Redlighet i staten krävs efter Malmö diskonts skandal

Om redlighet och nödvändigheten av att uppmuntra den i en stat. (Införs på begäran ur Allmänna Journalen.)

Även om man naturligtvis medger att denna dygd, liksom alla andra, bör grundläggas hos det uppväxande släktet redan i barndomen genom de grundsatser som då förmedlas, och att den likaså är en följd av en sann utveckling av den moraliska känslan, som ytterst vilar på religionen, kan man ändå inte förneka att yttre åtgärder i hög grad kan främja den, när den genom uppenbara händelser visar sig ha blivit kränkt.

Vi behöver inte bevisa denna dygds nödvändighet i samhället. Man kan rentav säga att utan den finns inget samhälle. Det förvandlas utan den till ett näste av bedragare, till en rövarkula, där den slugaste är den mest ansedda och där det inte längre finns någon trygghet, eftersom egenintresset – den oredliges enda rättesnöre – den ena dagen bjuder att man bryter de förbindelser som ingicks dagen innan, och där allt till slut upplöses i allas krig mot alla. Minskade statsinkomster och därmed ökade bördor för alla invånare, ett undergrävt allmänt förtroende och därigenom även ett undergrävt enskilt förtroende, svårigheter i det allmänna näringslivet samt avtagande företagsamhet och nationalförmögenhet – detta är de allmänna följderna av oredlighet hos personer som i större eller mindre utsträckning har med statens penningväsen att göra. Och vem kan räkna upp alla de olyckor som oredligheten vållar enskilda personer och familjer: alla oskyldiga och värnlösa vilkas sista skärv den slukat, alla unga som den störtat i förtvivlans armar och en förtida grav, alla åldringar vilkas sista stöd den ryckt undan?

Det finns alltså ingen samhällsdygd som är viktigare för staten att nära och underhålla än redligheten. Men förgäves stiftar staten de klokaste lagar och författningar: det finns ingen lag som den fyndiga oredligheten inte förmår kringgå. I inget fall besannas ordspråket att lagar utan seder ingenting uträttar så mycket som i detta – och tyvärr ser vi alltför många och alltför sorgliga bevis på det. Vem påminner sig inte skaldens ord:

— Ja, lagens kalla röst har aldrig väckt en dygd; de bål han staplar upp, det stränga språk han brukar, dess tvång, dess hotelser – allt talar till din blygd, allt trycker ned ditt mod och förödmjukar människan – dess stränga blick lär kanske ut en usel klokhet: att inte så mycket fly brottet som att listigt dölja det.

Men fastän lagen endast kan verka negativt för att främja redligheten, nämligen genom att bestraffa oredligheten, och fastän det rätta främjandemedlet måste sökas i uppfostran och den moraliska bildningen, räcker de ändå varandra en hjälpande hand och bör därför ägnas lika stor uppmärksamhet av staten, i dess egenskap av moralisk person och företrädare för den högsta moralen. Straffrihet i allmänhet är den största olyckan för en stat: den skapar osäkerhet medborgare emellan och lägger till slut grunden för ett missnöje vars utbrott kan få svåra följder. Ingenting stärker kärleken till fäderneslandet så mycket som varje medborgares övertygelse om att inget brott som lagen kan nå undgår det straff som lagen föreskriver – oavsett brottets art och oavsett vem förbrytaren är: hög eller låg, rik eller fattig, far till många barn eller en ensam människa i samhället. Det är detta oundvikliga ansvar för var och en som bryter mot lagen, denna allas likhet inför den, detta fullständiga åsidosättande av all hänsyn till rang, släktskap, mäktiga förbindelser, rikedom, familjeförhållanden och så vidare, så snart det gäller något som förtjänar lagens straff, som gör England så dyrbart för engelsmännen.

Till och med kardinal Richelieu, vars styrelseprinciper i övrigt knappast bör rekommenderas, uttalar ändå en som för sin enkelhet, lika mycket som för sin sanning, förtjänar att tas till hjärtat: "Om man vid styrandet inte följde några andra principer än att vara obeveklig i att straffa och samvetsgrann i att belöna, skulle man inte kunna styra illa."

"Det är en evig sanning", säger en fransk författare, "att lagar och institutioner aldrig fattas människorna, men att det ofta fattas ett land människor som säkrar lagarnas verkställande och ger liv åt institutionerna." För att vaka över att lagar och författningar efterlevs, och för att utdöma det straff som motsatsen kräver, fordras en kraft i själen som, där den inte är medfödd, måste utgå från övertygelsen och grunda sig på det stränga pliktbegrepp som inte tillåter några förhandlingar med brottsligheten. Denna kraft är sällsynt i en veklig och förslappad tid, men den måste sökas och frammanas, och en upplyst regering kan inte undgå att finna den om den allvarligt bemödar sig om det. Jag anser att inom vilken gren av den offentliga styrelsen som helst är en man med fasthet och handlingskraft i karaktären, även om han i övrigt är mindre god, nyttigare för staten än dessa halvfromma, svaga och fogliga som vår tid har så gott förråd av. En elak människa är inte så farlig som en svag: den elake gör bara det onda som han själv vill, den svage allt det som andra vill, och det är alltid mer än vad även den elakaste skulle ha gjort. Denna svaghet har också i alla tider lett till de mäktigaste staters undergång. Att styra är att köra solens vagn; det är ett lugnt och jämnt uttryck för den högsta kraften.

"Vet att du färdas denna väg mellan grymma djur och hotande försåt – håll hårt i tömmarna!"

Så ropade dagens härskare till Klymenes förmätne son, och så ropar visheten än i dag till varje styrande. Men denna styrka består inte i enstaka plötsliga ryck i en däremellan slapp tygel, eller – för att lämna allegorin – i att endast vid vissa tillfällen gå längre än lagen eller så långt den tillåter, utan i att alltid gå med lagen och alltid så långt som den tillåter. Hur lyckligt är inte det land som har en upplyst och kraftfull regering!

Ett nytt och för varje svensk glädjande bevis på att även denna lycka blivit vår lott har vi dessa dagar fått genom de åtgärder som vidtagits med anledning av Malmö diskontverks förvaltning. Detta allvarliga beivrande av oredlighet och pliktförgätenhet i förvaltningen av statens finansiella tillgångar kan inte annat än medföra de lyckligaste följder för framtiden och ge nationen de bästa förhoppningar. Det bevisar, liksom mycket annat, att regeringen med vaksamt öga följer denna viktigaste del av den offentliga förvaltningen, och att inget fiffel, ingen förskingring av allmänna medel undgår dess uppmärksamhet. Den redlige, nitiske ämbetsmannen känner sitt hjärta vidgas och slå livligare; den oredlige börjar besinna sig och för ett ögonblick ana att det krävs något mer för att vinna svenska medborgares aktning än att, som det heter, leva och låta leva – med andra ord att berika sig på statens bekostnad och låta andra berika sig. Av gaskognarens bekanta utrop när han föll från byggnadsställningen – "det går bra, bara det varar" – tycks den senare hälften hittills inte ha fallit våra svindlande förskingrare och bedragare in, och det är dags att den gör det.

(Fortsättning följer.)

Om Redlighet och nödwändigheten af deß uppmuntran i en Stat. *)

Ehuru man naturligtwis medgifwer, at denna dygd, åfwensom alla andra, bör i barndomen, och genom de grundsattser som då meddelas, grundläggas hos det upwexande slågtet, och at den åfwenledes är en följd af en sann utweckling af den moraliska känslan, som ytterst hwilar på Religionen, kan man wäl derföre icke neka at ju yttre åtgerder betydligt kunna werka til befordrande af densamma, när den, genom uppenbara händelser, befinnes wara för nära trådd.

Wi behöfwa ej wisa nödwändigheten af denna dygd inom Samhället. Man kan egenteligen säga, at utom den gifwes intet Samhälle. Det förwandlas, utan den, i et näste af Bedragare, i en Röfwarkula, der den stickligaste är den mest ansedde, och der ingen säkerhet mera gifwes, emedan det egna intresset, det enda rättesnöret för den oredliges handlingar, den ena dagen bjuder kränkningen af de förbindelser, som den andra dagen blifwit ingångna, och der allt slutligen upplöses i et allas krig emot alla. Minskning i Statens inkomster, derigenom ökade bördor för alla deß Inwånare, undergräfwandet af det allmänna förtroendet, och derigenom åter af det enskilta, förlägenhet i allmänna rörelsen, Näringsflitens och National-förmögenhetens aftagande, äro de allmänna följderna af oredlighet hos de personer, som i mer eller mindre mån hafwa med Statens Penningewerk at skaffa. Och hwem upräknar alla de olyckor, som Oredligheten bereder åt enskilta pesoner och familjer, alla de oskyldiga wärnlösa, hwilkas sista skärf den upswäljit, alla de unga, som den störtat i förtwiflans armar och en förtidig graf, alla de ålderstegne, hwilkas sista stöd den undanryckt?

Det ges då ingen Samhällsdygd, som är för Staten af mera wigt at nära och underhålla än Redligheten. Men förgäfwes widtager den de klokaste Lagar och Författningar: det gifwes ingen, som ej den fintliga oredligheten förmår at eludera. I intet fall sannas ordspråket, at lagar utan seder ingenting uträtta, så mycket som i detta. Och, ty wärr, se wi deraf allt för många och allt för bedröfliga bewis. Hwem påminner sig ej härwid Skaldens Ord:

— Ja Lagens kalla röst har aldrig wäckt en dygd, De bål han staplar upp, det stränga språk han brukar, Deß twång, deß hotelse, alt talar til din blygd Alt trycker ned ditt mod och menskan förödmjukar — Deß stränga blick kanske en usel klokhet lär At mindre brottet fly än brottet konstigt dölja — —

Men fastän Lagen endast negatift kan werka til redlighetens befordran, nemligen genom redlighetens bestraffning, och fastän det rättabefordrings-medlet måste sökas i upfostran och den moraliska bildningen, räcka de likwäl hwarandra en hjelpsam hand och böra derföre, af Staten, såsom en moralisk person eller såsom Representant af den högsta moralitet, njuta en lika upmärksamhet. Strafflöshet i allmänhet är den största olycka för en Stat: den alstrar osäkerhet medborgare imellan och grundar slutligen et mißnöje, hwars utbrott kunna blifwa afwädliga följder. Det ges ingenting, som i så hög grad lifwar kärleken til Fäderneslandet, som den öfwertygelsen hos hwarje medborgare, at ingen förbrytelse som lagen kan hinna, undslipper det straff, som Lagen utsätter, den må wara af hwad beskaffenhet som helst, och förbrytaren må wara hwem som helst, hög eller låg, rik eller fattig, fader för många barn, eller en isolerad warelse i Samhället. Det är detta uteblifliga answar för hwar och en som öfwerträder Lagen, denna allas jemlikhet under densamma, detta fullkomliga åsidosättande af allt hwad som heter konsideration för rang, skyldskap, mäktiga förbiu-

*) Införes, på begäran, ur Allmänna Journalen.

delser, rikedom, husliga omständigheter, o. s. w. så snart fråga är om något som förtjenar lagens näpst, som gör England så dyrbart för Engelsmännen.

Sjelfwa Kardinal Richelieu, hwars styrelsegrundsatser för öfrigt icke torde böra rekommenderas, yttrar likwäl en, som för sin enkelhet, lika mycket som för sin sanning, förtjenar at behjertas: Quand on ne suivroit pour gouverner d'autres principes que d'être inflexible à châtier et religieux à recompenser on ne sauroit mal gouverner *).

Il est vrai de toute éternité, säger en Fransk Författare, que les lois et les institutions, ne manquent jamais aux hommes, mais que les hommes manquent souvent à un pays pour assurer l'exécution des lois & donner de la vie aux institutions **). Det fordras, för at waka öfwer lagars och författningars efterlefnad och för at tillämpa den näpst som et motsatt förhållande kräfwer, en kraft i själen, som, der den är medfödd, måste utgå från öfwertygelsen, måste grunda sig på det stränga begrepp om pligt, som icke tillåter några underhandlingar med brottsligheten. Denna kraft är sällsam i et wekligt och förslappadt tidehwarf; men måste sökas och framkallas, och en uplyst Regering kan ej undgå at finna den, enär den allwarligt bemödar sig derom. Jag håller för at, inom hwad gren af den Allmänna styrelsen som helst en man af fasthet och werksamhet i karakteren, om också för öfrigt mindre god, är nyttigare för Staten, än dessa half-fromma, swaga och fogliga, hwaraf wår tid har et så godt förråd. En elak menniska är ej så farlig som en swag: den elake gör blott det onda som han sjelf will, den swage, alt det som andra wilja, och det är altid mer än äfwen den elakaste skulle hafwa gjort. Också har denna swaghet i alla tider ledt til de mäktigaste Staters undergång. At styra, är at köra Solens wagn; det är en lugn och jemn yttring af den högsta kraft.

* * * * "Wet han löper denna stråt "Imellan grymma djur och hotande förså "Håll starkt i tömmarna."

ropade Dagens Drott til Climenes förmätna Son, och så ropar än i dag Wisheten åt hwarje styrande; men denna styrka består ej i wissa ögonblickliga ryckningar på en dessimellan slapp tygel, eller, för at icke längre fortsätta allegorien, i at endast wid wissa tilfällen gå längre än lagen eller så långt den tillåter, men i at altid gå med lagen och altid så långt som den tillåter. Huru lyckligt det land, som äger en uplyst och kraftfull Regering!

Et nytt och för hwarje Swensk glädjefullt bewis at äfwen denna lycka blef wår lott, hafwa wi i dessa dagar erfarit i de åtgerder som blifwit tagne i anledning af Malmö Diskont-Werks förwaltning. Denna allwarsamma beifran af oreblighet och pligt-förgätenhet i administrationen af Statens financiella tilgångar, kan ej annat än för framtiden medföra de lyckligaste följder och berättiga Nationen til de angenämaste förhoppningar. Den bewisar, äfwen som mycket annat, at Regeringen med et waksamt öga följer denna den wigtigaste del af Allmänna förwaltningen, at intet underslef, ingen försnillning af Allmänna medel undgår dess upmärksamhet; den redlige, den nitiske Embetsmannen känner sitt hjerta widgas och klappa lifligare; den oredlige begynner sansa sig och et ögonblick misstänka at det fordras något mera til Swenska Medborgares aktning än at, som det heter, lefwa och låta lefwa, eller med andra ord, at rikta sig på Statens bekostnad och at låta andra rikta sig. Af Gaskognarns bekanta utrop då han föll af ställningen: "det går bra, bara det warar," synes den sista hälften hittils icke ha fallit wåra Swindlande Försnillare och bedragare i sinnet, och det är tid at den gör det.

(Forts. e. a. g.

*) "Om man också icke följde andra styrelse-grundsattser än obeweklighet i at straffa allt hwad som förtjenar straff och den yttersta samwetsgranhet i at belöna allt som förtjenar belöning, så skulle man ej kunna styra illa."

**) "Det är en ewig sanning at lagar och författningar ej fattas menniskorna, men wäl at menniskor gifwas som försäkra lagarnes werkställande och gifwa lif åt Inrättningarne.