Brevskrivare tillbakavisar falska uppgifter om branden i Marstrand

Utdrag ur ett brev från Marstrand den 29 juli 1824 (ur Göteborgs Allehanda nr 89).

Med harm och förtrytelse har jag, tillsammans med en av mina vänner som liksom jag använder saltbaden här, sett den ohederliga och helt osanna insinuation som förts in i någon tidning om orsaken till branden och om att förlusterna som inte ersätts av brandförsäkringsverket skulle vara små. Vi har båda helt opartiskt bevittnat branden och därefter tagit del av dess fruktansvärda följder.

Det är osant att tre hus skulle ha fattat eld samtidigt. Vid den undersökning som hållits inför magistraten har ingenting framkommit som ens gjort det troligt att elden anlagts avsiktligt. Tvärtom är det ett faktum att elden först bröt ut i Westbecks hus, där pigor kvällen innan hade legat och skurat för att städa rummen efter en fest som hållits där dagen dessförinnan. När elden, enligt postens och brandvaktens intyg, slog ut genom köksfönstret i nämnda hus, var det naturligt att den genast antände det som låg endast två till tre alnar därifrån.

Det är ett skändligt försök att hindra allmänhetens välvilliga bidrag till de drabbade, när det i samma notis påstås att nästan inga fler än direktör Öman och kapten Indebetou förlorat sina ägodelar, och att de övriga hunnit rädda sitt gods. Nästan var och en av dem vars hem brunnit har lidit större eller mindre förluster. Jag skulle, mer sanningsenligt än den oförskämde skribenten, kunna räkna upp ett stort antal familjer, både bland bättre bemedlade och arbetande klassen, som genom branden – vilken fortskred som en häftig ström – förts från välstånd till beklagansvärd fattigdom.

Jag vill framföra detta till herr överdirektören som en skyldig gärd åt sanningen, eftersom jag hoppas att herr överdirektören, ledd av ädelmod mot de olyckliga, inte underlåter att på lämpligt sätt offentliggöra detta sanningsenliga förhållande, för att därigenom ge en motvikt mot det föraktliga och skadliga i den tidigare nämnda lömska insinuationen.

Utdrag af ett Bref från Marstrand d. 29 Juli 1824. (Ur Götheborgs Allehanda N:o 89.)

Med harm och förtrytelse har jag, jemte en af mina wänner, som tillika med mig härstädes nyttjar Saltbaden, och hwilka begge alldeles opartiskt åskådat branden och derefter tagit kännedom om deß rysliga följder, sett den obeskedliga och alldeles osanfärdiga insinuation, som uti någon Tidning warit införd om orsaken till branden och ringheten af den förlust, som icke af Brandförsäkrings-Werket ersättes. Det är osant att tre hus på en gång råkat i brand. Wid skedd undersökning inför Magistraten har intet förekommit, som ens gjort det troligt att elden med flit warit antänd. Twärtom är det en sanning att elden först utbrast i Westbecks hus, der aftonen förut pigor legat att skura, för att städa rummen efter en dagen förut der hållen aßemblé. När elden, efter Postens och Brandwaktens intyg, utbrast utur köksfenstret i nämde hus, war det naturligt att det strext skulle antända det som på 2 a 3 alnars afstånd låg derintill. Det är ett skändligt försök att mota den allmänna wälwiljans bidrag till de olycklige, när uti samma annons uppgifwes, att nästan inga flere än Direktör Öman och Kapiten Indebetou förlorat deras lösören, och att de andre hunnit bärga sitt gods. Nästan hwar och en af dem, för hwilka det brunnit, har lidit större eller mindre förluster. Men jag skulle, mera sanningsenligt än den oförskämde Skriftställaren, kunna uppgifwa familjer till stort antal af bättre folk och af arbetande klaßen, hwilka genom branden, som fortgick såsom en häftig ström, blifwit bragte från wälstånd till beklaganswärdt armod. Jag will hafwa äran nämna detta till Herr Öfwer-Direktören, såsom ett skyldigt offer åt sanningen, emedan jag hoppas att Herr Öfwer-Direktören, ledd af ädelmod emot de olycklige, icke underlåter att på lempligt sätt gifwa publicité åt detta sanfärdiga förhållande, för att derigenom gifwa någon motwigt åt det föraktliga och skadliga uti förrberörde lömska insinuation.