Ludvig Filip hyllad vid stor mönstring på Marsfältet

Paris den 31 augusti. I förrgår hölls den stora mönstringen av nationalgardet på Marsfältet. Kungen red till häst i samma uniform som gardet, åtföljd av kronprinsen och general Lafayette. Det beväpnade borgerskapet, 60 000 man starkt, erbjöd en imponerande anblick.

Kungen lät genom general Lafayette överlämna en fana till varje bataljon och höll med rörd röst följande tal: "Mina kamrater! Med glädje anförtror jag er dessa fanor, och med största välbehag överlämnar jag dem genom den man som för fyrtio år sedan stod i spetsen för era fäder på detta fält. Dessa färger har hos oss betecknat frihetens morgonrodnad, och deras anblick påminner mig med förtjusning om mina första vapenbragder. Som en segersymbol mot statens fiender – må dessa fanor hos oss skydda den allmänna ordningen och friheten. Må dessa ärofulla färger, anförtrodda åt er patriotism och trohet, vara er eviga ledstjärna! Leve Frankrike!"

Genast utbröt det livligaste jubel, och alla schakåer och mössor sattes på bajonettspetsarna. Därefter avlade bataljonscheferna trohetseden, och tusentals röster upprepade: "Vi svär den!"

Följande dag sände kungen detta brev till general Lafayette: "Framför allt, min bäste general, ligger det mig om hjärtat att få veta hur ni mår efter den vackra gårdagen, ty jag fruktar att ni ansträngt er för mycket. Men ännu en sak är viktig för mig: att be er vara min tolk hos detta ärofulla nationalgarde, vars patriark ni är, och framföra den beundran det i dag väckt hos mig. Säg att det inte bara överträffat mina förväntningar, utan också att det inte står i min makt att fullt ut uttrycka min glädje och mitt välbehag. Som vittne till förbundsfesten 1790 på samma fält, och som vittne till den stora kraftansträngningen 1792, när jag såg 48 bataljoner av vår armé anlända till Champagne – bataljoner som rastat tre dagar i Paris och som så väsentligt bidrog till att hejda den fientliga invasionen vid Valmy – kan jag göra en jämförelse, och jag säger med förtjusning: vad jag i går såg överträffar allt vad jag då fann så vackert och våra fiender fann så fruktansvärt. Låt även nationalgardet veta, min bäste general, hur nöjd jag är med dess hållning gentemot mig och hur djupt mitt hjärta är berört därav. Er tillgivne, Ludvig Filip."

D:o d. 31 Aug. I förrgår war den stora reveuen af National-gardet på Marsfältet. Konungen war till häst i samma uniform, åtföljd af Kronprinsen och General la Fayette. Det bewäpnade Borgerskapet, 60,000 man starkt, erböd det mest imposanta skådespel. Konungen lät genom General la Fayette tillställa hwarje bataljon sin fana, och höll med rörd röst följande tal: ”Mina Kamrater! Med glädje anförtror jag er deßa fanor, och med högsta wälbehag tillställer jag dem den man, som för 40 år sedan på detta fält stod i spetsen för edra fäder. Deßa färgor hafwa ibland oß betecknat frihetens morgonrodnad, deras anblick påminner mig med förtjusning mina första wapenbragder. En segerns symbol emot statens fiender, måtte deßa fanor inom oß beskydda den allmänna ordningen och friheten. Måtte deßa ärofulla färgor, anförtrodda åt eder Patriotism och trohet wara eder ewiga ledstjerna! Lefwe Frankrike!” Genast återskallade den lifligaste jubel, och alla tschakos och mößor stuckos på bajonett-spetsarne. Derpå aflade Bataljons-cheferne trohets-eden och tusende upprepade: ”Wi swärje den!” — Följande dagen aflät Konun-

gen följande skrifwelse till General Lafayette: — ”Framförallt, min bästa General, ligger det mig om hjertat att weta, huru ni befinner er efter den sköna gårdagen, ty jag fruktar att ni mödat er för mycket. Men ännu en annan sak är af wigt för mig, nemligen att bedja er, att wara min tolk hos detta ärofulla National-garde, hwars Patriark ni är, och betyga det den beundran, som det i dag ingifwit mig. Säg det, att det icke allenast öfwerträffat min wäntan utan äfwen, att det icke står i min makt, i hela min känsla att yttra min glädje och mitt wälbehag. Ett wittne till förbundsfesten 1790 på samma fält, ett wittne till det stora bemödandet 1792, när jag såg 48 Bataljoner af wår armé ankomma till Champagne, som rastat tre dagar i Paris, och som så wäsendtligen bidrog till uppehållandet af den fientliga invasionen wid Walmy, skall jag anställa en jemförelse, och jag säger med förtjusning: hwad jag i går sett öfwerträffar alt, hwad jag då fann så skönt och wåra fiender funno så fruktanswärdt. Gif äfwen, min bästa General, National-gardet tillkänna huru mycket jag är nöjd med deß förhållande emot mig, och huru mycket mitt hjerta är genomträngt deraf. Er wäl affektionerade. Ludvig Philipp.”