Insändare kräver utredning av våldsdåd i fattigfriskola

(Insänt och något föråldrat.)

Sedan "Tredje Man" i Aftonbladet nummer 103 yttrat sig både träffande och hovsamt om den välbekanta skolaffären, tycker nog många att det är överflödigt att tala mer om saken. Men eftersom det inom det vördiga prästerskapet är ganska vanligt att en fjärde man oväntat träder fram när man minst anar det, vågar insändaren, trots att han är lekman, nu framträda som en sådan.

Saken lär fortfarande befinna sig i samma läge som när min föregångare lämnade den, och allmänheten saknar därmed alltjämt kännedom om det verkliga förhållandet. En väntad undersökning lär, efter så lång tid, troligen inte bli av, och varken skolans styrelse eller den skyldige själv har brytt sig om att genom en sann och ärlig redogörelse inför allmänheten förklara sammanhanget och rensa bort det ofullständiga och felaktiga ur de många olika rykten som fortfarande är i omlopp. Eftersom min föregångare offentligt krävde en sådan åtgärd är det svårt att förklara varför den helt har uteblivit.

Av en sådan försummelse kan mången godtrogen dra slutsatsen att saken inte förtjänar att beivras, att den som utdelade straffet gjorde rätt, och att varnande exempel mot sådana godtyckliga bestraffningsmetoder i våra offentliga läroanstalter, i synnerhet fattigfriskolorna, inte behövs, utan att sådant bäst hanteras genom att lämnas utan avseende och begravas i glömska.

Samma öm- eller feghjärtade hänsyn lär också ha lett till att ett väntat åtal, med vederbörlig tillrättavisning, helt uteblivit för det otidiga och förargelseväckande självförsvarstal som en hel församling tvingades åhöra söndagen efter våldsgärningen – i stället för en väntad kristen predikan över ett av våra vackraste evangelier.

Glömskans kur är visserligen säker, men återfall är inte därför omöjliga, och liberalismen har, när den drivits för långt, mer än en gång vilselett sina dyrkare och vänner.

Fjärde Man.

(Inlemnadt och något förlegadt.)

Sedan "Tredje Man" i Aftonbladet N:o 103 så träffande som fogligt yttrat sig om den wälbekanta Skoleaffären, torde mången anse för öfwerflödigt, att den widare omordas; men då det inom wördiga Presterskapet är ganska wanligt, att en fjerde man oförmodadt uppstår då man minst wäntade det, wågar inlemnaren, ehuru lekman, nu framträda som sådan. I det skick, hwaruti min föregångare lemnade saken, lär den ännu wara, och allmänheten således ännu i saknad af kännedom om rätta förhållandet, sedan en wäntad undersökning troligen, efter så långt förlopp, icke lär bli af, ej eller hwarken styrelse eller sjelfwa corpus dilicti brytt sig om att genom en sann och trogen framställning inför allmänheten förklara sammanhanget, och från de flera olika rykten, som derom ännu äro i omlopp, borttaga det ofärdiga och oriktigt tillkomna. Då min föregångare offentlige yrkat sådan åtgärd, är det swårt att förklara, hwarföre den så alldeles uteblifwit. Af sådan uraktlåtenhet torde mången enfaldig fatta den tankan, att saken ej förtjenar beifras, att bestraffaren gjort rätt och att warningsexempel för slika godtyckliga profossmandater i wåra publika läranstalter, Fattigfriskolorna isynnerhet, icke behöfwas, utan behandlas bäst, när de lemnas utan afseende och begrafwas i glömska. Samma öm- eller feghjertade konsiderationer lära ock ha wållat, att ett wäntadt åtal med wederbörlig skrapa för det otidiga, förargelsewäckande sjelfförswarstalet, som en hel församling nödgats, söndagen efter wåldsgerningen, åhöra i stället för en wäntad christelig predikan öfwer ett af wåra wackraste evangelier, äfwen alldeles uteblifwit. Glömskans kur är wisserligen säker; men alla recidiver ej derföre omöjliga, och liberalismen, för wida sträckt, har mer än en gång wilsefört sina dyrkare och wänner.

Fjerde Man.