Tidningssida ur LINKÖPINGSBLADET, 1829-09-16
LINKÖPINGSBLADET • 1829-09-16

Sultanen tvingas till fredsförhandlingar med Ryssland

1829Karl XIV Johan · Karl Johanstiden · Tidig industrialisering
Regent
Karl XIV Johan — före detta franske marskalken Bernadotte
Sverige då
Union med Norge · lång fredsperiod · Göta kanal invigs 1832 · ca 3 miljoner invånare
Epok
Karl Johanstiden — konservativt styre möter växande liberal opposition
Samtidigt
Industrialiseringen tar fart i Storbritannien
Historisk karta över Europa
Europa 1815 — efter Wienkongressen · Kartdata: historical-basemaps, GPL-3.0

Konstantinopel den 17 augusti. Efter flera överläggningar mellan den kungliga preussiska generalen friherre von Müffling och Reis Effendi, samt till följd av de engelska och franska ministrarnas eftertryckliga påtryckningar, har sultanen till slut förmåtts att gå med på att sända kommissarier till det ryska högkvarteret. Storvesiren har redan fått order att inleda förhandlingar om fredens återställande mellan Ryssland och Turkiet.

Bland dessa kommissarier finns, enligt uppgift, även en pascha som tidigare deltog i förhandlingarna i Akkerman, samt Nedschib Effendi, agent för vicekungen av Egypten. General von Müffling, åtföljd av majoren friherre von Küster och sin adjutant friherre de St. Clair, lämnade Konstantinopel strax efter att kommissarierna rest till sin bestämmelseort.

Sultanen tycks nu inse sakernas verkliga läge och har förbundit sig att göra allt för att återställa freden och lugna sitt folk. Han har till att börja med beviljat den ryska flaggan fri genomfart genom Bosporen och försäkrat att han på grundval av Akkermankonventionen är villig att inleda fredsförhandlingar, dock med önskemålet att dessa förhandlingar ska föras i Konstantinopel. Därefter har huvudstadens invånare blivit betydligt lugnare, men i provinserna, där många anhängare av de forna janitsjarerna ännu lever, sägs stämningen vara mycket farlig. Man befarar att om greve Diebitsch fortsätter sina operationer och skulle visa sig framför Konstantinopel, så börjar oroligheterna på nytt, med fara för sultanens liv. Det är alltså nu otvivelaktigt att fred, till vilket pris som helst, kommer att slutas när greve Diebitsch så önskar. Personer för ändamålet är redan utsedda och avresta.

Om den turkiska armén vet man ingenting, och den tycks inte längre existera: trupperna som beordrats till Adrianopel vände om en halv dagsresa härifrån och förlades i lägret vid Ejub, som består av omkring 15 000 man.

Från Asien är underrättelserna mycket bedrövliga. Hela befolkningen vägrar att marschera mot fienden, och de få rekryterna binds vid kameler och släpas hit. Det ser alltså mycket illa ut för Porten, som nu endast i ett förändrat system kan se sin räddning. Om inte främmande intressen hindrar den från att gå med på Rysslands krav, kan man anse freden så gott som avslutad.

Bakgrund

Rapporten skildrar Osmanska rikets desperata läge i slutskedet av det rysk-turkiska kriget 1828–1829. Den ryske befälhavaren greve Ivan Diebitsch hade korsat Balkanbergen och stod med sin armé i Adrianopel, farligt nära huvudstaden Konstantinopel.

Sultan Mahmud II hade 1826 krossat janitsjarkåren, den gamla elittruppen, i det så kallade "lyckosamma tilldragelsen", men många anhängare till janitsjarerna fanns kvar och utgjorde ett inrikespolitiskt hot mot sultanen. Den nya armén var ännu inte färdigbyggd, vilket förklarar de förtvivlade rekryteringsmetoder som beskrivs.

Akkermankonventionen från 1826 var en tidigare rysk-turkisk överenskommelse som Porten sedan brutit mot, vilket blev en av krigets orsaker. Preussens sändebud general Karl von Müffling spelade en viktig medlarroll i Konstantinopel, tillsammans med de brittiska och franska ministrarna. Reis Effendi var titeln på den osmanske utrikesministern. Förhandlingarna ledde kort därefter till freden i Adrianopel i september 1829.

Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›

‹ Fler gamla nyheter