Times manar till återhållsamhet mot Turkiet

London den 26 september. Det verkar som att man väntar sig, skriver The Times, att Österrike och Preussen – som hittills inte tagit någon del i striden och som därför är ganska benägna att spela rollen som medlare – nu för första gången ska träda fram för att upprätthålla freden i Europa och genom sina goda tjänster avvärja det hotande krigsutbrottet.

De förbundna makterna kommer utan tvivel att erinra sig syftet med sitt fördrag, nämligen att först om Porten inte ger efter på sina anspråk, eller om de neutrala makternas medling visar sig verkningslös, använda våld – och då endast i den utsträckning som krävs för att uppnå det mål som föreslagits i noten. De förbundna makterna är skyldiga att skydda Grekland, men de behöver därför inte kasta sig in i planer på ett obegränsat anfall mot Turkiet. De eskadrar som formeras i den grekiska övärlden och i Svarta havet kommer att räcka för att göra det lika omöjligt för Turkiet att stå emot den förenade makten som att provocera de förbundna makterna till anfall, om landet i sin oklokhet skulle försöka något sådant.

Även om kriget bryter ut har de krigförande ändå den moraliska plikten att driva fientligheterna endast så långt som krävs för att nå det bestämda, fördragsenliga målet – men inte det minsta därutöver. Allt som går utöver denna punkt är en orättvisa, ett kuvande. Vi hävdar att allt som i ett sådant fall överskrider de nödvändiga medlen för att rädda Grekland från undergång skulle bära sitt eget straff.

Det sägs också att paschan av Egypten, som i hemlighet önskar kunna dra sig undan Portens överhöghet, på förhand har låtit de tre sändebuden förstå på vilken höjd hans flotta kunde påträffas, och att hans amiral fått order att inte på minsta sätt göra motstånd mot den kristna eskadern.

London d. 26 Sept. Det synes som man wäntar, säger the Times, att Österrike och Preußen, som hittils icke tagit någon del i striden och som följaktligen äro ganska böjda för att spela rolen af Bemedlare, nu för första gången skola träda upp för att upprätthålla freden i Europa och genom deras bona officia afwända det hotande utbrottet. — De förbundna Makterna skola utan twifwel erinra sig ändamålet med deras Tractat, nämligen: att i fall Porten icke eftergifwer sina anspråk, eller att de neutrala Makternas bemedling blefwo onyttig, då först anwända wåld så widt det blir nödwändigt till ernående af det i Noten föreslagna syftemål. De förbundna Makterna äro skyldiga att skydda Grekland, men derföre behöfwa de icke störta sig i planen för ett obegränsadt anfall mot Turkiet. Escadrar som bilda sig i Arkipelagen och Swarta Hafwet blifwa tillräckliga, att göra det för Turkiet lika omöjligt att motstå den förenade Makten, som att till anfall reta de förbundna Makterna, om det i sin oklokhet sådant wille försöka. Äfwen i fall af ett krigiskt utbrott, åligger likwäl de krigförande den moraliska pligt, att utföra sina fiendtligheter blott till den punct som erfordras för att winna det bestämda och tractatenliga målet, men alldeles icke derutöfwer; allt hwad öfwerskrider denna punct är en orättwisa, ett underkufwande. Wi påstå att, i sådant fall, allt hwad öfwerskrider de nödwändiga medlen för att beskydda Grekland från sin undergång, skulle medföra sitt eget straff. — Man will weta att Paschan af Egypten, i hemlighet önskande att kunna undandraga sig Portens öfwerherrskap, har på förhand låtit de tre Sändebuden förstå på hwilken höjd hans flotta kunde anträffas, och att hans Amiral fått befallning att icke i minsta måtto ställa sig till motwärn mot den kristna escadern.