Insändare kräver att staden tar över vattenledningen

(Insänt.)

Utan tvivel har varje tänkande medlem av detta samhälle med största tillfredsställelse sett och följt den nyligen inrättade drätselkommissionens berömvärda ansträngningar att på alla sätt, efter förmåga, främja stadens bästa. Förutsatt att samma anda som hittills präglat de värdiga och verksamma män som utgör denna respektabla kommitté består, kan detta arbete varken misslyckas eller utebli.

Låt mig därför, med full övertygelse om riktigheten i den gamla satsen att enhetlighet i allt, där den kan tillämpas, är en förträfflig sak, rikta uppmärksamheten mot en för samhället ytterst viktig inrättning, som genom drätselverkets åtgärder borde få en länge efterlängtad förbättring – nämligen genom att ovillkorligen ställas under dess tillsyn och vård. Denna inrättning är stadens vattenledning. Stadens äldste torde mycket väl inse vilken nytta och fördel en sådan sammanslagning skulle medföra, så från det hållet lär inga hinder möta.

När man jämför de senaste årens utgifter för detta verk och den dryga avgift som stadens invånare måste betala med tidigare års kostnader – trots att det då sällan inträffade några avbrott i vattentillgången, medan sådana nu ofta sker än här, än där – och när man som ersättning för denna mycket betydande skillnad i utgifter inte ser några andra minnesmärken än den nya fontänen på Stortorget, vars främsta förtjänst allmänheten ännu inte fått beskåda, samt de två anspråkslösare motsvarigheterna vid gymnasiet och Kungsporten, då uppstår helt spontant hos varje skattebetalande invånare en livlig önskan om att en reform måtte ske även inom detta verk.

Till och med i London, där vattenledningarna är av vida större omfattning än här, kostar vattnet den enskilde medborgaren inte på långa vägar så mycket som man här i staden på senare tid, till följd av taxeringen, har tvingats betala.

Betraktar man dessutom den fart med vilken vattenledningsverkets arbeten sköts – till exempel lagningen av reservoarens tak, som påbörjades redan i fjol men först helt nyligen fullbordats – och ser man att sådana händelser som lagning av ett sprucket rör inte åtgärdas så snabbt som möjligt, vilket det fortfarande finns ett årsgammalt exempel på i det spruckna rör som är anlagt snett över den smedja i Krokslätt som tillhör herr Leffler, så torde önskan att inrättningen ställs under en mer verksam tillsyn varken kunna anses överflödig eller obefogad.

— gh —.

(Inlemnadt.)

Twifwelsutan har hwarje tänkande medlem af detta samhälle med största tillfredsställelse sett och följt kedjan af den här nyligen inrättade Drätselkommissionens priswärda bemödanden, att på allt sätt, efter förmåga, främja Stadens bästa, och att följaktligen detta, med förutsatt fortfarande af samma esprit, som hittills lifwat de wärdige och werksamme Män, som utgöra denna respektabla Kommitté, hwarken kan förfelas eller uteblifwa. Måtte det derföre mig tillåtas, att, med full öfwertygelse om riktigheten af en gammal sats, att enhet i allt, der den kan äga rum, är en förträfflig sak, fästa uppmärksamhet wid en för Samhället högst wigtig inrättning, hwilken äfwen genom Drätselwerkets åtgerder bör få en länge wäntad förbättring, och det just derigenom, att den owilkorligt ställes under detsammas tillsyn och wård. Denna inrättning är Stadens Wattuledning. Stadens Herrar Äldste torde nogsamt finna hwilken nytta och fördel ett sådant införlifwande skulle medföra, så att från den sidan intet hinder lär möta. Då man jemför de sednare årens utgifter för detta werk och den dryga afgift, som Stadens inwånare till detsamma måste utgöra, med de förra årens, änskönt då sällan någon stockning af wattentillgången inträffade, som deremot nu, än här, än der, esomoftast händer; när man såsom ersättning för denna högst betydliga skillnad i utgifterna ej ser andra minneswärdar än den nya Stortorgsfontänen, hwars hufwudmerit Allmänheten likwäl ännu icke fått åskåda, och de andra twenne med mindre anspråk wid Gymnasium och Kungsporten uppförde kamraterna; när, säger jag, man öfwerskådar och jemförer allt detta, så uppkommer alldeles sjelfmant hos hwarje skattdragande inwånare den lifliga önskan, det någon reform äfwen för och uti detta werk måtte ske. Till och med i London, der wattuledningarne äro af wida större omfång än här, kostar wattnet den enskilte borgaren på långt när icke så mycket som man här i staden i sednare tider, tillfölje af taxation, måst derföre betala. Tager man tillika någon gång

i ögnasigte den drift, hwarmed Wattuledningswerkets arbeten handhafwas, t. ex. takets lagning på Reservoiren, hwarmed början skedde redan förledet år, men som först helt nyligen hunnit fullbordas; ser man, att sådana tillfälligheter, som ett söndersprunget rörs lagning, icke, åtminstone så fort ske kan, till iståndsättande påtänkas, och hwarpå ett årsgammalt exempel ännu förefinnes i det, snedt öfwer den Herr Leffler tillhöriga Smedjan i Krokslätt anlagda, sönderspruckna röret; så torde den önskan, att inrättningen måtte blifwa stäld under en werksammare tillsyn, icke kunna anses hwarken för öfwerflödig eller obehörig.

— gh —.