Sammansvärjning mot sultanen avslöjad – fredsvillkoren kända

Konstantinopel den 6 september. Läget i huvudstaden är mycket oroande; endast en snabb fred kan rädda den från en fruktansvärd katastrof som skulle leda till det turkiska rikets undergång. En sammansvärjning, ledd av astrologer – mycket ansedda män – och som syftade till inget mindre än att mörda sultanen och hans son, upptäcktes lyckligtvis i tid, så att säkerhetsåtgärder kunde vidtas och sultanens liv räddas. Men stämningen förblir densamma; om den fientliga armén, vars förposter nu bara är tio mil härifrån, närmar sig ytterligare skulle det kunna utlösa en allmän omvälvning och ge de illasinnade mod att genomföra sina planer.

Den engelske ministern har därför ansett det klokt att låta flera engelska krigsfartyg komma till hamnen, för att i nödfall ta emot sultanen och skydda engelska undersåtar. Tillsammans med greve Guilleminot har han också vänt sig till general Diebitsch, beskrivit huvudstadens belägenhet och begärt uppskov med de militära operationerna. Detta lär visserligen inte ha beviljats, men det verkar som om den ryske överbefälhavaren avsiktligt inte påskyndar sina truppers marsch mot huvudstaden, för att ge storherren tid att underteckna fredsvillkoren, för vilka den 13 september satts som sista frist. Det förefaller därför otvivelaktigt att freden blir definitiv till den 14 denna månad, i synnerhet som Rysslands krav inte är överdrivna och som England och Frankrike gör allt för att få slut på kriget. Man försäkrar att de engelska och franska hoven i nödfall kommer att garantera att Porten uppfyller traktaten.

Fredsvillkoren uppges vara följande: 1) Uppfyllande av traktaten i Akkerman. 2) Fri sjöfart för ryska krigs- och handelsfartyg till och från Svarta havet. 3) Tio miljoner dukater som ersättning för krigskostnaderna. 4) Ersättning till det ryska handelsståndet för dess förluster under senare år (detaljerna ska fastställas i S:t Petersburg). 5) Rasering av fästningarna Giurgiu och Braila. 6) Avträdande för evig tid av fästningarna Anapa, Poti och Achalzich i Asien. 7) En ny politisk ordning för furstendömena Moldavien och Valakiet, som ska betala en fast årlig summa pengar till Porten; deras hospodarer ska visserligen utnämnas gemensamt av den ryske kejsaren och sultanen, men i övrigt får Porten inte blanda sig i deras inre förvaltning. Vad Londontraktaten beträffar lär den endast omnämnas i fredstraktaten på så vis att Porten förbinder sig att utan dröjsmål avsluta denna fråga i samverkan med de tre makterna.

Det sägs att de turkiska fredsförhandlarna i Adrianopel först inte ville underteckna villkoren, men att de, sedan greve Diebitsch förklarat att han skulle rycka in i Konstantinopel om de inte ratificerades senast den 13 september, gick med på allt och bad sultanen att snarast ratificera.

Constantinopel d. 6 Sept. Hufwudstadens tillstånd är ganska oroande; blott en hastig fred kan bewara den för en fruktanswärd catastrof, som skulle draga Turkiska rikets undergång efter sig. En sammanswärjning, som styrdes af Astrologer, mycket ansedde män, och ej åsyftade mindre än att mörda Sultan och deß son, upptäcktes lyckligtwis tidigt nog, för att widtaga säkerhetsanstalter och rädda Sultans lif, men sinnesstämningen förblifwer densamma; fientliga Arméens annalkande, hwars förposter nu blott äro tio mil härifrån, skulle medföra en allmän omhwälfning, och gifwa de illasinnade mod att werkställa sine afsigter. Engelske Ministern har därföre ansett rådligt, att låta flere Engelske krigsskepp komma till hamnen, för att i nödfall emottaga Sultan, och skydda Engelske undersåtarne. Tillika har han jämte Grefwe Guilleminot wändt sig till Gen. Diebitsch, föreställt honom hufwudstadens belägenhet och begärt upskof i de militäriske operationerne. Detta senare skall wäl ej bewiljats, likwäl synes det, att Ryske Öfwer-Generalen med flit ej mycket påskyndar sine truppars marsch emot hufwudstaden, för att lämna Storherrn tid att underteckna fredswilkoren, hwartill d. 13 Sept. är utsatt som sista termin. Det synes således utan twifwel, att freden kommer definitift i stånd till d. 14 d:s, i synnerhet som Ryßlands fordringar ej äro öfwerdrif-

ne, och som England och Frankrike göra allt, för att få slut på kriget. Man försäkrar, att i nödfall lära Engelske och Franske hofwen garantera Portens rigtiga upfyllande af traktaten. Fredswilkoren upgifwas på följande sätt: 1) Upfyllandet af Tractaten i Akjerman. 2) Fri skeppsfart för Ryska krigs- och handels-skepp från och till swarta hafwet. 3) Tio Millioner Ducater såsom ersättning för krigskostnaderne. 4) Ryska Handelsståndets ersättning för deß förluster i senare åren. (Häröfwer skall sedan det närmare bestämmas i S:t Petersburg. 5) Fästningarne Giurgewos och Brailas raserande. 6) Afträdandet af fästningarne Anapa, Poti och Achalzich i Asien för ewärdelig tid. 7) Ny politisk reglering af furstendömerne Moldau och Wallachiet, hwilke skulle betala en årlig bestämd summa i pengar till Porten, och hwars Hospodarer wäl famfält skulle utnämnas af Ryske Kejsaren och Sultan, men eljest fick Porten ej blanda sig uti deß inre förwaltning. Hwad Londons-tractaten angår, lär den blott så wida omtalas i fredstractaten, att Porten förbinder sig att sluta denna sak oförvröjligen, med de 3 Makternes medwerkande. — Det säges, att de Turkiske fredsunderhandlarne i Adrianopel i början ej wille underteckna wilkoren, men att de, efter Grefwe Diebitsch förklarande att om de ej ratificerades till d. 13 Sept., skulle han inrycka i Constantinopel, beqwämt sig till alt och bedt Sultan att skyndsammast ratificera.