Ryssland hotar ockupera Moldau och Wallachiet

Paris den 23 september. I de anmärkningar och klagomål som Ryssland har framfört mot Porten, gällande det förtryck som utövas mot Valakiet, Moldavien, serberna och grekerna – vilka är försedda med ryska skyddsbrev – nämns visserligen inget särskilt om det pågående upproret i Grekland, men väl om det våld som begås mot den grekiska kyrkan, vars beskyddare kejsaren är. Dessa klagomål utgör i huvudsak utdrag ur alla de noter som greve Stroganov överlämnade under sin beskickning i Konstantinopel. Den som känner till innehållet i dessa noter kan föreställa sig om ett fredligt svar är att vänta, med tanke på sultanens häftiga lynne.

Om Ryssland skulle gå till militär ockupation av Moldavien och Valakiet, kommer denna makt utan tvivel att förklara att den därmed inte har något annat syfte än att skydda de kristna invånarna där mot turkarnas förtryck, samt att upprätthålla de nationella institutionerna och ämbetsmyndigheterna – med ett ord: att utöva den skyddsrätt som enligt fördragen tillkommer Ryssland. Eftersom Ryssland där inte möter några turkiska trupper uppstår heller ingen fientlig kontakt med dem, och Ryssland kommer följaktligen inte att anse sig ha hamnat i krigstillstånd med Osmanska riket, utan tvärtom erbjuda sig att fortsätta förhandlingarna i någon stad vid Donaus stränder. Men troligen kommer Ryssland också, som ersättning för ockupationskostnaderna, att lägga till sina tidigare krav att Moldavien och Valakiet ska bli fullständigt oberoende under styre av en inhemsk eller någon annan furste.

Om turkarna den 7 oktober skulle försöka ge ett tvetydigt eller undvikande svar, kommer Ryssland med säkerhet och utan dröjsmål att låta den 15 000 man starka ockupationsarmé som står i trakten marschera. Årstiden är för långt framskriden för att Ryssland längre ska kunna underhålla en så betydande armékår i den redan utarmade provinsen Bessarabien, och till de militära skälen kommer också alla de politiska, till stöd för att denna armé före mitten av november lär inta vinterkvarter vid Bukarest. Vi erfar också att en armé på 100 000 man på olika vägar är på marsch mot de södra provinserna.

Vad gäller de fästningar som Turkiet kräver tillbaka av Ryssland är läget följande: den första hamn man når vid Svarta havet på den tjerkessiska sidan, när man seglar ut ur Azovska sjön genom sundet vid Taman, är Anapa. Denna stad byggdes av turkarna 1784 och togs av ryssarna 1807. Det är anmärkningsvärt att den då styrdes av två fransmän, hertigen av Richelieu och markis de Traversay, vilka under samma krig även tog Poti från turkarna – staden som behärskar mynningen av floden Phasis – samt Sukum-Kale och Redut-Kale, två hamnar vid Svarta havet, och slutligen Anagri.

När Ryssland år 1812 skyndade att sluta fred med Porten för att kunna rikta alla sina krafter mot Frankrike, gick de ryska underhandlarna, av alltför stor eftergivenhet, med på att återlämna dessa erövrade platser vid Svarta havet. Det ryska hovet skickade därför också, enligt vad som påstås, order till sina generaler att fördröja återlämnandet. Men när denna order kom fram var Poti och Anapa redan överlämnade till turkarna. De tre övriga städerna förblev i ryssarnas händer; de har sedan frivilligt utrymt Anagri, men kommer med all säkerhet aldrig att återlämna Sukum-Kale och Redut-Kale.

Man skulle inte kunna förklara varför Porten så envist kräver tillbaka dessa båda eländiga städer, om man inte erinrade sig att Konstantinopels harem i tre århundraden har befolkats från Tjerkessien, Mingrelien och Georgien, och att de njutningslystna turkarna alltså lider en stor förlust genom att sakna dessa fästningar. Däremot gör religion, ära och mänsklighet det på sätt och vis till en plikt för den ryska regeringen att inte återlämna fästningar som i turkarnas händer bara skulle ge anledning till att en skändlig handel med människor återupptas – och det med Rysslands egna undersåtar.

Till detta kommer ännu ett skäl. Invånarna i Tjerkessien och Abchazien har sedan urminnes tider ägnat sig åt röveri och plundring. Sedan Svarta havet öppnades för de flesta kristna nationer har dessa rövare haft det desto bättre, men Ryssland har så att säga tagit på sig det allmänna försvaret och skulle omöjligen kunna behålla sin ställning på Svarta havets östkust om dess fartyg inte vid stormar och oväder kunde angöra dessa båda hamnar. De kristna makterna tycks alltså själva ha intresse av att den som skyddar deras sjöfart på detta hav inte förlorar en så nödvändig stödjepunkt.

Utrikes Nyheter.

Paris d. 23 Sept. Uti de anmärkningar och klagomål Ryßland framstållt mot Porten för det förtryck, som utöfwas mot Wallachiet, Moldau, Servierne och Grekerne, hwilka äro försedde med Ryska skyddsbref, nämnes wäl icke något särskildt om den nu warande insurrectionen i Grekland, men wäl om det wåld som föröfwas mot Grekiska kyrkan, hwars beskyddare Kejsaren är. Deßa klagomål utgöra i det hela utdrag af alla de Noter Grefwe Stroganoff under sin beskickning i Constantinopel öfwerlemnat. Den som känner innehållet af deßa Noter kan föreställa sig, om med Sultanens häftiga lynne, ett fredligt swar är att förwänta. Skulle Ryßland skrida till militairisk besättning af Moldau och Wallachiet, så kommer denna Makt utan twifwel att förklara, att den dermed icke har annat ändamål än att skydda de Christna inwånarne derstädes mot Turkarnes förtryck, samt upprätthålla de nationela inrättningarne och Embetsmyndigheterna, eller med ett ord att utöfwa den skyddsrätt, som enligt tractaterna tillkommer Ryßland. Då Ryßland der icke finner emot sig några Turkiska trupper, uppstår ej heller någon fiendtlig beröring med dem, och Ryßland will följaktligen icke anse sig hafwa derigenom kommit i krigstillstånd till Ottomanniska Porten, utan twertom erbjuda sig att fortsätta underhandlingarne i någon stad wid Donausträndern. Men troligen skall ock Ryßland, såsom ersättning för occupationskostnaden, lägga till sina förra anspråk äfwen det, att Moldau och Wallachiet skola blifwa fullkomligt oberoende under styrelse af en inhemsk eller någon annan Furste. Skulle Turkarne d. 7 October försöka att lemna ett twätydigt eller undwikande swar, skall Ryßland säkert utan allt dröjsmål låta marchera den der i tracterna stående 15000 man starka occupations-armeen. Årstiden är för långt framskriden att tillåta Ryßland längre underhålla en så betydlig Armee-corps i den redan uttömda provinsen Beßarabien, och med de militairiska bewekelse-grunderna förena sig äfwen alla de politiska, till stöd derföre att denna armee före medlet af November lär intaga winterqwarter wid Bucharest. Wi erfara ock att en armee af 100,000 man på särskilda wägar befinner sig i marche till de södra provinserna. — I afseende på de fästningar, hwilka Turkiet återfordrar af Ryßland är förhållandet sådant: att den första hamn till hwilken man kommer wid swarta hafwet åt Circaßiska sidan, då man ur Azowska sjön seglar genom sundet wid Taman, är Anapa. Denna stad byggdes af Turkarne 1784 och togs af Ryßarne 1807. Det är märkwärdigt att den då styrdes af twå fransmän, Hertigen af Richelieu och Marquis de Traversey, hwilka under samma krig jemwäl togo från Turkarne Poti, som beherrskar mynningen af floden Phasis, samt Sukumkaleh och Redutekaleh, twå hamnar wid swarta hafwet och ändtligen Anagri. Då Ryßland år 1812 hastade att sluta fred med Porten för att kunna anwända alla sina krafter mot Frankrike, samtyckte Ryska underhandlarne, af alltför mycken foglighet, återställandet af deßa wid swarta hafwet eröfrade platser, och Ryska hofwet skickade derföre också, efter hwad man påstår, sina Generaler befallning att fördröja platsernas återlemnande. Men då denna befallning ankom woro redan Poti och Anapa öfwerlemnade till Turkarne. De tre andra städerna förblefwo i Ryßarnes händer, hwilka sedermera godwilligt utrymt Anagri, men helt säkert aldrig skola återgifwa Sukumkaleh och Redutekaleh. Man skulle icke kunna förklara för sig hwarföre Porten så enwist återfordrar deßa begge eländiga städer, om man icke erindrade sig att sedan tre århundraden Constantinopels harems befolkas från Circaßien, Mingrelien och Georgien och de wällustiga Turkarne lida altså en stor förlust genom saknaden af deßa fästningar. Men deremot göra Religion, ära och mensklighet på wißt sätt till en pligt för Ryska Regeringen

att icke återlemna fästningar, hwilka i Turkarnes händer endast skulle gifwa anledning till förnyande af en skändlig handel med menniskor och dertill med Rysslands egna undersåter. Dertill kommer ännu ett annat skäl. Inwånarne i Circaßien och Abaßien hafwa sedan urminnes tider sysselsatt sig med röfweri och plundringar. Sedan swarta hafwet öppnades för de flesta Christna Nationer befunno sig deßa röfware desto bättre; men Ryßland har, så att säga, öfwertagit det allmänna förswaret och skulle omöjligen kunna behålla sin station på östra kusten af swarta hafwet, om deß fartyg icke skulle wid inträffande stormar och owäder anlöpa deßa begge hamnar. De Christna makterna synas således sjelfwa wara intereßerade deraf, att den, som skyddar deras skeppsfart i detta haf, icke förlorar en så nödwändig stödjepunkt.