Vädret klagar över människornas eviga missnöje

Klagoskrift.

Undertecknad, som är en av de olyckliga som mänskligheten ständigt är missnöjd med, ber ödmjukt att på detta sätt få framföra min klagan inför den ärade allmänheten, för att om möjligt få en förbättring av min svåra situation. När jag säger att jag är jämnårig med själva Tiden, måste varje rättvist tänkande varelse medge att jag med hänsyn till min ålder borde åtnjuta respekt. Och när jag tillägger att jag till utseende och temperament är lika föränderlig som de dödliga själva, så måste man lika rättvist medge att alla förebråelser jag får för min obeständighet är oförtjänta. Ändå är det så att, trots alla mina ansträngningar att anpassa min benägenhet för ombytlighet efter människornas, finns det ingen som helst sympati mellan oss. Tvärtom har man gjort denna min artighet till ett allmänt ordspråk och helt glömt bort dess orsak.

Jag anklagar dock inte världen för likgiltighet eller vanvördnad mot mig; nej, till det har jag inga skäl, för alla visar mig uppmärksamhet. Natt och dag frågar man efter mitt tillstånd; i alla sällskap är jag ett omistligt samtalsämne, och många skulle utan min lilla person inte ha någonting alls att säga. Men, genom en egendomlighet utan motstycke, nämns jag där nästan alltid med en känsla av klagan och missnöje, och tvingas ta emot alla möjliga förebråelser och öknamn som jag inte förtjänar. Ibland anklagas jag för att vara för varm och het, ibland för kall. Ser jag någon gång ovanligt mild ut, sägs det att jag förställer mig och att man aldrig kan lita på mig. Fortsätter jag att vara lugn och blid i en vecka eller en månad, skriker man att jag är det för mycket. En del önskar att jag ska gråta när jag har all lust till motsatsen, och somliga vill med all makt ha det tvärtom.

Ja, man gick förra vintern så långt att man grälade på mig för att man inte fick nog med frost och snö; och hur många försmädelser jag tvingats svälja för denna sommars ovanliga hetta och regnfria dagar, det lämnar jag därhän. Tjock, tung, tråkig, kvalmig, slaskig – sådana är de komplimanger man ger mig varje gång man nämner mig, och det sker, som jag redan haft äran att säga, varje minut på dagen. Håller jag mig stilla, säger man att jag är giftigt dödande; är jag orolig och stormig, får jag skulden för huvudvärk, tandvärk och reumatism – ja, till och med liktornarna har ett ord med i laget.

Kort sagt, mina herrar: jag är dagligen och stundligen så bevakad, så granskad, så klandrad, så misshandlad och utskälld, att jag önskar att jag vore en främling på denna jord. Man har orättvist glömt den verksamma del jag tog i själva skapelsen, och att jag levde i sämja och förtrolighet med stamfäderna Adam och Eva i paradiset. Men dessa lyckliga tider är förbi. Och eftersom det troligen blir mitt öde att gå under tillsammans med denna otacksamma värld, och det nu åter lider mot vintern, vågar jag på det ömmaste be att få dessa mina lidanden framlagda, övertygad om att de väcker någons medkänsla och att inte allt ont som sker, utan nåd och barmhärtighet, skrivs på min räkning.

Med beständig tillgivenhet tecknar jag mig nu och alltid,

Väderleken.

Klagoskrift.

Underteknad, som är en af de olyckliga, med hwilka menniskoslägtet är beständigt mißnöjdt, anhåller ödmjukligen att på detta sätt få inför den wördade Allmänheten anmäla min klagan, för att, om möjligt, winna ändring i min swåra belägenhet. När jag säger, att jag är jemnårig med sjelfwa Tiden, måste hwarje billigt tänkande warelse medgifwa, att jag i anseende till min ålder borde njuta aktning; och när jag tillägger, att jag till mitt utseende och temperament är så föränderlig, som de dödlige sjelfwe, så måste man ock lika billigt medgifwa, att all förebråelse, som mig göres för min obeständighet, är oförtjent. Likwäl är förhållandet sådant, att, oaktadt allt mitt bemödande att lempa min böjelse för ombytlighet efter de dödligas, äger intet slags sympati rum oß emellan, utan har man twertom gjort denna min artighet till ett allmänt ordspråk och rent af förgätit deß orsak. Jag anklagar dock icke werlden för kallsinnighet eller wanwördnad emot mig; nej, dertill har jag intet skäl, ty alla wisa mig uppmärksamhet. Natt och dag efterfrågar man mitt tillstånd; i alla samqwäm är jag ett omistligt talämne, och mången skulle, utom min lilla warelse, platt ingenting ha att säga. Men, af en besynnerlighet utan exempel, nämnes jag der nästan alltid med en känsla af klagan och mißnöje, och måste uppbära hwarjehanda förebråelser och tillnamn, som jag icke förtjenar. Stundom beskyllas jag att wara för warm och för het, stundom för kall. Ser jag någon gång owanligt mild ut, så heter det, att jag förställer mig och att man aldrig kan lita på mig. Fortfar jag för en wecka eller månad att wara lugn och blid, så skriker man, att jag är det för mycket. En del önska att jag skulle gråta, när jag har all böjelse för motsatsen,

och somliga wilja med all magt ha det twertom. Ja, man gick så långt förleden winter, att man trätte på mig för det man ej fick frost och snö nog; och huru många försmädelser jag nödgats smälta för denna sommars owanliga hetta och regnfria dagar, det lemnar jag derhän. Tjock, tung, tråkig, qwalmig, slaskig — sådana äro de komplimenter man gör mig, hwar gång man nämner mig, och det, som jag redan haft äran att säga, sker hwar minut på dagen. Håller jag mig stilla, så säger man, att jag är giftigt dödande; är jag orolig och stormande, så får jag skull för hufwudwerk, tandwerk och rheumatism, ja till och med liktornarne ha ett ord med i laget. Med ett ord, M.H., jag är dagligen och stundligen så bewakad, så granskad, så tadlad, så misshandlad och nedskäld, att jag önskar mig wara en fremling på denna jorden. Man har orättwist glömt den werksamma del jag tog i sjelfwa skapelsen, och att jag med stamfädren Adam och Eva i paradiset, lefde i sämja och förtrolighet. Men dessa lyckliga tider äro förbi, och då det troligen blir mitt öde att först med denna otacksamma werlden förgås, samt det nu åter lider åt wintren, wågar jag på det ömmaste anhålla att få dessa mina lidanden framställde, öfwertygad derom, att de wäcka någons deltagande och att ej allt ondt som sker, utan nåd och barmhertighet, skrifwes på min räkning.

Med beständig tillgifwenhet teknar jag mig nu och alltid.

Wäderlek.