likadant är förhållandet med dessa etablissemang, såväl i källare som i bodar och stugor. Ingen hyresvärd, hur religiös han än må vara, gör sig minsta skrupler över att hyra ut lägenheter till madamer, jungfrur, drängar och andra som fått vederbörligen utfärdade – och sällan vägrade – tillståndsbrev för sådan näring. En hedersman, vars patriotiska insatser staden i flera avseenden har de mest berömvärda bevis på, lär arbeta för att minska krogställenas stora antal, genom att hökare och viktualiehandlare ska förlora den självtagna friheten att sälja brännvin i minut, till och med per halvsup. Det vore en himmelsk välgärning för många om han lyckades driva igenom detta vackra och hedrande företag. Jag fruktar bara att det onda har fått fortgå alltför länge och slagit alltför djupa rötter. Döm själv om mängden krogar av detta: från det lilla gaturum där jag nu skriver detta brev kan jag, utan att behöva öppna fönstret, se och räkna inte mindre än fem sådana fördärvsställen!
Veden stiger också kraftigt i pris. Skicka hit vad du har i förråd på Ön (Reds. anm.: "Öa" i originalet, troligen en lokal ortsbeteckning). Man spår en sträng vinter.
Nu tror jag mig ha bevisat att ingen är så eländig att det inte finns någon ännu eländigare. Klaga alltså inte utan orsak! På lördag har du mig hemma.
Din vän Gunnar.
I hast, den 4 oktober 1830.