Förtvivlad far varnar för spelraseriet bland unga

(Insänt.)

Min herre!

Fastän jag bara är en enkel hantverkare har jag ändå haft möjlighet att ge min ende son en särskilt god uppfostran. Han har lärt sig språk, han skriver en vacker stil, räknar hyggligt och är ganska hemmastadd i bokföring, historia och geografi. Till slut har jag också fått in honom på ett handelskontor, dock utan kost och lön under första året. Jag trodde mig alltså ha ordnat så för honom att jag med tiden skulle få glädje av pojken; men tyvärr ser det nu tveksamt ut med den förhoppningen. Han har redan fått en oemotståndlig böjelse för spel. Låt vara att han ändå sköter sina sysslor; men kommer inte denna fördärvliga passion i alla fall att bereda hans undergång, kanske till och med förlusten av hans arbetsgivares förtroende och till sist förlust av både ära och heder?

Jag har, som en öm far, framhållit för honom farorna med hans obetänksamma böjelse, men han säger rent ut att spel nu är på modet, att han bara spelar för sällskaps skull och att han måste spela ganska högt för att inte vara sämre än andra. I detta kan han delvis ha rätt: spel är verkligen på modet och är numera nästan det enda gängse tidsfördrivet i våra sällskapskretsar, även de bildade – i synnerhet det förnäma vira och det dumma kortspelet kille, som slukar fler skillingar än något annat kortspelande. Men herregud! Dumma och skadliga moden förtjänar väl att hejdas på allvar, när inget annat hjälper? Vi har ju de mest välgörande förordningar mot spel på offentliga platser – varför inte tillämpa dem? Och det är just på offentliga platser som sådana nöjen är som skadligast, för i sällskap i privata hem behåller ändå blygsel och en viss försiktighet alltid sitt grepp. Det måste ju, vad man än tycker om saken, alltid göra ont att vid ett killebord se en ung man spela bort hela 200 à 300 riksdaler på en kväll, när man tror sig veta att han ännu inte har någon inkomst, utan att pengarna måste tas ur pappas kassa, eller troligare ur söta mammas sparbössa! Och vad blir för övrigt en sådan ynglings framtida öde när allt tryter för honom? Bör man inte befara att otillbörliga tillgrepp kan fresta honom och bereda hans olycka för hela livet?

Skulle det ändå, som det nästan verkar, nu vara så befängt att spel mer än kunskaper krävs för en ynglings framgång i världen – varför avskaffar man då inte studier och lärdom och inrättar skolor och akademier där den växande ungdomen kunde undervisas i alla slags spel, tills den kunde vägleda sig själv och ägna sig åt de spel som krävde den finaste eftertanken och lönade sig mest? På det sättet kunde ju även dumbommarna få en ny väg att komma fram; för när galenskapen väl blivit fullkomlig är det inte längre någon dygd att vara klok.

Min uppfattning är och förblir dock oföränderlig i denna fråga. Jag säger: spel är en vederstygglig last, värre än många andra. Skriv gärna något gott om detta. Någon vilseförd kan tänkas lyssna, och jag för min del ska alltid erkänna min herres bemödanden för det godas främjande.

En öm fader.

(Inlemnadt.)

Min Herre!

Fastän jag blott är en simpel Handtwerkare, har jag dock ägt tillfälle att gifwa min enda son en serdeles god uppfostran. Han har lärt språken, han skrifwer en wacker stil, räknar förswarligt och är temligen hemma i bokhålleri, historia och geografi. Ändtligen har jag också fått honom in på ett handelskontor, men utan kost och lön för första året. Jag trodde mig således hafwa så arrangerat för honom, att jag skulle få glädje af goßen med tiden; men Gudnås! det ser nu twetydigt ut med den förhoppningen. Han har fått en redan oemotståndlig böjelse för spel. Låt wara, att han likafullt sköter sina göromål; men monne icke i allt fall denna förderfliga paßion bereder hans undergång, ja kanske mistning af hans principals förtroende och slutligen förlust af både ära och heder?

Jag har, som en öm far, föreställt honom wådan af hans obetänksamma böjelse; men han säger mig rent ut, att spel nu är i moden, att han blott spelar för sällskap skull, och måste spela temligen högt för att ej wara sämre än andra. Häri kan han till en del ha rätt nog; wißerligen är spel numera högst på moden, och nästan det endaste nu gängse tidsfördrifwet i wåra, äfwen bildade, sällskapskretsar, isynnerhet den förnäma Wiran och den dumme Riksdagspojken lilla Kille, som slukar flera skillingar än något annat kortwängleri; men Herre min Gud! dumma och skadliga moder förtjena ju att hämmas allwarligt, när intet annat hjelper? Wi ha ju de helsosammaste författningar emot spel på offentliga ställen — hwarföre ej sätta dem i utöfning? Och just på offentliga ställen äro sådana nöjen skadligast; ty i sällskaper i enskilta hus bibehålla ändå blygsel och en wiß räddhåga alltid sin rätt. Det måste ju, hwad man än må tänka om saken, alltid bli påkostande att wid ett Killebord

se en ung man bortspela en afton hela 2 à 300 R:dr, då man tror sig känna, att han ingen inkomst ännu har, utan att de måste ut ur pappas kaßa, eller troligare, ur söta mammas sparbößa! Och för resten, hwilket blir en sådan ynglings framtida öde, när allt tryter honom? Bör man ej befara att otillbörliga tillgrepp möjligen kunde fresta honom och bereda hans ofärd för hela hans lefnad?

Skulle det likwäl, som utseendet nästan wisar, nu wara så befängdt, att spel mera än kunskaper erfordras till en ynglings framkomst i werlden, hwarföre afskaffar man icke studier och lärdom, och inrättar skolor och akademier, der den wexande ungdomen kunde bli underwist i alla slags spel, tilldeß den förmådde wägleda sig sjelf, och lägga sig på dem, som fordrade finaste eftertankan och båtade mest. På sådant sätt kunde ju äfwen Dumbomarne winna en ny wäg att komma fort; ty när galenskap först blir till fullkomlighet, så blir det ej längre någon dygd att wara klok.

Min tanka är och blir likwäl oföränderlig i detta fall. Jag säger: spel är en wederstygglig last, och wärre än många andra. Skrif wackert någonting godt härom. Någon wilseförd torde lystna dertill, och jag för min del skall alltid erkänna M. H:s bemödande för det godas befrämjande.

En öm Fader.