Indisk dans i Sydamerika imponerar på brittisk resenär

Indiansk dans i Sydamerika.

(Ur överste Hippisleys berättelse om en resa till Orinoco och Apure, nyligen utgiven i London.)

Den indianska dansen är inte bara vacker att se på utan också konstnärligt genomarbetad; den skulle vinna beundran och bifall på vilken europeisk teater som helst. Ledaren, den som styr dansen, kallas Kung, och honom lyder de övriga dansande ovillkorligen. Han och tolv indianska pojkar, mellan 12 och 15 år gamla, är klädda i landets dräkt: en kort mantel, bunden kring midjan och prydd med olika slags färgade fjädrar. Denna mantel utgör hela klädseln och når nästan till knäet. Utsmyckningen vittnar om god smak och ser mycket bra ut. Kring huvudet bär de en krona av färgat papper, prydd med fjäderplymer, och det långa flätade svarta håret fullbordar liksom skönheten i det hela.

Endast kungen bär en kappa, utsmyckad med remsor av scharlakanstyg, som han med mycket behag kastar över sina axlar. I handen har han ett slags spira eller kommandostav, och på huvudet en stor spetsig mössa. Pojkarna, alla utrustade med pilbågar, står uppställda i två rader. Kungen går sedan nedåt och stannar i mitten, där han sätter sig på sin tron. Han ska föreställa Montezuma, som vid mottagandet av ett brev från Cortés – i vilket denne kräver att kungen med alla sina skatter utan vidare ska överlämna sig i hans våld – blir så arg och förbittrad att han river sönder brevet inför de tolv pojkarna, som nu utgör kungens garde. Efter att ha meddelat innehållet frågar han om de är villiga att dö till sin härskares försvar. Med ett snabbt knäfall inför tronen uttrycker de sitt beslut att våga liv och blod för honom. Därefter reser de sig raskt, spänner sina bågar och visar sig beredda att möta fienden.

Nu börjar dansen, och den så kallade stångdansen blir final. Den har sitt namn av en cirka tre meter hög stång, på vars spets sitter en kula, under vilken tolv olikfärgade randiga remsor är fästa, drygt en centimeter breda och omkring tre och en halv meter långa. Stången hålls upprätt av en indian; varje dansör hoppar upp och fattar en remsa, som han drar ut i hela dess längd, så att en cirkel bildas kring stången och remsorna kommer att vila tvärs över pojkarnas pannor. På signal från ledaren börjar musiken, och cirkeln sätts i rörelse under en mängd variationer, som utförs med sådan skicklighet, vighet och konst att minsta oordning i rörelserna sällan inträffar. En kort paus görs, och med samma manöver som remsorna lindades av stången lindas de nu åter runt den.

Denna dans är inte bara smakfull utan även, som sagt, konstfärdig och förenad med historiskt minne. Även musiken framförs med samma noggrannhet som hos oss; taktkänslan är i högsta grad jämn. De flera gånger jag har sett dansen har den alltid framförts till någon favoritmelodi, för det mesta en fransk vals (som de förmodligen lärt sig av franska kolonister), och instrumentet har varit en violin, alldeles lik våra europeiska.

Indisk Dans i Södra Amerika.

(Ur Öfwerste Hippesleys Berättelse om en Resa till Orinoco och Apuré, i deßa dagar utgifwen i London.)

Indiska dansen är icke allenast höjsam att se, utan ock scientifik: den skulle på hwilken Europeisk teater som helst winna beundran och bifall. Ledaren, eller den som styr dansen, kallas Konung, och denne lyda de öfriga dansande owillkorligt. Han, jemte 12 Indiska goßar, från 12 till 15 års ålder, äro klädde i landets drägt, nemligen en kort mantel, tillbunden kring lifwet, och prydd med åtskilliga slags färgade fjädrar. Denna rock eller mantel utgör hela klädseln, och räcker nära till knäet. Prydnaden röjer smak och ser rätt wäl ut. Kring hufwudet bära de en krona af färgadt papper, sirad med fjäderplumer, och det långa flätade swarta håret liksom fullbordar täckheten i det hela. Konungen ensamt bär en kappa, som är utstofferad med skalakansrimßor, och denna kastar han med mycket behag kring sina axlar. I handen har han ett slags spira, eller kommandostaf, och på hufwudet en stor spetsig mößa. Gossarne, alla försedde med bågar och pilar, äro uppställde i 2ne rader. Konungen går derefter nedåt och stadnar i midten, der han sätter sig på sin statsstol. Han skall föreställa Montezuma, som, wid emottagandet af ett bref från Cortez, i hwilket denne yrkar att Konungen med alla sina skattar skall utan widare omständigheter lemna sig i hans wåld, blir så ond och förtretad, att han rifwer brefwet sönder inför nämde 12 goßar, som nu anses för Konungens garde, och efter meddeladt innehåll frågar, om de äro wilige att dö för deras Incas förswar. Med ett hastigt knäfall inför hans thron, uttrycka de sitt beslut att för honom wåga sitt lif och blod. Derpå stiga de hurtigt opp, spänna sina

bågar och wisa sig beredde att möta sin fiende. Nu börjas dansen, och den så kallade stångdansen blir finalen. Denna dans har sin benämning af en 5 alnar hög stång, på hwars spets sitter en kula, under hwilken man fäst 12 olika randade, half tums breda och 6 alnar långa rimsor. Denna stång hålles rakt af en Indian; hwar dansör hoppar då opp fattar en rimsa, som han drager ut i hela deß längd, så att en krets formeras kring stången och rimsorna komma att hwila twers öfwer goßarnas pannor. Wid signal af ledaren, börjar musiken, och nu sättes kretsen i rörelse under mångfaldiga förändringar, som göras med sådan skicklighet, wighet och konst, att sällan minsta oordentlighet i rörelserna inträffar. En halt göres för ett par ögonblick, och under samma manöver, som rimsorna afhndades stången, bli de nu återlindade om den. Denna dans är icke allenast smakfull, utan ock, som sagdt, wettenskaplig och förenad med historiskt minne. Äfwen är det sätt, hwarpå musiken exeqveras, så noggrant, som någonsin hos oß. Taktmätningen är i högsta grad jemn. De flera gånger, som jag sett denna dans, har den alltid exeqverats efter någon favorit-ton, merendels en Fransk wals, (som de förmodligen lärt af Franska Kolonister) och instrumentet utgjorts af en violin, alldeles lik wåra Europeiska.