Insändare lovar fylla tidningens juridiska lucka med häxprocesser

(Insänt.)

Brev till utgivaren av Christiania-Morgonblad. Översättning.

I det prospekt som föregick er tidning utlovades att den skulle innehålla korta avhandlingar i moraliska, historiska, estetiska, fysiska, patriotiska, politiska, juridiska och statistiska ämnen. Och om man undantar de juridiska har tidningen tämligen hållit ord. Men vad har då juridiken syndat, eftersom den ensam blivit styvbarn och inte fått del av löftet? Jag kan väl tänka mig att utgivaren själv inte är jurist, men han sägs ändå ha sådana bland sina medarbetare, och dessa kunde kanske förmås att lämna ett och annat bidrag. Hur det än är med den saken har jag beslutat att fylla den juridiska luckan i tidningen genom att lämna in några stycken till allmänhetens uppbyggelse. Av den anledningen börjar jag genast med några anspråkslösa anmärkningar om häx- eller trolldomsprocesser.

Men, vill någon invända: vad tjänar sådant till i våra upplysta tider, då ingen åtalas, än mindre bränns, för trolldom? Desto värre för samtiden, svarar jag då; ty det bevisar ju att djävulens välde nu vunnit stadga och fasthet. Vi tror ju alla på häxeri, om vi ska vara uppriktiga. Tron på andevärldens ingripande i den fysiska världen är just ett av de tecken på vilka man känner igen högre begåvade naturer och djupare snillen, till skillnad från den del av människopöbeln som, berövad högre åskådning, utan innerlighet och utan begrepp, trälar och dväljs i jordelivet.

Eftersom ingen man av god ton vill räknas till den sinnliga pöbeln, är det också nödvändigt att var och en som vill utmärka sig klär sig i en dräkt som passar hans stånd, och till den hör även den kappa som förr i tiden kallades övertro, men som nu går under titeln innerlig, barnslig, genialisk fromhet. Jag vågar därför ta för givet att häxeriets verklighet är allmänt antagen och bevisad – eller, eftersom bevis är ett alltför materiellt ord, anad, som ett stilla genljud av vår inre harpas klang från tidens barndom.

Är nu häxeri och trolldom något verkligt, så följer därav (såvida det är brottsligt) att om ingen rättegång om saken numera anhängiggörs, så borde det ändå ske. Och jag hoppas också att så sker, nämligen när vi, genom innerliga människor, lyckats få bukt med de ††† förnuftiga (jag nämner aldrig detta skräckliga ord utan att korsa mig tre gånger). Det är i förhoppning om detta som jag framkastar följande anmärkningar, vilka kanske kan bli användbara. Fortsättning följer.

(Inlemnadt.)

Bref till Utgifwaren af Christiania-Morgonblad.

Öfwersättning.

I den Prospektus, som föregick MH:s Dagblad, lofwades oß: att detsamma skulle innefatta korta afhandlingar i moraliska, historiska, åstetiska, fysiska, patriotiska, politiska, juridiska och statistiska ämnen; också, om man undantager de juridiska, har MH. temligen hållit ord. Men hwad har då Lagfarenheten syndat, att den allena blifwit styfbarn och icke fått tillgodo njuta M. H:s löfte? — Jag kan wäl tänka, att MH. just icke sjelf är lagfaren, men M. H. säges likwäl hafwa sådane till medarbetare, och deße kunde tilläfwentyrs förmås att lemna ett och annat bidrag. — Det ware nu dermed huru som helst, så har jag beslutat att fylla den juridiska luckan i Bladet, genom några styckens aflemnande, till Allmänhetens uppbyggelse. Af sådan anledning börjar jag genast med oförgripelige Anmärkningar wid Häxe- eller Trulldomsprocesser.

Men, will någon inwända: hwartill tjenar sådant i wåra upplyste tider, då ingen tilltalas, mindre brännes för trulldom? — Desto wärre MH. för samtiden, swaras då; ty sådant bewisar ju, att hinhåles regemente nu wunnit stadga och fasthet. Wi tro ju alla på hexeri, om wi wilja wara uppriktige. — Tron på andewerldens ingripelse i den physiska, är just ett af de tecken, hwaruppå man igenkänner högre begåfwade naturer, djupare snillen, från dem af menniskopöbeln, som, beröfwade högre åskådelser, utan innerlighet, utan begrepp, träla eller dwäljas uti jordlifwet. Då nu ingen man af god ton önskar att räknas till den sinnliga pöbeln, så är det ock nödwändigt, att en hwar, som will utmärka sig, ikläder sig en för hans stånds-

inne paßande drägt, hwartill jemwäl hör den kappa, som fordomdags kallades öfwertro, men som nu för titel af innerlig, barnslig, genialisk fromhet. Jag wågar derföre taga för afgjordt, att hexeriets werklighet, såsom allmänneligen antagen och bewist, eller såwida bewis är ett allt för materielt ord, anad, såsom ett sakta genljud af wår inwärtes harpas klang för tidens barndom. Är nu hexeri och trulldom något werkeligt, så följer deraf (så wida det är brottsligt), att om ingen rättegång derom nu för tiden göres anhängig, så borde det likwäl ske, och hoppas jag också att så sker, när neml. wi, genom innerlige menniskor, kunnat få bugt med de ††† Förnuftige (jag nämner aldrig detta skräckeliga ord, utan att korsa mig 3 gånger), och det är i förhoppning deruppå, som jag framkastar följande anmärkningar, hwilka tilläfwentyrs kunde blifwa anwändbara. Fortsättes.