Olof Rudbeck den äldre och hans berömda Atlantica

Om Olof Rudbeck den äldre och hans Atlantica (efter professor R. Nyerup).

Boken Atlantica är ett av de mest berömda verk som någonsin utkommit från en skandinavisk bokpress. Dess innehåll omfattar alla grekiska, romerska och skandinaviska myter, och syftar till inget mindre än att bevisa att Sverige är Platons Atlantis, liksom att det också skulle vara antikens Thule, Skytien, Basilia, Balthia, Gothia, Gallia, Svevia och Ogygia; att trojanerna, liksom alla grekernas och romarnas gudar och hjältar, härstammade från Sverige; att Herkules stoder fanns vid Öresund; att Acheron är Malströmmen och har fått sitt namn av det svenska ordet "agrond" (avgrund); att Parapamisus är detsamma som "bara isen"; att namnet hyperboréer bör härledas från det svenska "yverboren"; att Radamanthus är det svenska "rådman"; att Proserpina egentligen bör heta "Frossepina"; att de grekiska bokstäverna är efterbildningar av runorna, vilkas ålder skulle gå tillbaka till fjärde århundradet efter syndafloden, och så vidare.

Detta besynnerliga innehåll tycks vara grundligt genomfört, men vilar likväl på den lösaste grund. Alla påståenden är försedda med belägg och citat i överflöd, men dessa citat är nästan genomgående förvridna och uppförstorade på det mest förunderliga sätt. Allt tycks i rak följd vara härlett ur uppställda premisser, men dessa premisser är inget annat än obegripliga och obevisade hypoteser, som syftar till att bekräfta Sveriges ålder och ära. Kort sagt: en rik fantasi, en ofantligt stor lärdom, en djup forskaranda och en brinnande patriotism förenades hos honom för att frambringa ett verk av den allra största litterära märkvärdighet, och namnet Rudbeck hördes då över hela den lärda världen, liksom von Linnés i senare tider.

Visserligen var denna Atlantica av sådan beskaffenhet att den, som sagt, ensam kunde vara nog för att skaffa sin författare ett rykte som måste fördunkla alla dåtidens fornforskares. Ändå finns det många fler sidor från vilka denne märkvärdige man kan betraktas, och sidor från vilka han för den som studerar människan måste framstå som lika intressant som genom de lärda och extravaganta idéerna i hans Atlantica.

Huruvida Rudbeck, som somliga påstår, härstammar från den gamla danska Oxesläkten, av vilken en riddare Peder Oxe först ska ha kommit till Sverige under Erik av Pommern, lämnas därhän. Säkert är att han föddes i Västerås 1630, där fadern var biskop, och att han bars till dopet av kung Gustav Adolf, som då vistades i staden och bodde i biskopens hus.

I sin ungdom gick han på Västerås gymnasium och gjorde goda framsteg i vetenskaperna, men visade också mycket tidigt att naturen utrustat honom med ett snille för mekanik och anlag för de bildande konsterna. Han var ännu inte 16 år när han tillverkade ett konstfullt urverk av trä. Han utövade även musik på både blås- och stränginstrument, men var i synnerhet stark i sång. Hans röst hade ett omfång och en böjlighet utan like; han kunde stiga från den lägsta till den högsta tonen och utan att ta miste glida från en oktav till en annan, och detta på ett sätt som förtjuste alla som hörde honom. Hans musiktalang vann sedermera hovets bifall i så hög grad att man föredrog hans sång framför den bästa konsert.

År 1651 hade han – som han själv berättar i sin Atlantica, del 1, sidan 696 – äran att i Uppsala agera herde med sin skalmeja, när drottning Kristina och hovet roade sig där under julhelgen. När han 1653 vistades i Leiden höjde han en gång i S:t Peterskyrkan sin stentorsstämma så att alla förvånades och trängdes vid utgången för att få se den sällsamme sångaren. När de båda drottningarna och den unge prins Karl 1689 var i Uppsala för att ta akademien i ögonsikte, stod Rudbeck, enligt Acrels berättelse, en dag bakom den unga drottningens stol vid bordet, "höll näven som en lur för munnen och sköt svensk lösen för varje skål som dracks, så att det", som orden i berättelsen lyder, "på grund av hans blåsande dundrade i salen som om man hade skjutit med små kanoner".

I mognare ålder var han med och satte den nya svenska psalmboken på noter, och som 66-åring lät han, på kungens och den kungliga familjens önskan, höra sin vackra manliga stämma i Slottskyrkan i Stockholm.

(Fortsättning följer.)

Om Olof Rudbeck den äldre och hans Atlantica. (Efter Professor R. Nyerup.)

Boken Atlantica är ett af de mest berömda werk, som från någon Skandinavisk Bokpreß någonsin utkommit. Deß innehåll omfattar alla Grekiska, Romerska och Skandinaviska Myther, och går ej ut på mindre, än att bewisa, att Swerige är Platos Atlantica, liksom det äfwen skall wara de Gamlas Thule, Schythien, Basilia, Balthia, Gothia, Gallia, Svevia, Ogygia; att Trojanerne, äfwensom alla Grekernas och Romarnas gudar och heroer, härstammade från Swerige; att Herkuls stoder funnos wid Öresund; att Acheron är Malströmmen och har sitt namn af det Swenska Agrond (afgrund); att Parapamisus är detsamma som bara isen; att namnet Hyperboreer bör härledas från det Swenska Yfwerboren, att Radamanthus är det Swenska Rådman; att Proserpina bör heta Frossepina; att de Grekiska bokstäfwerne äro härmningar efter Runorna, hwilkas ålder går opp till 4:de seklet efter Syndafloden, o. s. w. o. s. w.

Detta så besynnerliga innehåll tyckes wara grundligt utfördt, och är likwäl bygdt på den lösaste grundwal. Alla yttranden äro försedde med wittnesbörd och citationer till öfwerflöd; men deßa citationer äro nästan samt och synnerligen förwridna och potentserade på det förundranswärdaste sätt. Allt synes i en rak följd wara deduceradt från förutskickade premißer; men deßa premißer äro icke annat än obegripliga och obewista, till Sweriges ålders och heders bekräftelse syftande hypoteser. Kortligen: en rik fantasi, ofantligt stor lärdom, en djup undersökningsanda och en brinnande patriotism hafwa förenat sig i honom för att frambringa ett werk af den alldrastörsta litterära märkwärdighet, och namnet Rudbeck hördes då öfwer hela lärda werlden, likasom v. Linnés i sednare tider.

Wäl war denna Atlantica af den beskaffenhet, att den, som sagdt är, ensam kunde wara nog att skaffa sin för-

fattare ett rykte, som måste fördunkla alla den tidens fornforskares; och likwäl är der många flera sidor, hwarifrån denne märkwärdige man kan betraktas, och sidor, från hwilka han måste förefalla den, som studerar menniskan, likaså interessant, som från sina lärda extravaganta ideer i hans Atlantica.

Om Rudbeck, som några påstå, härstammar från den gamla Danska Oxeslägten, hwaraf en Riddare Peder Oxe först kommit till Swerige under Erik af Pommern, lemnas derhän. Wißt är, att han föddes i Westerås 1630, der fadren war Biskop, och blef af Konung Gustaf Adolf, som då wistades der och bodde i Biskopens hus, nådigst buren till dopet.

I sin ungdom gick han på Westerås Gymnasium, och gjorde goda framsteg i wettenskaper, men röjde tillika mycket tidigt, att naturen hade utrustat honom med ett snille för mekaniken och anlag till de bildande konsterna. Han war ännu icke 16 år, då han förfärdigade ett konstigt urwerk af trä. Äfwen idkade han musik på både blås- och stränginstrumenter, men isynnerhet war han stark i sång. Hans stämma hade en omfattning och böjlighet utan like; han kunde stiga från den lägsta till den högsta tonen och, utan att taga miste, löpa ur en oktaf in i en annan, och det på ett sätt, som förkjuste alla dem, som hörde honom. Hans musiktalang wann ock sedermera Hofwets bifall i så hög grad, att det föredrog hans sång framför den bästa konsert. År 1651 hade han — som han sjelf berättar i sin Atlantica, Tom. 1 sid. 696 — den äran i Upsala att agera herde med sin skallmeja; då Drottning Christina och Hofwet der roade sig under julhelgen. Då han 1653 wistades i Leyden, höjde han en gång i S:t Peters Kyrkan så sin stentorsstämma, att alla förwånades och skakade sig tillsamman wid utgåendet för att se den widunderlige sångaren. Då båda Drottningarna och den unge Prins Carl 1689 woro i Upsala för att taga Akademien i ögnasigte, stod Rudbeck, efter Acrels berättelse, en dag bakom den unga Drottningens stol wid bordet, "höll näfwen som en lur för munnen, och sköt Swensk lösen för hwar skål, som dracks, så att, som orden i Berättelsen lyda, för hans utblåsande skull dundrade i salen, som man hade skjutit med små stycken." — Sedan i en mognare ålder war han med att sätta den nya Swenska Psalmboken på noter; och som en man af 66 år, lät han, efter Konungens och den Kongl. Familjens önskan, höra sin sköna manliga stämma i Slottskyrkan i Stockholm.

(Forts.)