Sultanen tvingas till fredsförhandlingar med Ryssland

Konstantinopel den 17 augusti. Efter flera överläggningar mellan den kungliga preussiska generalen friherre von Müffling och Reis Effendi, samt till följd av de engelska och franska ministrarnas eftertryckliga påtryckningar, har sultanen till slut förmåtts att gå med på att sända kommissarier till det ryska högkvarteret. Storvesiren har redan fått order att inleda förhandlingar om fredens återställande mellan Ryssland och Turkiet.

Bland dessa kommissarier finns, enligt uppgift, även en pascha som tidigare deltog i förhandlingarna i Akkerman, samt Nedschib Effendi, agent för vicekungen av Egypten. General von Müffling, åtföljd av majoren friherre von Küster och sin adjutant friherre de St. Clair, lämnade Konstantinopel strax efter att kommissarierna rest till sin bestämmelseort.

Sultanen tycks nu inse sakernas verkliga läge och har förbundit sig att göra allt för att återställa freden och lugna sitt folk. Han har till att börja med beviljat den ryska flaggan fri genomfart genom Bosporen och försäkrat att han på grundval av Akkermankonventionen är villig att inleda fredsförhandlingar, dock med önskemålet att dessa förhandlingar ska föras i Konstantinopel. Därefter har huvudstadens invånare blivit betydligt lugnare, men i provinserna, där många anhängare av de forna janitsjarerna ännu lever, sägs stämningen vara mycket farlig. Man befarar att om greve Diebitsch fortsätter sina operationer och skulle visa sig framför Konstantinopel, så börjar oroligheterna på nytt, med fara för sultanens liv. Det är alltså nu otvivelaktigt att fred, till vilket pris som helst, kommer att slutas när greve Diebitsch så önskar. Personer för ändamålet är redan utsedda och avresta.

Om den turkiska armén vet man ingenting, och den tycks inte längre existera: trupperna som beordrats till Adrianopel vände om en halv dagsresa härifrån och förlades i lägret vid Ejub, som består av omkring 15 000 man.

Från Asien är underrättelserna mycket bedrövliga. Hela befolkningen vägrar att marschera mot fienden, och de få rekryterna binds vid kameler och släpas hit. Det ser alltså mycket illa ut för Porten, som nu endast i ett förändrat system kan se sin räddning. Om inte främmande intressen hindrar den från att gå med på Rysslands krav, kan man anse freden så gott som avslutad.

Constantinopel d. 17 Aug. Efter flere conferencer imellan K. Preußiska Generaln Friherre v. Müffling och Reis Effendi, samt i följd af engelska och franska Ministrarnes eftertryckliga föreställningar, har ändtligen Sultan blifwit bewekt att bewilja afsändning af Commißarier till ryska högquarteret. Storvezirn har redan fått ordres att börja underhandlingarne till fredens återställande emellan Ryßland och Turkiet. Ibland deßa Commißarier befinna sig, som man förnimmer, äfwen en Pascha, hwilken förut deltagit i underhandlingarne i Akierman, och Nedschib Effendi, v. Konungens af Egypten Agent. General v. Müffling beledsagad af Majoren Friherre v. Küster och sin Adjutant Frih. de St. Clair skall straxt efter Commißariernas afresa till deras bestämmelse, lemnat Constantinopel. — Sultan synes nu känna sakernas werkliga ställning, och har förpligtat sig göra allt för fredens återställande och sitt folks lugnande. Han har till en början bewiljat ryska flaggan fri fart genom Bosporen och gifwit sin försäkran att på grund af Akiermanska Conventionen wilja ingå på fredsunderhandlingar; men likwäl derwid yttrat den önskan att deßa underhandlingar måtte för sig gå i Constantinopel. Härefter har hufwudstadens inwånare blifwit mycket lugnare; men i provinserna, hwarest ganska många anhängare af de fordna Janitscharerna ännu lefwa och finnas, skall sinnesstämningen wara ganska farlig, och man befarar att om Gref. Diebitsch fortsätter sina operationer, och skulle komma att wisa sig för Constantinopel, gäsningen här å nyo börjar med wåda för Sultans lif. Det är således nu otwifwelaktigt, att när Gref. Diebitsch det önskar, fred för hwilket pris som hälst afslutes. Personer äro ock för ändamålet redan utsedda och afresta. — Om turkiska armeen wet man intet, och den synes icke mera wara till, då tropparne, hwilka woro beordrade till Adrianopel, en half dagsresa härifrån wände om och blefwo förlaggda i Lägret wid Ejub, som består af omkring 15,000 man. — Från Asien äro underrättelserna ganska bedröfliga. Hela befolkningen wägrar att marchera mot fienden, och de få rekryterna blifwa bundna wid Kameler och släpade hit. Det ser således ganska illa ut för Porten, som nu endast i ett förändradt system kan se sin räddning. Om ej främmande intereßen hindra den ifrån att ingå på Ryßlands fordringar, kan man anse friden så godt som afslutad.