Våldsamt rån på Gunnebo under högmässan

(Insänt.)

Onekligen är vetskapen om att leva i ett lugnt och fredligt samhälle en av de största förmåner en civiliserad människa kan åtnjuta. Störs denna fred och detta lugn – om så bara för vår värsta ovän – är det grundläggande villkoret för samhällslivet omkullkastat, och var och en, såväl slottets som hyddans ägare, saknar då den trivsel och trygghet utan vilka livet inte har något behag.

Till dessa reflektioner föranleds man av ett av de fräckaste, våldsammaste och mest rovlystna uppträden som ägt rum: på Gunnebo i Fässbergs socken, senaste Kristi himmelsfärdsdag under högmässan, infann sig en mängd män, tillsammans med flera små barn. Männen bröt upp dörrar och fönster, ryckte ned ljuskronor, slog sönder en mängd föremål, lyfte av mässingsluckor från kakelugnarna och tog med sig dessa jämte annat lösöre. När folket på platsen försökte avvärja våldet blev de anfallna och tillbakadrivna av bovarna med stenar, som dessa i rikligt mått fyllt fickorna med.

Man skulle kunna tro att de ivrigaste efterspaningar genast inleddes efter detta nidingsdåd? Ingalunda! Utöver en kungörelse som lästes upp från predikstolen, där allmänheten enligt uppgift på sedvanligt sätt uppmanades att bidra till brottslingarnas upptäckande, har man i trakten inte märkt någon som helst efterspaning från kronobetjäningens sida – trots att upplysningar om bindande omständigheter och våldsverkarnas tillhåll inte alls är svåra att få fram. Av allt att döma tycks händelsen, av okänd anledning, gå en fullständig glömska till mötes.

Enligt vad som allmänt omtalas i grannskapet ska samma förmiddag en liten båt ha lagt till vid Mölndalsdämmet, innehållande en eller flera säckar, och man vill i besättningen ha känt igen en sågdräng, en pappersgesäll och en före detta mjölnare, alla hemmahörande i Mölndal. Det påstås även att mässingsluckorna sålts i Krokslätt i Fässbergs socken.

Då det allmänna tinget med Askims härad snart stundar, förmodar man att vederbörande till dess ska lyckas att med större iver än hittills spåra upp våldsverkarna, för att då föra dem till rannsakning och bestraffning. I övrigt torde inte mer än denna enkla och sanningsenliga framställning behövas för att man från ortens högsta makt ska kunna vänta allvarliga uppmaningar till kronobetjäningen att fullgöra sin skyldighet. Får sådant däremot passera opåtalat, är ingen människa i orten vare sig natt eller dag säker till sitt liv eller trygg mot liknande manstarka påhälsningar. Som bevis kan anföras ett nyligen inträffat inbrott i Korndals trädgård, trots att den försvarades av mer än sex man. Dessa tvingades dock alla fly, anfallna av ett stenregn, utom en på platsen arbetande bonde (Reds. anm.: i originalet 'Albonde', betydelsen osäker), som brottslingarna höll fast med beskedet att de skulle slå ihjäl honom om han öppnade munnen.

Anmärkningsvärt är slutligen att hederliga män, för vilka den nämnda händelsen inte är obekant, och som till och med sägs veta att deras tjänare deltagit i rånet på Gunnebo, en enda stund längre vill behålla sådana bovar under sitt husbondebeskydd.

(Insändt.)

Onekligen utgör medwetandet att lefwa uti ett lugnt och fredligt samhälle en af de största wälgerningar den hyfsade menniskan åtnjuter. Störes denna fred och detta lugn, wore det ock wår största owäns; då är första wilkoret för samfundslefnaden öfwerändakastadt och hwar och en, såwäl ägaren till Slottet som till Hyddan, sakna i sådant samhälle den trefnad och den säkerhet, förutan hwilka lifwet ej äger något behag.

Till deßa reflexioner föranledes man af ett det fräckaste, wåldsammaste och mest roflystna uppträde, som timade på Gunnebo i Feßbergs Socken sistledne Christi Himmelfärdsdag under Högmeßan, då en mängd Karlar, jemte flere små barn, infunno sig på stället, af hwilka de förra uppbröto dörrar och fönster, ryckte ned Ljuskronor, slogo sönder en mängd saker, lyftade utaf meßingsdörrar från kakelugnarne och togo deßa jemte andra losören med sig, och då Folket på stället wille afwärja detta wåld, blef det anfallet och tillbakadrifwet af bofwarne med sten, hwarmed de i rikligt mått fyllt fickorna. Nu skulle man wäl tro, att om detta nidigswerk genast de ifrigaste efterspaningar blifwit anställde? Ingalunda! ty utom en kungörelse, som upplästes från Predikstolen, hwaruti, efter hwad man hört, Allmänheten på wanlig sätt blef uppmanad till brottslingarnes upptäckande, har man sedermera i orten å Kronobetjentens sida icke förmärkt någon den ringaste efterspaning, änskönt upplysningen om bindande omständigheter och wåldswerkares tillhåll ingalunda är swår att erhålla, och synes af allt detta, som skulle händelsen, af hwad orsak wet man ej, gå en fullkomlig glömska tillmötes. Efter hwad allmänt i granskapet omtalas, skall samma förmiddag en liten båt kommit i land wid MölndalsDämmet, innehållande en eller flere säckar, och wille man af besättningen igenkänna en Sågdräng, en Pappersgesäll och en för detta Mölnare, alla hemma i Mölndal. Äfwen

påstås, att messingsdörrarne blifwit sålde i Krokslätt uti Feßbergs Socken. Då allmänna Tinget med Askims Härad snart tillstundar, förmodar man, att Wederbörande till deß skola lyckas att med ifrigare bemödande, än hittills skett, efterslå Wåldswerkarne, för att då framhafwa dem till ransakning och bestraffning, och torde i öfrigt ej mera än denna enkla och sannfärdiga framställning wara af nöden, för att från Ortens högsta Magt kunna wänta allwarsamma uppmaningar till Kronobetjeningen, att häruti fullgöra sin skyldighet. Får sådant deremot passera opåtaldt, då är ingen menniska i Orten hwarken natt eller dag säker om sitt lif eller för dylika manstarka påhelsningar, till bewis hwarpå må anföras ett nyß timadt inbrott i Korndahls Trädgård, änskönt den försmarades af mera än 6 karlar, hwilka dock alla, attackerade af ett Stenregn, fingo taga flykten, utom en på stället arbetande Albonde, den Brottslingarne höllo fast, med tillsägelse, att, om han öppnade munnen, skulle de slå ihjäl honom.

Anmärkningswärdt är slutligen, att hederlige Män, för hwilka den omnämnda händelsen icke är obekant, och hwilka till och med skola känna att deras tjenare warit med i rånet på Gunnebo, en enda stund längre wilja behålla sådane bofwar under sitt Husbondebeskydd.