Skrifsanden farlig för lungor och ögon, varnar skribent

Något för skrivande personer.

Det finns en del småsaker som man i vardagslivet använder utan minsta tanke på det skadliga inflytande de har på hälsan. Bland dessa är den så kallade skrivsanden, som används i nästan alla kanslier och på alla kontor för att snabbare torka det man har skrivit. Den som fått på sin lott att, som lärd eller skrivare, tillbringa större delen av sin tid vid skrivbordet, och därför ständigt måste använda sanddosan, tänker inte på att han samtidigt pudrar sina lungor. Det är nämligen bara de grövre sandkornen som dansar på papperet, medan det fina dammet flyger upp i luften och omärkligt andas in igen.

Detta inträffar särskilt i mindre och låga skrivrum där flera arbetar tillsammans, eller där man sällan öppnar fönster och dörrar. Dessutom är tillgången på skrivsand inte lika god överallt, och de som ersätter bristen med det fina marmormjölet från bildhuggarverkstäderna gör sig ännu större skada, eftersom detta mjöl sannolikt innehåller arsenikhaltiga partiklar.

Sanddammet är alltid skadligt. När man på resor och promenader möter det i upprätt ställning blir verkan naturligtvis mindre än när man, lutad över en skrivpulpet, så att säga suger i sig det direkt från källan. Härifrån kommer till största delen den hosta och andnöd som ofta besvärar personer som ständigt sysslar med skrivarbete – för vilket medel kan en sådan man använda för att driva ut den inandade sandmassan ur lungorna, och finns det ens något sådant? Men inte bara lungorna, även ögonen lider av strösandens användning. En viss retning och stickande känsla, ofta åtföljd av en svidande rodnad och en tendens till rinnande ögon, förenad med en klåda som inget gnuggande med handen förmår stilla – allt detta är följder av samma lilla sak. Hur mångdubbelt skadlig måste då inte verkan bli för den som varje minut måste ta till sanddosan! Man avundas de tjänster som huvudsakligen går ut på att bara skriva sitt namn, men sedda tillsammans med nödvändigheten av ett flitigare sandströende blir de inte så avundsvärda för den som är mer vän av sin hälsa än av sin bekvämlighet.

Tillåt mig ännu några ord om ett ämne som jag vet att de flesta betraktar som en småsak. När man träder in i vissa skrivrum – de må kallas kontor eller vad man vill – och med en blick på golv, fönster och möbler, ja på själva skrivmaterialet, genast blir övertygad om att varken kvast eller dammborste använts där på hela året, stannar man i rimlig förundran över hur välklädda personer kan sitta där flera timmar om dagen vid ett i sig oftast tråkigt arbete, och samtidigt bry sig så lite om sin hälsa, som alla måste veta inte sköts som den bör genom sådan behandling. Faran blir desto större som det ständiga öppnandet och stängandet av dörrarna håller dammassan i sådan rörelse att det ser ut som om en molnpelare alltid omgav de arbetandes huvuden.

Förutom att sanden fördärvar möbler medför den också den olägenheten att den slöar ner pennan och gör det obehagligt att arbeta sig fram över papperet, som på en grusbeströdd väg – vilket måste bli ett hinder för den som har mycket att skriva och ont om tid.

Av det anförda torde framgå att läskpapperet bör användas mer allmänt vid våra skrivgöromål, om det inte rentav helt bör tränga undan bruket av sand. Det medges visserligen att läskpapper inte i alla avseenden är det bästa torkningsmedlet och att det kräver en mycket varsam och övad hand för att inte göra mer skada än nytta, särskilt för den som skriver stort med tunt bläck. Denna olägenhet är dock inte att jämföra med dem som sanden orsakar, och därför blir det bäst att här, som i alla andra fall, välja det minst onda av två onda ting. Sannolikt kan ett tredje, mer ändamålsenligt medel finnas, även om det ännu inte har uppfunnits.

Något för skrifwande Personer.

Det gifwes en del småsaker, som man i allmänna lefwernet begagnar utan aflägsnaste tanke på det skadliga inflytande de hafwa på helsan. Bland deßa är den så kallade Skrifsanden, hwaraf man betjenar sig nästan i alla kanslier och på alla kontor, för att desto hastigare få det torrt, som man har skrifwit. Den hvars lott det blifwit, att, antingen som lärd eller skrifkarl, tillbringa sin mesta tid wid skrifbordet, och således nödgas oupphörligt bruka sandboßan, besinnar icke, att han tillika puderströr sina lungor; ty blott de gröfre sandkornen dansa på papperet, då deremot det fina stoftet uppflyger i luften och så oförmärkt återinandas.

Detta inträffar isynnerhet i smärre och lägre skrifrum, der flera arbeta tillhopa, eller der man mindre flitigt öppnar fönster och dörrar. Deßutom är tillgången på skrifsand icke lika på alla orter, och de, som ersätta bristen genom det fina marmormjölet i Bildthuggarewerkstäderne, göra sig så mycket större ogagn, som detta mjöl icke osannolikt innehåller arsenikaliska partiklar.

Sandstoftet är alltid skadligt. Då man på resor och promenader kan i rak ställning möta det, måste deß werkan naturligtwis wara mindre, än då man, lutad öfwer en skrifpulpet, nästan, så till sägande, ur första handen uppsuper det. Häraf härrör till betydligaste delen den hosta och andtäppa, som merendels beswära jemt med skrifning syßelsatta personer, ty hwad medel anwänder en sådan man, att återutdrifwa den insupna sandmaßan ur lungorna? och gifwes det något sådant? — Men icke blott lungorna, äfwen ögonen lida af strösandens begagnande. En wiß retelse och stickning, ofta åtföljde af en swidande rodnad, och en benägenhet till flytning, förenad med ett kliande, som ett af naturen uppfordradt gnuggande med handen ej förmår stilla, äro allt följder af samma småsak. Huru mångdubbelt skadlig måste icke då werkan blifwa för den, som nödgas hwar minut tillgripa sanddosan! Man afundas de tjenstbefattningar, som hufwudsakligen gå ut

på blotta skrifningen af sitt namn; men betraktade i förening med nödwändigheten af ett flitigare påströende af sand, bli de ej så afundswärde för den som är mera wän af sin helsa än sin maklighet.

Man tillåte mig ännu några ord om ett ämne, som jag wet, att de fleste anse för en småsak! — När man inträder i wißa skrifrum, de må kallas kontor eller hwad man behagar, och med en blick på golf, fönster och möbler, ja på sjelfwa skrifmaterialierna, genast bli, öfwertygad derom, att hwarken qwast eller damborste för året der blifwit begagnade; stadnar man i billig förundran, huru wälklädde personer der kunna sitta flera timmar om dagen wid ett i sig sjelft merendels tråkigt arbete, och derjemte wara så litet bekymrade om sin helsa, som något hwar måste weta, icke skötes som sig bör genom sådan behandling. Äfwentyret blir så mycket wådligare, som jemt öppnande och tillslutande af dörrarne hålla dammaßan i sådan rörelse, att det synes liksom en molnstod alltid omgaf de arbetandes hufwuden.

Utom det att sanden förderfwar möbler, medför den äfwen den olägenheten, att den förslöar pennan och gör det alltid oangenämt att arbeta sig fram på papperet liksom på en med grus beströdd wäg, hwilket måste bli ett hinder för den som har mycket att skrifwa och knappt om tiden.

Af det anförda torde finnas, att läskpapperet mera allmänt wid wåra skrifförrättningar bör anwändas, om icke alldeles uttränga bruket af sand, ehuru det medgifwes, att det ej till alla delar är det bästa torkningsmedel, och att det kräfwer en mycket warsam och öfwad handläggning, om det ofta ej skall göra mera ondt än godt, isynnerhet för den, som skrifwer stort med tunnt bläck: denna olägenhet är likwäl ej att jemföra emot dem, som sanden tillskyndar, och blir det derföre bäst att här, som i alla andra fall, af twenne onda ting wälja det minsta. Sannolikt kan ett tredje mera ändamålsenligt gifwas, ehuru det ännu ej blifwit påhittadt.