Teofilantroperna – ny gudsdyrkan vinner mark i Frankrike

Teofilantroper kallas den religiösa rörelse som bildades i Frankrike under revolutionen. Namnet betyder på svenska "Guds- och människovänner". Deras tankesätt och gudsdyrkan var länge i ständigt tilltagande och hotade att bli den rådande religionen i landet. Varje decadi (vilodagen i den franska revolutionskalendern) höll de sin gudstjänst. Deras trosbekännelse, skriven på fem tavlor, hängde i kyrkorna och hade följande innehåll:

Första tavlan: Vi tror på en Gud och själens odödlighet.

Andra tavlan: Vörda Gud, älska era medmänniskor, gagna fäderneslandet.

Tredje tavlan: Det goda är allt det som förädlar människan; det onda är allt det som försämrar och förför henne.

Fjärde tavlan: Barn! Vörda och lyd era föräldrar! Föräldrar! Uppfostra och undervisa era barn.

Femte tavlan: Hustrur! Se i era män föreståndarna för era hus. Män! Beskydda och försörj era hustrur. Makar! Älska varandra inbördes.

Över predikstolen hängde en trefärgad nationalfana med orden "Fri religionsutövning". På altaret stod en korg med blommor och rosor för att symbolisera oskulden i den dyrkan som här ägnas världens upphovsman. En av församlingens medlemmar utses varje månad att leda gudstjänsten.

Som skäl till sin verksamhet anger teofilantroperna att de insett hur mystiska religioner, fyllda av tros- och hemlighetsläror – som till exempel den katolska – har många motståndare, och att en stor del av de unga människor som uppfostrats i dessa religioner inte stått emot den mängd invändningar och motsägelser som mött dem i en elak värld. Därför har denna ungdom ofta, när den förkastat mysterierna, samtidigt glömt både religion och morallära. Teofilantroperna har högtidligt förklarat att de inte utgör någon särskild sekt, utan att alla människor som dyrkar en Gud och lever ett dygdigt liv är deras trosfränder, oavsett på vilket mer eller mindre mystiskt sätt de i övrigt betraktar det Högsta Väsendet. Deras kyrkor är också alltid öppna för att andra trosinriktningar ska kunna hålla sin gudstjänst efter att teofilantroperna avslutat sin, som varar högst en timme, om inte en vigsel- eller begravningsceremoni äger rum – och även den är mycket kort och enkel.

Vid deras gudstjänster sjöngs kyrkosångerna av en kör bestående av församlingsmedlemmarnas barn, ackompanjerade av stämman vox humana i orgeln. Sista raden i varje vers upprepades av hela församlingen, understödd av orgelns fulla styrka. Den som förrättade gudstjänsten läste alltid upp sitt tal innantill, med passande deklamation. Man såg troende av alla slag med uppbyggelse och rörda hjärtan bevista dessa enkla sammankomster, och skribenten säger sig kunna beskriva den högtidliga vördnad och hänförelse med vilken han här närmat sig det Högsta Väsendet.

Theofilantroper.

Med detta namn utmärkte sig den sekt, som bildade sig i Frankrike under Revolutionen. Det will säga på Swenska Guds och Menniskowänner. Deras tänkesätt och gudsdyrkan war länge i jemt tilltagande och hotade bli den rådande religionen i landet. Hwar Decadi höllo de sin gudstjenst. Deras trosbekännelse, skrifwen på 5 taflor, war upphängd i kyrkorna, och af följande innehåll:

1 Taflan. Wi tro på en Gud och själens odödlighet.

2. Taflan. Wörden Gud, älsken edra medmenniskor, gagnen fäderneslandet.

3 Taflan. Det goda är allt det, som förädlar menniskan; det onda är allt det, som försämrar och förförer henne.

4 Taflan. Barn! wörden och åtlyden edra föräldrar! Föräldrar! uppfostren och underwisen edra barn.

5 Taflan. Hustrur! sen i edra män föreståndarna för edra hus. Män! beskydden och försörjen edra hustrur. Makar! älsken hwarandra inbördes.

Öfwer predikstolen hängde en trefärgad nationalfana med dessa ord: "Fri Religionsöfning. På altaret war ställd en korg med blomster och rosor, att beteckna oskulden af den dyrkan, som här offras werldens upphofsman. En af församlingens ledamöter utses att hwarje månad förestå gudstjensten.

Theofilantroperne uppgifwa såsom orsak till detas inrättade kall, att de hafwa insett huru mystiska religioner, uppfyllde med tros- och hemlighetsläror — som t. ex. den katolska — hafwa många motståndare, och att första delen af unga menniskar, uppfostrade i dessa religioner, ej uthärdat den mängd af inkast och motsägelser, som mött i en elak werld, hwarföre denna ungdom ofta med förkastande af mysterierna, tillika glömt både religion och sedolära. De hafwa högtidligen förklarat, att de utgöra ingen serskilt sekt, att alla menniskor, som dyrka en Gud och föra en dygdig wandel, äro deras trosförwanter, utan afseende på det mer eller mindre mysteriosa sätt, hwarmed de föröfrigt betrakta det Högsta Wåsendet. Också äro deras kyrkor alltid öppne, att för alla andra religionsförwanter få hålla sin gudstjenst sedan Theofilantroperne slutat sin, som högst warar en timma, när ej wigsel- eller begrafningsceremoni förefallen, hwilken äfwen war ganska kort och enkel.

Wid deras gudstjenster sjöngos kyrkosångerna af en choeur af församlingens ledamöters barn, understödde af stämman vox humana i orgelwerket. Sista raden af hwarje vers upprepades af hela församlingen, understödd af orgelwerkets fulla styrka. Den, som förrättade gudstjensten, läste alltid sitt tal innan till, med tjenlig deklamation. Man såg alla religionsförwanter med uppbyggelse och rörda hjertan bewista dessa enkla sammankomster, och jag skulle kunna beskrifwa den högtidliga wördnad, och den förkjusning, med hwilken jag här nalkats det Högsta Wåsendet.