Michelangelo lämnade Rom efter avvisning hos påven

Michelangelo hade blivit påven Julius II:s gunstling. Påven var själv häftig och maktlysten till sinnelaget, men visste ändå att visa aktning för konstnärens ädla och självständiga karaktär. Trots detta lyckades Bramante genom allehanda insinuationer försvaga påvens välvilja mot honom.

Julius hade befallt Michelangelo att vända sig direkt till påven själv så snart han behövde pengar för att fullborda dennes gravmonument, vars utförande hade uppdragits åt honom. När några block carraramarmor hade anlänt via Tibern, befallde Michelangelo att de skulle föras till Petersplatsen, och begav sig till Vatikanen för att hämta de pengar han behövde till skeppsfolket. Man sade honom att man inte fick tala med Hans Helighet. Han nöjde sig med det.

Efter några dagar begav han sig åter till Vatikanen. När han gick genom förmaket kom en lakej emot honom och sade att han inte kunde få företräde. En biskop som var närvarande förebrådde lakejen detta och frågade om han visste vilken person han hade framför sig. "Det vet jag nog", svarade denne, "jag lyder de befallningar jag fått." — "Och ni kan säga påven", avbröt Michelangelo honom, "att han hädanefter, när han vill tala med mig, kan låta hämta mig."

Därpå gick han hem, befallde de två tjänare som utgjorde hela hans uppassning att sälja allt hans husgeråd, satte sig till häst och red samma kväll ända till Poggibonsi, en by på andra sidan Kyrkostaten, några mil från Florens. Efter en kort stund fick han se fem kurirer komma från påven, vilka hade order att med godo eller med våld föra honom tillbaka, var helst de kunde träffa på honom. Michelangelo besvarade dessa hotelser med försäkran att han... (Reds. anm.: texten fortsätter i ett senare nummer.)

Drag af Michel Angelo.

Michel Angelo hade blifwit Påfwen Julius den Andres gunstling, hwilken, ehuru sjelf af ett häftigt och herrsklystet sinnelag, dock wißte att bära aktning för konstnärens ädla, sjelfständiga karakter. Likwäl fann Bramante medel att genom allehanda insinuationer förswaga denna Påfwens ynnest. Julius hade befallt Michel att directe wända sig till Påfwen sjelf, så snart han behöfde penningar till fullbordande af hans grafwård, hwars förfärdigande blifwit åt honom uppdraget. Då nu några block Cararisk Marmor hade ankommit på Tibern, befallte Michel, att de skulle föras till S:t Peters torg, och förfogade sig till Vaticanen för att hämta de penningar, han behöfde åt skeppsfolket. Man sade honom, att man ej fick tala med Hans Helighet. Han lät sig dermed nöja. Efter några dagars förlopp, begaf han sig åter till Vaticanen. Då han gick igenom förmaket, kom en Lakej emot honom och sade, att han icke kunde få företräde. En Biskop, som war tillstädes, förebrådde Lakejen detta, med tillfrågan: om han wißte, hwilken den person wore han hade för sig? — Det wet jag nog, swarade denne; jag lyder erhållna befallningar. — Och ni kan säga Påfwen, föll Michel honom i talet, att han hädanefter, när han will tala med mig, kan låta hämta mig. — Derpå gick han hem, befallte twå betjenter, som utgjorde hela hans uppaßning, att sälja allt hans husgeråd, satte sig till häst och red samma afton ända till Poggibonzi, en by på andra sidan om Kyrkostaten, några mil från Florenz. Efter några minuters förlopp får han se fem Courierer kommande från Påfwen, hwilka hade befallning att med godo eller med wåld föra honom tillbaka, hwar helst de kunde träffa honom. Michel Angelo beswarade deßa hotelser med den försäkran, att han