Gustav Adolfs avskedstal till ständerna före avresan 1630

Kung Gustav Adolf den stores avskedstal till samtliga riksråd och ständer, hållet i Rikssalen vid hans sista avresa från Stockholm den 30 maj 1630.

Jag tackar er alla nådigast för att ni som trogna undersåtar har samtyckt till och beviljat det som denna tid har krävts för rikets säkerhet. Jag begär också vänligen att ni lydigt och godvilligt fullgör det ni sålunda har beviljat.

Jag förstår väl vilka bördor utskrivningen av soldater medför. Men när man samtidigt betänker vilken nytta den har fört med sig – att kriget, med svenska män, nu i många år (Gud vare lov!) har förts på fiendens mark, och att krigets stora börda har lagts på fienden – så har jag genom Guds beskydd och försyn, med hjälp av svenska soldater, intagit och lagt under mig mäktiga städer och provinser. Ja, genom förhandlare, nämligen kungarna av Frankrike och England samt kurfursten av Brandenburg, har jag dessutom tvingat fienden att gå med på ett sexårigt stillestånd.

Eftersom jag nu befinner mig i ett svårare och mer omfattande krig med kejsaren och hans anhängare, ber jag er att ni som rättsinniga undersåtar inte ska anse denna utskrivning alltför betungande, utan i stället bidra med hjälp för att lindra den – dels genom att skona manskapet, om ni frivilligt och generöst vill bidra ekonomiskt, dels genom att underhålla det utländska tyska krigsfolket. På så sätt kan bonden och lantmannen behålla sina drängar och sin arbetskraft och sitta trygg i sitt hus och hem, även om han lämnar ett litet bidrag. Våra grannar däremot, som själva är utsatta för kriget och inkvarteringen, måste dagligen vänta sig döden och dessutom överlämna alla sina tillgångar till sin egen fiende och till soldaterna.

Ni ska därför, som trogna undersåtar, både nu och framöver hjälpa till att stödja mig i detta krig som vi nu är indragna i.

Konung Gustaf Adolf den Stores Afskedstal till samtl. Riksens Råd och Ständer, på Rikssalen, wid Deß sista afresa från Stockholm d. 30 Maj 1630.

Jag tackar eder samtlige allernådigst att I som trogne undersåtare hafwen samtyckt och bewiljat, hwad till Rikets säkerhet hafwer denna tiden fordrats; begärer ock gunsteligen, hwad I således bewiljat, hörsammeligen och godwilleligen att wilja efterkomma. Jag kan wäl nogsamt besinna, hwad beswärlighet utskrifningen med sig förer: dock likwäl enär man derhos betraktar hwad nytta det med sig hafwer, att man med Swenska Män, som nu många år bortåt (deß Gudi ware lof!) skett är, kriget uppå fiendens land fört, och krigets stora last uppå dem dragit hafwer, så att jag, igenom Guds beskydd och försyn, mägtiga städer och provinser, förmedelst Swenske Krigsmän, intagit och underlagt, ja, ock så wida genom underhandlare, nemligen Konungen i Frankrike, England, och Kurfursten af Brandenburg twingat fienden, att den till ett sexårigt stillestånd honom beleswa hafwer; och emedan jag är och råkar uti beswärligare och widlyftigare krig med Kejsaren och hans adherenter: I wille då såsom rättsinnige undersåtare icke låta fälla Eder, samma utskrifning för beswärlig, eller för deß förskoning en hjelp att utgifwa, både dermed att förskona manshjelpen, så framt I något wälwilleligen och rundeligen welen kontribuera, såsom ock att underhålla det Tyska fremmande krigsfolket; ty derigenom kan Bonden eller Landtmannen behålla sina drängar och manshjelp, så ock sitta trygger uti sitt hus och hem, om han än liten hjelp utgifwer; der dock wåra grannar, som sjelfwa kriget och inqvarteringen äro underkastade, dageligen dags sjelfwa döden måste förwänta, ja ock all deras förmåga till deras egen fiende och sjelfwa krigsmannen tilldela. I wele fördenskull såsom trogne undersåtare, så härefter som härtill, hjelpa till att understödja mig uti detta nu inwefwade kriget.