Tidningssida ur AFTONBLADET, 1829-10-08
AFTONBLADET • 1829-10-08

Ironisk hyllning till spelare och spelande damer

1829Karl XIV Johan · Karl Johanstiden · Tidig industrialisering▼
Regent
Karl XIV Johan — före detta franske marskalken Bernadotte
Sverige då
Union med Norge · lång fredsperiod · Göta kanal invigs 1832 · ca 3 miljoner invånare
Epok
Karl Johanstiden — konservativt styre möter växande liberal opposition
Samtidigt
Industrialiseringen tar fart i Storbritannien
Historisk karta över Europa
Europa 1815 — efter Wienkongressen · Kartdata: historical-basemaps, GPL-3.0

(Insänt.)

Bilaga till artikeln om spel i föregående nummer. (Efter The Guardian.)

Jag har tänkt på saken och tvekar inte att skriva en lovsång över spelare. Jag har verkligen ofta varit för sträng i mitt omdöme om detta slags folk, och skäms inte för att nu medge att det inte passar en så obetydlig person som jag att ogilla det som hela den förnäma – och följaktligen även den upplysta och förståndiga – världen i alla tider har gillat. Skulle jag tro mig klokare än den? Vilken förmätenhet! Nej, bort det! Skulle man betrakta alla den blinda slumpens gunstlingar med förakt, skulle många salonger stå tomma och sällskapslivet bli tråkigt. Det är inte höjden på den sfär en man rör sig i, utan sättet han handlar på, som ger honom hans verkliga värde. När jag därför ser en fin herre med lugn förlora sina pengar, känner jag hos honom igen alla en stor filosofs egenskaper. Om han stormar, svär och åkallar alla gudar och djävlar, beklagar jag att han inte fått sin plats i spetsen för ett kosackregemente. Det stora allvaret i ansiktena kring ett välordnat spelbord leder mina tankar till råds- och domarborden, och de många kämparnas outtröttliga ihärdighet ger mig ett oemotsägligt svar till de dystra varelser som behagar klandra ett sådant liv som lättjefullt och onyttigt. Med ett ord: jag kan inte förstå varför våra eleganta herrar skulle hindras från att öka sina finanser på vägar som samtidigt odlar och vidgar deras förstånd. Inte heller ska jag med bristande aktning omtala de knep och så kallade finesser som brukar användas vid sådana tillfällen, eftersom världen är så rättvis mot var och en som kommit till förmögenhet att den inte högaktar honom mindre för de medel han använt för att nå dit.

Av samma skäl tycker jag att damerna också bör delta i spelnöjena. Jag måste erkänna att jag verkligen med stort nöje ser mina vackra landsmaninnor engagerade i tidsfördriv som gör det möjligt för dem att utöva så många dygder. Därigenom vinner de en raskhet som höjer dem nästan upp till skapelsens herre, mannen. Här lär de sig att förakta rikedomen på ett sätt som utvecklar deras själsanlag och förebygger många sparlakansläxor, det vill säga gräl i sängkammaren. Deras naturliga ömhet är här en svaghet som lätt glöms bort, och min själ lyfter sig när jag ser en fru offra sina barns välfärd med samma lätthet och bekymmerslöshet som en gång en dam från Sparta eller Rom. I ett fint sällskap, liksom vid brunnsorter och på baler, kan en vacker hand och en välformad arm knappast visas upp mer fördelaktigt än när man kastar tärningar eller blandar och delar ut kort i trekarl, helst när samma hand eller arm glittrar av juvelsmycken och pärlor. Det gläder mig också inte så lite att våra kvinnliga spelfåglar kommit så långt att de höjer sig över den lilla fåfängan att visa sin skönhet; den åsidosätter de numera så till den grad att de låter sina vackra anletsdrag förvridas till osmakliga grimaser och jagar bort liljorna från sina kinder genom tröttsamt nattvak och oupphörligt festande. Jag frestas rentav att anmärka att deras huvudpassion är att tävla med karlarna, och det är jag desto mer böjd att tro, eftersom deras förtröstan på sin egen dygd – trots allt förtal – håller dem uppe hela natten i sällskap med de farligaste varelserna av manligt kön. För mig är det ett otvivelaktigt bevis på deras samvetslugn att de går direkt från kyrkan till spelbordet, och att de dyrkar och vördar spelet så högt att de gör det till en betydande del av sina söndagssysslor.

Var sak har ju två sidor?

Opartisk.

Bakgrund

Texten är ett typiskt exempel på den ironiska moralsatiren, en genre som blomstrade i europeisk press under 1700- och 1800-talen. Genom att låtsas hylla spelarna – deras "filosofiska lugn" vid förluster, deras "ihärdighet" vid spelbordet och damernas "dygder" – levererar skribenten i själva verket en skarp kritik av hasardspelets utbredning i de högre samhällsklasserna.

Förlagan anges vara The Guardian, en engelsk moralisk veckotidskrift grundad av Richard Steele, som tillsammans med systertidningarna The Tatler och The Spectator fick stort inflytande över europeisk press. Svenska tidningar lånade och översatte ofta sådana essäer och anpassade dem till inhemska förhållanden.

Hasardspel med kort och tärningar var ett utbrett nöje i societeten, både i salongerna, på baler och vid brunnsorter där de välbärgade tillbringade somrarna. Trekarl, som nämns i texten, var ett populärt kortspel för tre deltagare. Moralister såg spelandet som ett hot mot familjers ekonomi och mot kvinnlig dygd – teman som satiren driver med genom att prisa fruar som "offrar sina barns välfärd" och går "direkt från kyrkan till spelbordet". Jämförelsen med damer från Sparta och Rom anspelar på antikens ideal om mödrar som stoiskt offrade sina söner för staten, här vänt till bitter ironi.

Signaturen "Opartisk" är en typisk pseudonym för tidens insändarskribenter, som sällan framträdde under eget namn.

Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›

‹ Fler gamla nyheter