Sanningen *)
Sanning! Jag söker dig, eviga flamma, förgäves på jorden; de dödligas läppar förvägras ljud när de försöker stamma din lovsång. Men denna längtan – att nå ditt ursprung – lever i själen, där strålarna brinner från din fader och min: från Gud!
O, medan änglarna bodde därinne fann barnet dig överallt (Reds. anm.: ordet i originalet, "varnet", är svårtolkat men avser troligen "barnet"), och dess sinne såg din glänsande bild i varje öga. Ödet förjagade tron, och i dess spår föll den bittra, brännande tåren. Människan stod skild långt från ditt ansikte.
Slöjor dolde det; jordiska töcken omgav din stjärnkrönta hjässa, och i dessa anade känslan inte längre sin himmel. Och ändå känner jag ljuvt: du är nära! Böjd vid din fot – låt den bedjande få lära var hon ännu kan se dig, oskymd av flärden?
Lånar du äran din sköld? Finner hjälten ditt altare rest på de blodstänkta fälten? Nej, från dessa vänder du bort din blick! Och när fantomet försvunnit i döden – hade han någonsin famnat dig, vunnit dig, innan hans själ gick ur sina bojor?
Räcker du skalden din lager? Helgas hans lyra åt dig i skapandets yra? Sjunger den om dig redan på jordelivets stig? Ack! Idealet som eldar hans hjärta väcker ofta bara din ömkan, din smärta. Lyran tystnar – då finner han dig!
Guldträl! Du tror att du ensam, i ett stoft, kan förena sanningens värmande glans, innesluten i skatter som fyller din hand. Stunden ska komma då täckelset faller, anden lämnar sitt fängelses galler, och skatterna blir kvar på villfarelsernas strand.
"Jag", ropar tänkaren, "hävdar blott sanningen, skådar dess eld, dyrkar vid dess altaren" – men det är åt sig själv han bär dessa offer! Hänryckt betraktar konstnären sin skapelse – (Reds. anm.: dikten avbryts här i den bevarade texten och fortsättningen saknas.)
*) Ur Dorothea Dunckels "Dramatiska och Lyriska Försök", tredje häftet.