Insändare kritiserar överflöd och ståndsskillnader vid begravningar

(Insänt.)

Några välmenta reflektioner.

Vår allmänna kyrkogård är förvisso väl anlagd, och den blir ännu mer ändamålsenlig genom den beslutade nya utvidgningen, som också lär behövas. Visst har den kostat mycket pengar, men de hade kanske kunnat användas sämre på många andra sätt.

Det råder ingen brist på gravvårdar där, men få kan göra anspråk på smak och god stil. Fler sådana skulle lätt kunna komma till, utan särskilt betungande kostnad för dödsbona, om nämligen en förordning på lämpligt sätt begränsade allt onödigt överflöd vid begravningar, eller om den dödes närmaste själva hade den förnuftiga idén att göra det.

Som onödigt överflöd vågar man betrakta de likkistor som är dyrt utsmyckade med plåtar, stjärnor och annat krimskrams av förtennt bleck, liksom fåfängan som kräver att det ska finnas en likvagn för förnämt folk och en för borgerligt eller enklare folk. Att använda dem kostar naturligtvis olika mycket, och det upprätthåller även efter döden en skillnad i stånd och villkor som aldrig borde finnas, om det ska kunna sägas vara sant att "döden jämnar allt". Ingen vill förstås vara den sämste, och därav dessa onödiga lyxoffer på den allomfattande fåfängans altare. Till slut kanske det går så långt att även kyrkportarna får bestämd rang, så att man mot högre avgifter får anvisning om genom vilken port det finare eller enklare liket får bäras in.

En affärsverksamhet åt det hållet minns jag hos en präst som nyss hade fått ett bra pastorat, där skick och ordning enligt hans mening hade lidit mycket av företrädarens slapphet. Detta beslöt han nu att så småningom återställa, och han började med jordfästningsbönen, som i den gamla psalmboken (för detta hände för över 30 år sedan) fanns i två versioner: en lång och en kort, den så kallade vanliga, som något förändrad fortfarande används. När någon rik bonde dog läste pastorn den långa bönen, men efter fattigare den korta. Detta väckte uppseende, och till slut ville alla ha den långa bönen. Nu blev detta en extra post som ökade de årliga pastorsinkomsterna. "Ja, min vän", sade då pastorn, "det kostar en plåt mer, och det är den längre bönen värd, för den är nästan lika lång som en hel predikan." Ingen hjälp fanns alltså; plåten måste betalas, och vem ville väl vara så obarmhärtigt snål mot den avlidnes stoft att man tillät sig en så lumpen besparing?

Som överflöd vid begravningar vågar man också betrakta förplägnaden till gästerna, som vanligen består av rhenvin (alltid dyrt), dyrbart bakverk och mycket punsch, både vit och röd, av bästa sort. Ska det då aldrig hos oss, som hos andra, bli sed att endast bjuda in den avlidnes närmaste släktingar till begravningen, och sedan låta processionen på vägen utökas med alla hans vänner och bekanta som vill delta i denna sista hedersbetygelse för den bortgångne? Under hemfärden skulle sedan var och en lämna sällskapet vid sin egen dörr, och förplägnaden i sorgehuset kunde bli helt måttlig. På så sätt skulle man också slippa den alltid besvärliga rangordningen efter stånd och värde, utöver vad släktingarna sinsemellan hade att iaktta. Skulle inte en sådan likfärd, med kanske flera hundra personer, höga och låga om varandra, hedra den dödes minne och förtjänster långt mer än de nu brukliga, tillgjorda och dyrbara, tråkiga och överflödiga likbegängelserna?

(Inlemnadt.)

Några wälmenta Reflektioner.

Wår allmänna Kyrkogård är wißt wäl anlagd, och blir ännu mera tjenlig för sitt ändamål genom den beslutna nya utwidgningen, som också lär wäl behöfwas. Nog har den kostat mycket penningar; men sämre hade de kunnat i många andra fall, kanhända, anwändas.

På grafwårdar finnes der ej eller brist; men få af anspråk på smak och god styl. Flera skulle der helt lätt kunna bli, utan serdeles betungande kostnad för Sterbhusen, om nemligen en förordning behörigt inskränkte allt onödigt öfwerflöd wid begrafningar, eller ock den dödes närmaste hade den förnuftiga idéen, att göra det sjelfwe.

Som onödigt öfwerflöd wågar man anse de kostbart med plåtar, stjernor och annat krimskrams af förtennt bleck utsirade likkistorna, fåfängan, som bjuder att en likwagn skall finnas för förnämt och en för borgerligt eller sämre folk, hwars begagnande naturligtwis kostar olika, och bibehåller äfwen efter döden en skillnad i stånd och wilkor, som aldrig borde äga rum, såwida det skall kunna sägas för sannt, att "döden jemnar allt." Naturligtwis will ingen wara den sämste, och deraf dessa onödiga yppighetsoffer på den allt omfattande Fåfängans altare. Slutligen torde det ock gå så långt, att äfwen Kyrkportarne få bestämd rang, och anwisning emot högre afgifter lemnas, genom hwilkendera porten det bättre eller sämre liket får inbäras. En industri något ditåt mins jag hos en Prest, som nyss fått ett godt pastorat, der skick och ordning hade, i hans tanka, mycket lidit genom företrädarens flathet. Dessa beslöt han nu att i småningom återföra, och började med jordfästningsbönen, som i den gamla Psalmboken (ty detta har händt för öfwer 30 år sedan) war in duplo, en lång och en kort, eller den så kallade wanliga, som, något förändrad, ännu brukas. När någon rik bonde dog, läste Pastorn den långa, men efter fattigare, den korta bönen. Detta wäckte uppseende, och slutligen wille alla ha den långa bönen. Nu blef det en additionell artikel till årliga pastoraliernas ökande. Ja, min wän — sade då Pastorn — det kostar en plåt mera, och det är den längre bönen wärd; ty hon är nästan så lång som en hel predikan. Ingen hjelp derföre; plåten måste ut, och hwem wille wäl wara så obarmhertigt snål emot den aflednes stoft, för att tillåta sig en så lumpen besparing?

Som öfwerflöd wid begrafningar wågar man äfwen anse traktaten till gästerna, wanligen bestående af Rhenskt win (alltid dyrt), kostbart bakwerk och mycken både hwit och röd Punsch af prima sort. Skall det då aldrig hos oss, som hos andra bli sed, att endast till begrafning inbjuda den anhöriges närmaste slägtingar, och låta processionen sedan under fortskridandet förökas med alla hans wänner och bekanta, som wille deltaga i denna sista hedersbewisning emot den bortgångne? Under hemtåget skiljdes då hwar wid sin dörr från flocken, och traktaten i Sterbhuset blifwe rätt måttlig. Äfwen undweks i sådant fall den alltid kinkiga rangeringen efter stånd och wärde, widare än hvad slägtingarne sins emellan ägde att iakttaga. Månne en sådan likfärd af mången gång kanske flera hundrade personer, höga och låga om hvarandra, ej skulle långt mera hedra den dödas minne och förtjenster, än de nu brukliga, kruserliga och kostbara, ledsamma och öfwerflödiga likbegängelserna?