Paganini hänför publiken vid konsert i tysk residensstad

Med orkesterns ackompanjemang var Paganini så nöjd att han redan vid repetitionen gav sitt bifall till känna, och han har sedan sagt att han knappt någonstans blivit så väl ackompanjerad.

I den strid som uppstått för och emot denne utmärkte konstnär har frågan ofta väckts om hans spel egentligen är violinspel; om han skulle kunna framföra en kvartett eller något annat verk av en annan mästare; om en komposition som någon med möda övat in att exempelvis utföra med fötterna, för sina beundransvärda svårigheters skull också kan kallas musik, och vad sådana konststycken egentligen tillför den verkliga musiken, och så vidare. Men vad tjänar alla dessa frågor till? Vilar inte obestridligen allt musikaliskt skapandes yttersta grund i utövarens fria själsrörelser, och vittnar inte varje ny och originell uppfattning, inom vilken gren av konsten som helst, alltid om genialitet?

Man må säga om Paganini vad man vill; det måste vara han som framför dessa kompositioner, han som i ordets egentliga mening spelar dem, som utför sådana konststycken och övervinner sådana svårigheter. Ty han, hans spel och hans kompositioner är ett odelbart, oskiljaktigt helt; hans framföranden är grundade i hans väsen och bär alla prägeln av hans yttre egenart och färgen av den inre tärande eld som sporrar och liksom torkar ut honom. Så mycket är säkert: om hans så kallade konststycken i sin fulländning är omöjliga att härma, måste hans sångfulla spel vara ouppnåeligt; ty hans bröst måste vara fullt av smärta, men mot bröstet trycker han violinen, och hela själen flyter in i den och simmar i tårar. Det är en himlens gåva som inga studier kan förvärva. Allt han spelat under konsertkvällen och ännu skulle spela, skulle jag ändå vilja ge honom tillbaka för en enda repris av det korta, enkla recitativet, vars smärtfyllt upplyftande toner trängde så djupt in i själen.

Vad ska ni då här med andra mästares kvartetter och kompositioner? Låt honom spela sina egna, som han just därför måste spela, eftersom de är hans egna. Unna honom bara den hänförda mängdens beundran och dyrkan! Länge kommer han dock inte att få njuta av dem. Hans färd över jorden är en snabb vandring mot graven; varje konsert en spik i hans likkista, varje brakande pizzicato med vänster hand kanske de stelnande fingrarnas sista krampaktiga muskelspel, varje själfull darrande ton själva den upplösta själen; varje fermat kanske ett fullständigt slut.

Och när han efter avslutad konsert långsamt gick sin väg, för att inte visa sig mer, kände jag ett livligt deltagande stiga upp inom mig för den bleka, sjuka mannen, som i början hade förefallit mig så skrämmande, så spöklik; och medan jag följde honom med blicken måste jag, ofrivilligt gripen av en oemotståndlig smärtsam känsla, utropa: Du stackars olycklige man, utan glädje och vän!

Aldrig ska jag ångra de få dagar jag var tvungen att stanna här för att få höra Paganini. När jag först kom hit var hans konsert annonserad till den 23 oktober på teatern. Hela residensstaden och trakten omkring var som i uppror. Själva konsertkvällen gjorde sig ekipage av alla slag, fasoner och former kvitt sina dryga hyror, vart och ett vid sin bestämda plats. Från Wittenberg, Zerbst, Köthen och Bernburg strömmade tillresta herrskap. Jag såg dem alla med särskilt nöje från mitt rum på värdshuset. Även vädret tycktes gynna konstnären.

Mödosamt pressade folk samman sina fem sinnen för att om möjligt väva ihop nya orimligheter om det omtalade föremålet för deras väntan och nyfikenhet. De överbjöd varandra i skarpsinniga reflektioner, småkvickheter, upprepningar, antaganden med mera på det mest underhållande sätt. Konstvännerna ropade leve på leve för sin favorit, sin avgud Paganini. Resande från Berlin fann villiga åhörare till sina berättelser om hur han i deras stad, för att kväva sin smärta, hade huggit med stråken på violinen, som för att slå den i tusen bitar. — Men är han här nu då? — Ja. — Nej. — Man vill ha sett honom. — På heder och ära, han har ännu inte kommit. — Ett posthorn! Nu har vi honom! — Så sent. — Och repetition? — Han brukar inte ha någon. — Det är minsann ändå en satans karl!

Så surrade allt om vartannat som en bisvärm. Med benämningen "Han" menades sedan tre dygn ingen annan än Han, undermannen.

Paganini. (Fortf. fr N:o 82, och slut.)

Med Orchesterns ackompanjemang war Paganini så nöjd, att han äfwen på repititionen gaf sitt bifall tillkänna, och har sedan yttrat, att han knapt någonstäds blifwit så wäl ackompanjerad.

I den strid, som uppkommit för och mot denne utmärkte Konstnär, har ofta frågan uppstått, huruwida hans spel egentligen wore violinspel; huruwida han wore i stånd att utföra en qvartett eller någon annan komposition af annan mästare; huruwida den komposition, som någon med möda inöfwat sig att exeqvera med fötterna, till exempel, kunde för deß beundranswärda swårigheter skull äfwen kallas musik, och hwad genom sådana konstwerk kunde winnas för den egentliga musiken o. s. w. Men hwartill alla deßa frågor? Hwilar då icke ostridigt allt musikaliskt frambringandes sista grund i själens fria rörelser hos utföraren, och wittnar icke alltid om genialitet hwarje ny originell uppfattning i hwilken gren af konsten som helst? — Man säge om Paganini hwad man will; han måste det wara, som föredrager deßa kompositioner, han som i ordets egentliga mening så spelar dem, som gör sådana konststycken, öfwerwinner sådana swårigheter: ty han och hans spel och komposition äro ett odelbart, oskiljaktigt ett; hans exekutioner äro grundade i hans wäsende, och bära alla prägeln af hans yttre egendomlighet, och färgen af den inwertes tärande elden, som uppsporrar och liksom uttorkar honom. Så mycket är wißt, att om hans så kallade konststycken äro i deras fullständning oefterhärmeliga, måste hans sång wara oupphinnelig: ty hans bröst måste wara smärtrikt, men mot bröstet trycker han violinen, och hela själen flyter ditin och simmar i tårar. Det är en himmelens gåfwa, som intet studium förwärfwar. Allt hwad han på konsertaftonen hade spelt och ännu skulle spela, skulle jag dock wilja skänka honom igen för en enda repetition af det korta enkla recitativet, hwars smärtfulla upp

lyftande toner trängde så djupt in i själen. Hwad will ni då här med andra mästares qwartetter och kompositioner? Låt honom spela sina egna, som han just derföre måste spela, emedan de äro hans egna. Unna honom blott beundran, dyrkan af den hänryckta mängden! Länge skall han dock ej njuta dem. Hans flykt öfwer jorden är en snabb wandring till grafwen, hwar Konsert en spik i hans likkista, hwarje brakande pizzicato af hans wenstra hand kanske de stelnande fingrarnas sista krampagtiga muskelspel, hwarje själfull darrande ton sjelfwa den upplösta själen; hwarje fermate kanhända ett fullkomligt slut. — —

Och då han efter slutad Konsert gick långsamt bort, för att ej mera wisa sig igen, så kände jag ett lifligt deltagande uppstiga hos mig för den bleka, sjuka mannen, som i begynnelsen hade förekommit mig så ryswärd, så spöklik; och med lång blick följande honom, måste jag, owillkorligt angripen af en oemotståndlig smärtsam känsla, utropa: Du stackars olycklige man, utan glädje och wän!

* * *

Aldrig skall jag ångra de få dagar jag nödgades dröja här för att få höra Paganini. När jag kom först hit, war hans Konsert annonserad till den 23 Okt. på theatern. Hela residenset och kringliggande orten woro liksom i uppror. Sjelfwa Konsertaftonen gjorde sig ekipager af alla beskrifningar, fasoner och former, qwitt sina dryga hyror, hwart wid sin bestämda plats. Från Wittenberg, Zerbst, Cöthen, Bernburg tillströmmade fremmande herrskaper. Jag såg dem alla med synnerligt nöje från mitt rum på wärdshuset. Wäderleken äfwen tycktes gynna Konstnären. Mödosamt hoppressade folket sina fem sinnen, för att, om möjligt, hopwäfwa nya orimligheter om det mycket omtalta föremålet för deras wäntan och nyfikenhet. De öfwerbådo hwarandra i skarpsinniga reflexioner, småqwickheter, repetitioner, presumtioner m. m. på det mest underhållande sätt. Konstwännerne ropade vivat på vivat för deras favorit, deras afgud Paganini. Berliner Resendarier funno benägne åhörare till deras berättelser, huru han i deras residens hade, för att qwäfwa sin smärta, huggit med stråken på violinen, liksom för att få den sönderslagen i tusende bitar. — Men är han nu här då? — Ja. — Nej. — Man will ha sett honom. — På heder och ära, han är ännu ej kommen. — Ett posthorn! nu ha wi honom! — Så sent. — Och repetition! — Brukar ingen. — Det är min själ ändå en satanskarl!

Så brummade allt som en biswärm om hwartannat. Under benämningen Han mentes sedan tre dygn ingen annan än Han, undermannen.