Anonym dryckesvisa hyllar vinet och önskar fred

Min dryckesvisa.

Jag sitter vid, men inte i, tunnan, som filosofen gjorde på sin tid. Jag ber ingen att stiga undan, utan hellre: kom och sätt dig bredvid! Ty kärlets innehåll, det svär jag, räcker gott och väl för oss båda.

Vad bryr jag mig om att solens strålar inte når ner i källarens mörker? Deras sken blir alltid matt jämfört med det som Bacchus målar på drinkarens kind. Genom gluggen skymtar en strimma fram, om än svag — det är drinkarens dag.

Så lycklig och mäktig jag känner mig, så länge bara min tunna rinner jämnt! Jag trivs så väl bland glada vänner och hör så gärna deras skämt. Och skulle ledsnaden komma någon gång, så skräms den bort med skratt och sång.

Vill kärleken smyga sin pil in i mitt hjärta, då ropar jag: vänster sväng! Jag kväver min smärta i ett glas och är hellre herre än betvingad. Den sats jag alltid funnit riktig är: "Ingen kan tjäna två herrar."

Bort med allt krig! Det ruinerar och gör vinskörden till rov. Där freden råder i ett land får nog var och en sitt behov tillgodosett. Bara en sak önskar jag, för vinets skull, om det vore möjligt — sänkt tull.

Det man brukar kalla jämvikt rör mig inte stort. Mitt syfte uppnås, så länge det finns ett stadigt golv i stugan när jag berusad måste falla. Och har bara trappan ett ledstångsräcke, så går jag nog hem på egna ben.

Jag prisar alltid måttligheten och dricker jämt med fyllda mått. Som ärlig patriot visar jag det just genom att jag hatar brott. Ty aldrig än, hur full jag än blev, har något sådant hänt mig genom underslev.

Min Dryckswisa.

Jag sitter wid, men ej i tunnan, Som Filosofen på sin tid. Jag ber ej någon stiga uudan; Men heldre: Kom, och sitt bredwid! Ty kärlets innehåll, jag swär, För båda twå tillräckligt är.

Hwad bryr det mig, att solens strålar Ej tränga ned i källarns natt? Diß sken mot det, som Bacchus målar På Drinkarns kind, blir alltid matt. Från gluggen skymtar fram, fast swag, En strimma — det är Drinkarns dag.

Hur säll och mägtig jag mig känner, Då blott min tunna rinner jemt! Jag trifs så godt bland muntra wänner, Och hör så gerna deras skämt; Och kommer Ledsnan någon gång, Bortskrämmes den med skratt och sång.

Will Kärlek smyga i mitt hjerta Sin pil — jag ropar: wenster swäng!

Jag qwäfwer i ett glas min smärta, Och heldre herre är än träng; Den sats jag alltid riktig fann: "Twå herrar ingen tjena kan."

Bort med allt krig! det ruinerar Och gör winbergningen till rofs; Der friden i ett land florerar Nog en och hwar får sitt behof: En sak jag blott, för winet skull, Om görligt, önskar — nedsatt tull.

Hwad man behagar jemwigt kalla, Ej rör mig stort; mitt syfte winns, Blott, när jag rusig måste falla, Ett säkert golf i stugan finns, Och har blott trappan ledstång se'n, Nog går jag hem på egna ben.

Jag måttligheten alltid prisar, Och dricker jemt med krönta mått; Som redlig patriot jag wisar Just deri, att jag hatar brott; Ty aldrig än, hur full jag blef, Slikt händt mig medelst understef.