Ironisk hyllning till spelare och spelande damer

(Insänt.)

Bilaga till artikeln om spel i föregående nummer. (Efter The Guardian.)

Jag har tänkt på saken och tvekar inte att skriva en lovsång över spelare. Jag har verkligen ofta varit för sträng i mitt omdöme om detta slags folk, och skäms inte för att nu medge att det inte passar en så obetydlig person som jag att ogilla det som hela den förnäma – och följaktligen även den upplysta och förståndiga – världen i alla tider har gillat. Skulle jag tro mig klokare än den? Vilken förmätenhet! Nej, bort det! Skulle man betrakta alla den blinda slumpens gunstlingar med förakt, skulle många salonger stå tomma och sällskapslivet bli tråkigt. Det är inte höjden på den sfär en man rör sig i, utan sättet han handlar på, som ger honom hans verkliga värde. När jag därför ser en fin herre med lugn förlora sina pengar, känner jag hos honom igen alla en stor filosofs egenskaper. Om han stormar, svär och åkallar alla gudar och djävlar, beklagar jag att han inte fått sin plats i spetsen för ett kosackregemente. Det stora allvaret i ansiktena kring ett välordnat spelbord leder mina tankar till råds- och domarborden, och de många kämparnas outtröttliga ihärdighet ger mig ett oemotsägligt svar till de dystra varelser som behagar klandra ett sådant liv som lättjefullt och onyttigt. Med ett ord: jag kan inte förstå varför våra eleganta herrar skulle hindras från att öka sina finanser på vägar som samtidigt odlar och vidgar deras förstånd. Inte heller ska jag med bristande aktning omtala de knep och så kallade finesser som brukar användas vid sådana tillfällen, eftersom världen är så rättvis mot var och en som kommit till förmögenhet att den inte högaktar honom mindre för de medel han använt för att nå dit.

Av samma skäl tycker jag att damerna också bör delta i spelnöjena. Jag måste erkänna att jag verkligen med stort nöje ser mina vackra landsmaninnor engagerade i tidsfördriv som gör det möjligt för dem att utöva så många dygder. Därigenom vinner de en raskhet som höjer dem nästan upp till skapelsens herre, mannen. Här lär de sig att förakta rikedomen på ett sätt som utvecklar deras själsanlag och förebygger många sparlakansläxor, det vill säga gräl i sängkammaren. Deras naturliga ömhet är här en svaghet som lätt glöms bort, och min själ lyfter sig när jag ser en fru offra sina barns välfärd med samma lätthet och bekymmerslöshet som en gång en dam från Sparta eller Rom. I ett fint sällskap, liksom vid brunnsorter och på baler, kan en vacker hand och en välformad arm knappast visas upp mer fördelaktigt än när man kastar tärningar eller blandar och delar ut kort i trekarl, helst när samma hand eller arm glittrar av juvelsmycken och pärlor. Det gläder mig också inte så lite att våra kvinnliga spelfåglar kommit så långt att de höjer sig över den lilla fåfängan att visa sin skönhet; den åsidosätter de numera så till den grad att de låter sina vackra anletsdrag förvridas till osmakliga grimaser och jagar bort liljorna från sina kinder genom tröttsamt nattvak och oupphörligt festande. Jag frestas rentav att anmärka att deras huvudpassion är att tävla med karlarna, och det är jag desto mer böjd att tro, eftersom deras förtröstan på sin egen dygd – trots allt förtal – håller dem uppe hela natten i sällskap med de farligaste varelserna av manligt kön. För mig är det ett otvivelaktigt bevis på deras samvetslugn att de går direkt från kyrkan till spelbordet, och att de dyrkar och vördar spelet så högt att de gör det till en betydande del av sina söndagssysslor.

Var sak har ju två sidor?

Opartisk.

(Inlemnadt.)

Bilaga till Artikeln om Spel i föregående Nummer. (Efter the Guardian.)

Jag har tänkt på saken, och drager ej i betänkande att göra en panegyrik öfwer Spelare. Jag har werkligen warit ofta för sträng i mitt omdöme öfwer detta slags folk, och blyges ej nu medgifwa, att det ej passar en så obskur individ som jag, att ogilla, hwad hela den förnäma, följaktligen äfwen den upplysta och förståndiga werlden har i alla tider gillat. Skulle jag tro mig klokare än den? hwilken förmätenhet! nej bort det! — Skulle man med förakt anse alla dem, som äro den blinda slumpens gunstlingar, blefwo många förmak tomma och sällskapsnöjet tråkigt. Det är icke höjden af den sfer, inom hwilken en man rörer sig, utan sättet, hwarpå han handlar, som gifwer honom sitt werkliga wärde. Derföre, när jag ser en fin herre med lugn förlora sina penningar, igenkänner jag hos honom alla en stor filosofs egenskaper. Om han stormar, swär och åkallar alla gudar och djeflar, beklagar jag, att han ej fått sin plats i spetsen för ett kosackregemente. Den stora graviteten i fysionomierna kring ett wäl rangeradt spelbord leder min tanke till råds- och domareborden; och de flera kämparnes outtröttliga ihärdighet förser mig med oemotsägligt swar åt dessa dystra warelser, som behaga tadla en sådan lefnad såsom lätjefull och ogagnelig. Med ett ord, jag kan ej inse, hwarföre wåra eleganter skulle hindras ifrån att öka sina finanser genom utwägar, som tillika odla och utwidga deras förstånd. Ej eller skall jag med bristande aktning omtala och bedömma ett och annat knep och så kallade finesser, som i sådana tillfällen brukas; alldenstund werlden är så rättwis emot hwar och en, som kommit till någon förmögenhet, att icke högakta honom mindre för medlen, som han för sådant ändamål anwändt och begagnat.

Af enahanda konsiderationer tyckes mig, att damerna äfwen böra deltaga i

spelnöjena. Jag måste tillstå, att jag werkligen med mycket nöje ser mina wackra landsmåninnor engagerade i tidsfördrif, som sätta dem i stånd att utöfwa så många dygder. Derigenom winna de en raskhet, som höjer dem nära opp till skapelsens herre, mannen. Här lära de att förakta rikedomen på ett sätt, som utbildar deras själs anlag, och förekommer många sparlakanslexor. Deras naturliga ömhet är en swaghet här, som lätt bortglömmes, och själen lyfter sig i mig, när jag ser en fru uppoffra sina barns wälfärd med lika ledighet och bekymmerslöshet, som fordom en dame från Sparta eller Rom. I ett wälassorteradt sällskap, äfwensom wid brunnar och på balar, kan en wacker hand och en wäl rundad arm knapt förmånligare wisas, än wid kastandet af terningar, eller blandandet och utdelandet af kort i trekarl, helst då samma hand eller arm glindrar af juwelsmycken och perlor. Också gläder det mig icke litet, att wåra qwinliga spelorrar hunnit så wida, att de sätta sig öfwer den lilla fåfängan att wisa sin skönhet, hwilken de numera så långt åsidosätta, att de tillåta sina wackra anletsdrag förwridas ända till osmakliga grimaser, och bortjaga genom tråkigt nattwak och oupphörligt swärmande liljorna från sina kinder. Jag till och med frestas till anmärkningen, att deras hufwudpassion är att täfla med karlarna, och hwilket jag är så mycket mera böjd för att tro, som, i trots af allt förtal, deras förtröstan på deras dygd håller dem uppe hela natten i sällskap med de farligaste warelserna af mankönet. För mig är detta ett otwifwelagtigt argument af deras samwetslugn, att de nemligen gå direkte från kyrkan till spelbordet, och så högt dyrka och wörda spel, att de göra det till en betydlig del af deras söndagsförrättningar.

Hwar sak har ju twå sidor?

Opartisk.