Tidningen avfärdar läran om folkets delegerade makt

I förra numret visade vi att suveräniteten varken har funnits eller kan finnas hos folket, att statsmakten är något väsentligen skilt från folket, och att folket därför inte har kunnat delegera en makt som det aldrig självt ägt. Därmed anser vi oss en gång för alla ha vederlagt det olycksaliga begreppet om maktens delegation, som senare tiders publicister har försökt göra gällande.

Olycksaligt kallar vi med rätta detta begrepp, för det har i vår senaste tid tjänat som tyst grundval och förevändning för alla slags revolutionära företag. Det har, mer eller mindre uppsnyggat, varit favoritmodellen för den falska liberalismens påståenden – en lära som, likt alla läror som fiskar i grumligt vatten, mycket väl har vetat att till sin fördel använda obestämda, tvetydiga, halvsanna eller helt falska begrepp. Det har lurat den tanklösa massan med föreställningen att samma fiktiva personlighet, som enligt denna lära en gång överlåtit sin egen makt åt någon annan, när som helst skulle kunna ta tillbaka den, för att sedan behålla den eller under ständigt förändrade villkor ge bort den igen.

Med andra ord: begreppet har bidragit, mer än man någonsin anar, till att undergräva inte bara varje regerings bestånd utan också hela statens väsen och idé. Och än i dag – trots att besinningens tid tycks ha återvänt så pass att även skrikhalsen verkar anse sig behöva ett sken av lärdom och granskning – ligger denna tanke i bakgrunden av många resonemang, avsedd som en förstärkning av premissen eller som en tyst lucka mellan denna och slutsatsen.

Vad kan vara mer idélöst och begreppsfattigt än att i det stora offentliga bara se något enskilt, och att i det långa, sammanhängande frihetsarbetet över generationer bara se ett nu, en punkt i tiden? Och kan den förmätenhet som följer med all storordig inre tomhet visa sig tydligare än när den försöker utge sådana halva, fattiga och tvetydiga begrepp för statsvishetens krona – när den vill prisa dem som den välgörande, evigt flödande källan till nationernas upplysning och förbättring?

Då wi i förra Nummern bewisat, att suwräniteten hwarken funnits eller kan finnas hos folket, att statsmakten är något från folket wäsendtligen åtskildt, och att detta således ej har kunnat delegera en makt, som det aldrig sjelf ägt; förmoda wi oß hafwa en gång för alla wederlagt det olycksaliga begreppet om maktens delegation, som senare tiders Publicister sökt göra gällande. Olycksaligt kalla wi med skäl detta begrepp, ty det har i wåra nyaste tider tjenat såsom tyst grundwal till förewändning för alla slags revolutionära företag: det har warit, mer eller mindre upputsadt, favoritschemat för den falska liberalismens påståenden, hwilken, såsom all i grumlet fiskande lära, mer än wäl wetat, att till sin förmån anwända obestämda, twetydiga, halfsanna eller helfalska begrepp: det har gäckat den tanklösa mängden med den förmodan, som skulle samma fictiva personlighet, som en gång, efter denna läras förebärande, uppdragit sin egen makt åt en annan, äfwen i hwad ögonblick som helst, kunna återtaga den, för att sedermera behålla eller under beständigt förändrade wilkor åter bortgifwa densamma. Med andra ord: det har bidragit, mera än man någonsin förmodar, att undergräfwa icke blott all regerings bestånd, utan ock all stats wäsende och idé. Och ännu i dag, ehuru besinningens period så wida synes hafwa återkommit, att äfwen skrikaren tyckes anse sig behöfwa något utseende af lärdom och granskning; ligger dock denna tanke i bakgrunden för många resonnemanger, beräknad såsom en förstärkning för premißen eller såsom en tyst lucka mellan denna och conclusionen. Hwad kan emellertid wara idélösare och begreppsfattigare, än att i det stora offentliga endast se ett enskilt; uti det långa sammanhängande frihetsarbetet för generationer, endast ett närwarande, en punkt i tiden? Och kan den förmätenhet, som åtföljer all stororordig inre tomhet, tydligare i dagen lägga sig sjelf, än då den försöker att utgifwa sådana halfwa, fattiga och twe-

tydiga begrepp för statswishetens krona; då den will beprisa dem, såsom den wälgörande, ewigt flytande källan till Nationernas upplysning och förbättring?