Avskedsdikt till en väninna: Glöm icke mig

Till U—a.

Glöm inte mig, och inte den lyckliga stunden då du troget knöt vänskapsbandet med mig! Och hur din melodiska röst i lunden slöt min själ i sympatins bojor! Nej, kära flicka! Ge mig då tillbaka det lugn som din blick tog ifrån mig; jag vågar inte smaka en dubbel lycka... Men om min vänskap bara vore dig nog, då skulle denna suck ständigt sändas till dig: Glöm inte mig!

Glöm inte mig, och inte de lyckliga dagar som vi så ofta ägnade åt glädjen. Se, sorgen står vid vänskapens sida och klagar, och har redan stämt sin sorgsna luta. Jag minns trädet där du ristade in mitt namn, så känslofullt och ömt. Där ska en tår falla för det jag har mist, och bli ett vittne om att jag inte har glömt dig. O, må då min önskan ila fram till dig! Glöm inte mig!

Glöm inte mig! Redan ljuder avskedstimmen. Snart bjuder du vänskapens förtrogna krets ett ömt farväl, följt av saknad. Men vet att ditt minne och din bild stannar kvar här. I min park genljuder dina sånger, och minnets blomma, som du räckte mig, ska jag kyssa tusen, tusen gånger. Och detta minne, som väckt sådana känslor hos mig, ska fördubbla min vänskap för dig. Glöm inte mig!

N—g.

Till U — a. Glöm icke mig, och ej den sälla stunden Du med mig wänskapsbandet troget knöt! Och hur din röst melodisk uti lunden Min själ i sympathiens bojor slöt! Nej, hulda Flicka! gif mig då tillbaka Det lugn din blick ifrån mig tog; Jag wågar ej en dubbel sällhet smaka . . . Men om min wänskap wore Dig blott nog, Då skulle denna suck beständigt sändas dig Glöm icke mig!

Glöm icke mig, och ej de sälla dagar, Dem wi åt glädjen helgade så jämt. Se sorgen står wid wänskapen och klagar Och redan har sin sorgsna luta stämt. Jag minne har, i trädet der du ristat Mitt namn så känslofullt och ömt. Der falla skall en tår för hwad jag mistat, Och bli ett wittne, att jag dig ej glömt. O! ile då min önskan fram till Dig! Glöm icke mig!

Glöm icke mig! ren afskedstimman ljuder, Snart Du åt wänskapens förtrogna sphär Ett ömt farwäl åtföljt af saknad bjuder, Men wet, ditt minne och din bild blir här. Uti min park genljuda dina sånger, Och minnets blomma, som du åt mig räckt, Den skall jag kyssa tusend, tusend gånger, Och detta minne hos mig känsligt wäckt skall dubbelt öka wänskapen för Dig. Glöm icke mig! N — g.