Gårdfarihandlare återvänder efter 18 år för att dela vinsten

Ärlighet.

I England finns ett slags handelsresande som kallas hawkers, och som i stort sett motsvarar våra forna kolportörer, eftersom de liksom dessa bär omkring sina varor i husen och bjuder ut dem till försäljning. Det är en sådan småhandlare som är hjälten i följande lilla historia. Händelsen ska ha utspelat sig på en herrgård i England.

En gårdfarihandlare kom, berättas det, in på slottsgården med två tungt lastade hästar. Damerna ville visa bort honom, men han bad så enträget att få tala med fru Ferval att han fick stanna kvar. Fru Ferval lät hälsa att hon ingenting ville köpa och bad honom fortsätta sin resa – de flesta blir ju besvärade av en sådan persons besök, eftersom hans goda priser och tilltalande varusortiment nästan alltid lockar pengar ur plånboken. Han upprepade ändå sin begäran, och eftersom han dessutom såg bra ut, var en man på 30 år och mycket belevad mot damerna, nådde han till slut sitt mål. Fru Ferval lät honom stiga in i salen och frågade, halvt missnöjd, vad han ville henne. Han stammade, blev mållös och räckte bara fram en börs. "Se här, min fru", fick han till slut fram, "är den summa som jag är skyldig er. Ni borde ha fått den för länge sedan, men det har inte blivit av. Denna börs innehåller 300 pund sterling."

"Varför skulle jag få dessa pengar?"

"De är era, min fru. Verkligen era."

"Mina?"

"Ja, ni vet det mycket väl. Det är på heder och ära inte mitt fel att ni inte fått dem tidigare."

"Ni misstar er säkert, min vän. Jag har inte förlorat något, varken genom stöld eller på annat sätt."

"Nej, min fru, ni lånade mig dem själv. Det minns ni säkert."

"Jag begriper ingenting av allt det här. Ni tar säkert fel på person."

"Å nej, ni är ju fru Ferval." Hans ögon fylldes av tårar, och han fortsatte att med det mest uttrycksfulla allvar erbjuda henne börsen.

"Jag kan inte ta emot era pengar; de tillhör inte mig."

"Ack, jag ser att ni inte vill känna igen mig. Jag förstår att ni har glömt lille Jakob, den föräldralöse pojken som brukade gå omkring med en liten kramlåda – han som alltid sålde knappnålar till er."

"Är det möjligt? Är ni samma barn?"

"Ja, det är jag. Den guinea som ni lånade mig för 18 år sedan …"

"Ja, den?"

"… har gjort min lycka. Jag har arbetat hårt och slitit mycket ont, men tack vare denna guinea har jag skrapat ihop en liten nätt förmögenhet. Mitt lilla kapital har varit mycket fruktsamt."

"Nå, vad kan ni då äga?"

"Jag äger nära 2 000 guineer. Jag har alltid fört ordentliga räkenskaper, och vid varje vinst jag gjort har jag redligt gottskrivit ert konto dess andel."

"Min andel?"

"Javisst, det var vår första och enda överenskommelse."

"Vad då – överenskommelse?"

"Nådig frun har säkert glömt att ni en dag, sedan ni hade gått igenom min lilla låda …"

"Å, nu minns jag den lilla lådan", sade frun leende. "Ni hade varor till en kronas värde i den, och allt var så snyggt och prydligt ordnat."

"Frun frågade mig då om jag trodde att jag kunde försörja mig på en sådan handel. Jag svarade ja, bara jag hade en liten summa att börja med, så att jag kunde satsa i större skala. Ni frågade då vidare hur mycket jag behövde. Jag svarade en halv guinea. 'Den vill jag låna er', sade ni, 'men på villkoret att vi delar vinst och förlust.' Ni gav mig sedan flera råd för min lilla handel och varningar för livet, samt i stället för en halv en hel guinea, så att jag genast kunde börja i större skala. Jag var utom mig av glädje, och jag såg en tår glänsa i ert öga. Här i denna börs finns nu er andel av vinsten. Tillåt mig att uppfylla vårt kontrakt. Nu kan ni väl inte vägra längre!"

"Beundransvärda ärlighet! Men kunde ni, min vän, verkligen inbilla er …"

"Det måste vara så, min fru! Annars vore jag ju ingen ärlig man. Här är mina räkenskaper att granska. Jag fruktar inte för dem; de stämmer på skillingen."

Fru Fervals förvåning och glädje gjorde henne svarslös. Mannen öppnade börsen, tömde pengarna på bordet och började räkna. Fru Ferval steg till slut fram och bönföll honom att själv behålla vad han så ärligt hade förvärvat. Han lät sig inte övertalas. "Kontraktet måste hållas", sade han och sköt pengarna ifrån sig. Tårar trängde fram i allas ögon, och till slut fick den ädla striden avstanna, eftersom känslorna på ömse håll krävde det.

"Ni kan aldrig tro", fortsatte handlaren, "hur jag har längtat hit från en resa i norra England. Jag plågades varje dag av tanken att i era ögon framstå som en bedragare, och det första jag gjorde efter min lyckliga hemkomst var att söka upp er. Neka mig nu inte längre nöjet att få betala min skuld."

"Jag är hjärtligt glad, min gode Jakob", svarade fru Ferval, "att få se er igen och att ha varit ett verktyg för er lycka. Himlen har välsignat er möda, och ni förtjänar det. Fortsätt med er handel, och glöm inte att berätta för mig hur den går."

"Men de 300 punden, min fru?"

"De tillhör er med full rätt."

"Men kontraktet?"

"Det var bara en sporre för er flit och verksamhet. Ta tillbaka börsen, jag ber er."

Till slut, efter ytterligare en lång strid, kom man överens om att pengarna skulle tillhöra Jakob som en gåva, och fru Ferval behövde all sin finkänslighet för att inte såra den hederlige mannen. Till sist uttryckte han med tårar i ögonen sin sista önskan: att damerna ur hans varulager skulle välja vad de tyckte bäst om och låta honom skänka dem det som present. Omsider gick de med på detta. Lådorna och balarna bars in och öppnades, och med en hjärtlighet som inte kan beskrivas i ord bredde han ut det han ansåg vara bäst och vackrast i förrådet. Hans glädje växte för varje sak som de vackra väljarna tog ut, och när de inte ville ta mer blev han ledsen och bad dem fortsätta. Slutligen, efter en liten förtäring, reste han därifrån, fylld av de lyckliga känslor som medvetandet om varje hederlig handling alltid för med sig. Snart kallades han över hela landet "den ärlige Jakob", och alla högaktade honom.

"Se härav, mina barn", sade fru Ferval, "hur lite som behövs för att göra en rättskaffens man lycklig, och hur stor tillfredsställelse ärlighet och tacksamhet skänker hjärtat. Ack, att jag under mitt liv hade gett ut många guineer på ett så vackert sätt!"

Ärlighet.

I England gifwes ett slags trafikanter, som der kallas Hawkers, och äro i det närmaste motswarande wåra fordna Kolportörer, emedan de liksom deße kringbära sina waror i husen och der utbjuda dem till salu. Det är en sådan småkrämare, som är hjelten i följande lilla historia. Händelsen har tilldragit sig på en herregård i England.

En Kolportör, heter det, kom in på slottsgården med 2:ne tungt lastade hästar. Damerna wille wisa bort honom; men han bad så enträget att få tala wid Fru Ferval, att han fick stadna qwar. Fru Ferval lät säga honom, att hon ingenting wille köpa, och bad honom fortsätta sin resa; ty något hwar blir ledsen wid en sådan persons påhelsning, emedan hans goda pris och artiga waru-sortament nästan alltid locka penningar ur taskboken. Han förnyade likwäl sin anhållan, och som han tillika såg godt ut, war en man af 30 år, och mycket belefwad emot fruntimren, wann han slutligen sin afsigt. Fru Ferval låter honom stiga in i salen, och frågar, halft mißlynt, hwad han will henne. — Han stammar, blir mållös, och räcker endast fram en börs. Se här, min fru! framstaplar han ändtligen, är den summan, som jag är er skyldig. Ni borde haft den långt förut; men det har ej burit så till. Denna börs innehåller 300 pund sterling.

Hwarföre skall jag ha deßa penningar?

De äro edra, min fru! werkligen edra.

Mina?

Ja, ni wet det ganska wäl. Det är på heder och ära ej mitt fel, att ni ej fått dem förut.

Ni mißtar er säkert, min wän; jag har ingenting mist, hwarken genom stöld eller på annat sätt.

Nej, min fru! ni lånte mig dem sjelf. Det kommer ni wißt ihog.

Jag begriper ingenting af allt det här. Ni tar säkert miste om personen.

O nej! ni är ju Fru Ferval. (Hans ögon woro uppfylde af tårar, och han-

fortfor att med det mest uttrycksfulla allware tillbjuda henne börsen).

Jag kan ej mottaga edra penningar; de tillhöra mig icke.

Ack! jag ser, att ni ej will känna igen mig. Jag finner tydligt, att ni har glömt bort lille Jakob, den fader- och moderlöse goßen, som wanligen gick omkring med en liten kramlåda — som alltid sålde knappnålar till er.

Är det möjligt? är ni samma barn?

Ja, det är jag. Den guineen, som ni lånte mig för 18 år sedan . . .

Ja, den?

Har gjort min lycka. Jag har arbetat friskt, slitit mycket ondt, men jag har genom denna guinea hopskrapat en liten nätt förmögenhet. Mitt lilla kapital har warit ganska frugtsamt.

Nå, hwad kan ni då äga?

Jag äger nära 2000 guineer. Jag har alltid fört ordentliga räkenskaper, och wid hwar winst jag gjort, redligt godtgjort ert konto sin andel deraf.

Min andel?

Wißerligen; det war wår första och enda öfwerenskommelse.

Huru! öfwerenskommelse?

Nådig frun har säkert förgätit, att en dag, sedan ni hade genomgått min lilla låda — — —

O! nu kommer jag ihåg den lilla lådan, sade frun småleende. Ni hade waror till en kronas wärde i den, och allt war så snyggt och ordentligt inlagdt och arrengeradt.

Frun behagade då fråga mig, om jag trodde mig kunna finna min utkomst wid en sådan handel. Jag swarade ja, blott jag hade en liten summa att börja med, så jag kunde göra något i stort. Ni frågade mig då widare, huru mycket jag behöfde. Jag swarade en half guinea. Den will jag låna er, sade ni; men på det wilkor, att wi dela winst och förlust. Ni gaf mig då åtskilliga planer för min lilla handel, och warningar för min lefnad, samt i stället för en half, en hel guinea, att jag måtte kunna genast börja något i stort. Jag war utom mig af glädje, och jag såg en tår glänsa i ert öga. — Här i denna börs är nu er andel af winsten. Tillåt mig uppfylla wårt kontrakt. Nu kan ni wäl ej wägra det längre!

Beundronswärda ärlighet! Men kunde ni, min wän, inbilla er — —

Måste så wara, min fru! Jag skulle ju annars ej wara en ärlig man. Se här äro mina räkningar till genomseende. Jag fruktar ej för dem; de gå ihop på skillingen.

Fru Fervals förwåning och glädje gjorde henne swarslös. Mannen uplöser börsen, tömmer penningarne på bordet och börjar räkna. Fru Ferval stiger ändtligen fram, och beswär honom sjelf behålla hwad han så ärligt hade förwärfwat. Han kunde ej förmås der-

till. Kontraktet måste hållas, sade han, och sköt penningarne ifrån sig. Tårarne framträngde i allas ögon, och slutligen måtte den ädla striden något upphöra, emedan känslorna ömsesidigt befallte det.

Ni kan aldrig tro — fortfor Krämaren — huru jag längtat hit från en resa i Norra England; jag plågades hwar dag af tanken att wara i edra ögon ansedd för en bedragare, och det första jag gjorde, efter min lyckliga hemkomst, war att söka er. Neka mig nu ej längre nöjet att få afbörda min skuld.

Jag är hjertligen glad, min gode Jakob! — swarade Fru Ferval, — att se er igen, och att hafwa warit ett werktyg till er lycka. Himlen har wälsignat er möda, och ni förtjenar det. Fortfar med er handel, och glöm ej att underrätta mig huru den går.

Men de 300 punden? min fru!

Tillhöra er med full rätt.

Men kontraktet?

Det war endast en sporre för er flit och werksamhet. Tag igen börsen, jag beswär er.

Ändtligen efter en förnyad lång strid blef öfwerenskommet, att penningarne skulle tillhöra Jakob såsom en present, och Fru Ferval war i behof af all sin delikatess, för att ej smärta den redlige mannen. Ändtligen yttrade han med tårar i ögonen sin sista önskan, nemligen att damerna wille ur hans waru-förråd wälja hwad de mest tyckte om, och tillåta honom att deraf göra dem en present. Omsider bewiljades detta. Lådorne och balarne inburos och öppnades, och med en hjertlighet, som ej med ord kan beskrifwas, utbredde han hwad han ansåg för bäst och wackrast i förrådet. Hans glädje yttrade sig allt mer och mer wid hwar sak, som de sköna wäljerskorna uttogo, och då de ej wille uttaga mera, blef han ledsen och bad dem fortfara. Slutligen, efter en liten undfägnad, reste han derifrån, uppfylld af de lyckliga känslor, som medwetandet af hwarje redlig handling alltid medförer. Snart kallades han öfwer hela landet „den ärlige Jakob", och alla högaktade honom.

„Sen häraf, mina barn, sade Fru Ferval, huru litet som behöfs för att göra en rättskaffens man lycklig, och huru stor tillfredsställelse ärlighet och tacksamhet skänka hjertat. Ack! att jag i min lefnad hade så skönt utgifwit många guineer!"