Lantbo varnar: böndernas silver smälts ner och exporteras

(Insänt.)

Brev från en lantbo.

Mer än någonsin, käre bror, börjar tiderna nu trycka oss även här på landsbygden. Länsmän och rättare börjar bli riktigt allvarsamma med kronoskatterna, prästen ska ha sitt, räntor måste betalas, barnen uppfostras och oundvikliga hushållsutgifter bestridas. Sådant kostar på för en stackars man som måste ta allt han behöver ur jorden. Jag hade ändå trott att jag även i år skulle kunna klara mig tills den nya skörden var färdig att säljas, men det slog fel.

Jag får alltså värja mig mot stormen så länge det går, och tar mig därför friheten att med budet skicka dig några silverpjäser som jag nu måste avvara, och som jag ber dig sälja på bästa sätt. Kringvandrande judiska handelsmän, som säger sig höra hemma i Göteborg och som här i socknarna går hus från hus – liksom de i staden går båt från båt i kanalerna – och ivrigt frågar efter guld och silver bland bönderna, bjöd redan för ett par månader sedan 1 riksdaler och 20 skilling per lod. Jag hade då inget egentligt behov av att sälja, och jag vill inte heller nu att du vänder dig till köpare av det slaget, för pjäserna i fråga är och förblir under lång tid så användbara att de i det närmaste bör kunna säljas som nytt silver. Dessutom vore det synd att smälta ner dem för export.

Vår beskedlige mantalskommissarie, som förra veckan kom från staden, berättade att detta numera är en så vanlig handelsspekulation, till och med utanför landet, att en enda guldsmed på kort tid ska ha smält ner ett par hundra tusen lod silver, och att ett visst handelshus här i landet på lika kort tid ska ha skeppat ut över hundra tusen lod bara till Köpenhamn, med en vinst på 12 à 16 skilling per lod.

Nu börjar jag förstå vart allt det silver tar vägen som det goda handelsfolket köper upp på alla möjliga auktioner under sina resor, och jag förundras storligen över att ingen annan ännu tycks ha begripit det. I vår bygd har ingen bonde längre något silverplåtstycke i sin kista, där han förr gömde åtminstone några stycken till minne av den hårda mynttiden. De resande herrarna behöver sannerligen ingen slagruta för att leta fram den ädla metallen ur bondens hemligaste gömmor. Att silvret förs ut ur riket tycks bevisas av att guldsmederna har tillräckligt förråd av bearbetat silver, så att de knappast köper mycket, och de brukar i alla fall inte anlita sådana kommissionärer som de nyss nämnda för sina inköp.

Apropå guldsmeder önskar jag, med tanke på min ovan uttryckta fiendskap mot nedsmältningssystemet, att du allra sist vänder dig till den herre som nu oupphörligt annonserar i dagbladen som köpare av allehanda guld och silver.

Resultatet, som jag hoppas blir gott och glädjande, ber jag dig meddela med ett par rader genom budet.

Rusticolanus.

(Inlemnadt.)

Bref från en Landtbo.

Mer än någonsin, min bästa Bror, börja tiderna nu äfwen trycka oß här på bygden. Länsmän och Rättare börja bli rätt allwarsamma med Kronoskatterna, Presten skall ha sitt, räntor måste betalas, barnen uppfostras och oundwikliga utgifter för hushållet bestridas. Jo — sådant der kostar på för en stackars man, som skall ta allt hwad han behöfwer endast af jordtorfwan. Jag hade dock trott, att kunna äfwen i år slå mig

igenom tills den nya skörden hunne bli färdig till afyttring; men det slog slint. Jag får således wärja mig i det längsta för stormen, och tar mig derföre friheten med budet skicka dig några silfwerpjeser, som jag nu måste kunna umbära, och dem jag ber dig på bästa sätt försälja. Kringströfwande Israeliter, som säga sig wara hemma i Götheborg och här i socknarne gå hus från hus, liksom de i staden gå båt från båt i kanalerna och ifrigt efterfråga sin ögnalust, guld och silfwer, bland bönderna, hafwa redan för par månader sedan derföre budit Rd. 1. 20 ß. lodet. Jag war då ej just i behof att sälja, och wille ej gerna än i denna stund att Bror adresserade sig till köpare af det slaget; ty pjeserna i fråga äro och bli i lång tid så brukbara, att de i det närmaste böra kunna säljas för nytt silfwer, och wore det deßutom synd att uppsmälta dem för export, hwilket wår beskedlige Mantalskommißarie, som i förra weckan kom från staden, berättade nu wara en temligen till och med utom nationen så gängse handelsspekulation, att en enda Guldsmed skolat på kort tid hafwa uppsmält ett par hundrade tusen lod silfwer och ett wißt Handelshus inom nationen på ej längre tid hafwa blott till Köpenhamn utskeppat öfwer hundrade tusen lod, och derpå wunnit 12 a 16 ß. på lodet. Nu börjar jag inse, hwart allt det silfwer, som det goda Handelsfolket, under sina kringresor uppköper på alla möjliga auktioner, lär taga wägen, och undrar jag storligen deröfwer, att ingen annan tyckes ännu ha begripit det. I wår bygd har ingen bonde mera ett silfwerplåtstycke i sin kista, hwaraf han förut gömde åtminstone några för åminnelsen skull af den hårda mynttiden. De resande Herrarna behöfwa minsann ingen slagruta för att uppleta och frammana den ädla metallen ur Bondens hemligaste gömmor. Att den hjelpes ur Riket, tyckes bewisas deraf, att Guldsmederne ha tillräckligt förråd af förarbetadt silfwer, så att de ej lära köpa mycket, och i alla fall ej äro wane att för sina inköp bruka sådana Kommißionärer, som de nyßnämde. Apropos om Guldsmeder, så önskade jag, att Du, i anseende till min ofwan yttrade fiendskap till uppsmältningssystemet, alldrasist wille wända dig till den Herren, som nu i Dagbladen oaflåtligt annonserar sig som köpare af allahanda guld och silfwer.

Resultatet, som jag önskar måtte bli godt och hugnesamt, torde Bror i ett par rader meddela med Budet.

Rusticolanus.