Min levnads skuggsida
Snart har sextio somrar av mitt liv förflutit, och jag vet knappt vad jag njutit av det annat än bekymmer och förtret. Världens nöjen! Sällan fann jag bland dem någon verklig ro; därför ber jag nu: fiat tandem ultima solutio! (Reds. anm.: latin, ungefär "må äntligen den sista upplösningen komma", det vill säga döden.)
Min far uppmanade mig: "Vörda dygden, sök att bli en bildad man, älska kungen och fosterbygden, gagna dem, och verka vad du kan för ditt släktes fostran!" – Och så slocknade hans blick. Just denna sista förmaning var det enda arv jag fick.
Min mor hade hoppats få se mig bli präst; tänk vilken glädje den dag jag blev student, Civis Academicus! Att få bära värja och kappa är minsann inte lite, och vilken ära sedan att på betygsbrevet ha rektorns bästa vitsord (Reds. anm.: originalets "spei" syftar troligen på latinets spes, "hopp", i äldre betygsformuleringar).
Full av hopp brann jag av iver att öka mitt förvärvade kunskapspund och for för att söka lärdomens ljus i Uppsala och Lund. Jag högg djupt in i de österländska språken – salig Norberg ville det så – och lärde mig allt utom svenska; den var inte på modet då.
Jag klarade lärdomsproven med särskild utmärkelse, men tvingades till slut av nöden att flytta till en lantbaron, där jag inom fyra väggar, med Jobs tålamod, fick proppa i hans avkomlingar mer än vad jag själv förstod.
Men fastän jag hade svurit Minervas fana fann jag ändå lärdomsbanan alltför trög för en obemedlad man. Präst ville jag ogärna bli, ty min rygg var alltför stel för att gå kjortelvägen till brödfödan – Gud förlåte mig detta fel!
Ämbetsmannabanan har också tusentals besvär, om den extraordinarie tjänstemannen någon gång vill bli ordinarie. Kronans kaka ska vara dryg, fastän knapp och tunn – o ja! Om man bara slapp musträcket bland ingredienserna.
"Du har fått din egen hjärna", skrek man, "i ditt övermod avstår du från ordensband och stjärna, kanske också från rådstitel; skäms då över att ge lyckan skulden – något måste man ändå ta sig för!" – Bah! Vad jag trots allt vill bli är en fri och redlig man.
Det blev jag också – dessvärre! Människan spår och ödet rår. Och bland herrar blev jag det slags herre som går med stav och tiggarpåse. I det dumma yrkesvalet, gjort av de ädlaste motiv, fann jag till min harm bara skalet – som i allting i mitt liv.
Skalden säger: "Himlen skänker bara sin ovän överflöd; den som han tänker väl om unnar han blott dagligt bröd." Himlen gör vad den behagar; över bördan, dubbelt tung, klagar jag inte förmätet – men jag är inte längre ung.
Jag tog mig också en hustru, eftersom Sankt Paulus skrev: "Det är bättre att gifta sig än att brinna, när ingen släckning längre är möjlig." Och ännu har magistraten aldrig behövt väcka mig med nattvaktskår till gagn för staten, som det går till på andra håll. (Fotnoten förklarar att detta syftar på det kända nattväktarropet på magistratens i Ternate befallning, omtalat i gamla Stockholmsposten och omtryckt i ett äldre Aftonbladet.)
Så ser teckningen av mitt liv ut. Ett alltför hyggligt porträtt! Vilken glädje har mästaren nu av att ha handlat sant och rätt? – Jo, ett myller av bekymmer i pannan (Reds. anm.: originalets "myrswärmsferl" är oklart, möjligen ett tryckfel). Ha, min vän! Jag förstår er – som motstycke gör ni ett annat porträtt, ett gladare, vid min ålder!