Kort berättelse om kapten Parrys tredje upptäcktsresa.
Den 8 maj 1824 avseglade kapten Parry med upptäcktsskeppet Hekla från Deptford. Han passerade lyckligt Orkneyöarna och nådde Valösarna, och kom den 27 september genom Lancastersund till Port Bowen, där han beslöt att stanna över vintern sedan flera försök att fortsätta färden omintetgjorts av ismassor.
I detta bistra vinterkvarter fördrev besättningen tiden med att göra olika magnetiska och astronomiska observationer samt en del meteorologiska iakttagelser. Det starka norrskenet gav rikligt med tillfällen till sådana studier, och de underlättades av de utmärkta instrumenten ombord. Det omgivande landets höjd stängde ute solen, så att den inte visade sig förrän den 2 februari 1825. Redan i april kom mildare väderlek, och isen började bli allt porösare.
Den 20 november var isen 30 tum tjock, den 13 december 38 tum, den 1 januari 45 tum, den 2 februari 55 tum, den 2 mars 78 tum, den 2 april 82 tum och den 4 maj 86 tum.
Det största djur man såg här var björnen, vars kött besättningen bjöd de medhavda eskimåhundarna. Dessa hundar användes som slädedjur och fick en talrik avkomma under vintern.
Löjtnant Ross gjorde korta utfärder längs kusterna, som mest består av kalkstenslager. Vattnet i Port Bowen är mycket djupt.
En matros vid namn John Cotterell (Reds. anm.: stavningen osäker, i originalet "Cetterell") kastade sig utför en brant klippa och rullade ett par hundra fot nedåt för att undkomma en glupsk varg. Han skadade sig så svårt att man tvivlade på om han skulle överleva. Nio månader senare, då han på isen vid en öppning skulle fånga dykänder (grissla, Cepphus grylle), vars välsmakande kött uppskattades ombord, omkom han i springan. När han återfanns fick han en hederlig begravning, och klippan som han rullat nedför fick bära hans namn.
Genom mödosam issågning kom Hekla den 20 juli ut i öppet vatten och fortsatte färden längs västra kusten av Prince Regent Inlet, som fortfarande bestod av kalk (Reds. anm.: texten avbryts här).