Adelsdam skållar sig efter motvillig soluppgång på landet

Solens uppgång

En man av börd hade länge förgäves försökt väcka intresse för lantlivet hos sin förnämt uppfostrade hustru. Till slut lyckades han ändå så pass att hon lovade att pröva några dagar på det, som hon såg det, förfärliga landet.

Väl framme använde mannen all sin vältalighet för att på tydligaste sätt framhålla lantlivets behag för henne. Han lyckades slutligen förmå sin hustru, som var van vid alla stadslivets ovanor, att offra sin dyrbara morgonsömn för att en gång betrakta soluppgången. Den nådiga frun gav till sist vika för hans enträgna böner och beslöt sig – för första gången i sitt liv – för att ta detta vågsamma steg.

Det var ännu inte ljust när frun med största obehag slet sig ur den mjuka sängen. Det majestätiska skådespelet av det långsamt uppstigande eldklotet, som sprider ljus och värme över hela jorden, gjorde föga intryck på henne. När den härliga solen väl stod där i sin fulla prakt smög sig damen uttråkad till tebordet.

Förargad och halvsovande lagade hon frukosten. Tekitteln gled ur hennes matta hand, och frun fick det heta tevattnet över sig. Med ett gällt skrik sprang hon upp, välte bordet och teköket, som störtade ner över mannens fötter. Den förskräckte och skållade mannen ville hjälpa sin fru, men hon ropade rasande: "Låt bli mig, det här är er eländiga sols fel! Om man ändå kunde se den gå upp klockan elva, så skulle jag inte ha något emot det. Men att se en soluppgång före dagningen hoppas jag att ni i fortsättningen förskonar mig ifrån – en sådan dumhet har säkert aldrig fallit någon förnuftig människa in."

Solens Upgång.

En man af börd, som länge förgäfwes bemödat sig at hos sin förnämt upfödda maka inplanta någon smak för landtlefnaden, kom likwäl slutligen så långt med henne, at hon lofwade försöka några dagar på det fatala landet. Då de nu kommit dit, anwände mannen all sin wältalighet at på det folklaraste sätt för henne uphöja landtlefnadens behag, och förmådde ändtligen bringa sin wid alla stadslefnadens oseder wanda hustru så långt, at hon skulle upoffra sin kostliga morgonsömn, för at en gång betrakta Solen i sin upgång. Den nådiga frun gaf ändtligen wika för de enträgnaste böner, och beslöt — för första gången i sin lefnad — taga detta wågsamma steg. Ännu är det ej ljust, då nådig frun med obehagligaste känsla sliter sig ur den mjuka sängen. Det majestätiska skådespelet af det småningom upstigande Eldklotet, från hwilket ljus och wärma utströmmar öfwer hela jorden, hade för henne föga behag: och då nu den herrliga Solen stod der i sin fullhet och prakt, smygde den nådiga damen sig ledsen til Thebordet. Förargad och halfsofwande tillagar hon frukosten; Thekitteln slinter ur den matta handen, nådig frun slår öfwer sig det heta Thewattnet, med et gällt skrik springer hon up, slår omkull bordet och Theköket, som störtar öfwer mannens fötter. Den förskräckte och upbrände mannen will hjelpa sin nådiga fru; men hon ropar i raseri: Låt bli mig, det kommer af Er eländiga sol! Om man ändå kunde se den gå up kl. 11, så skulle jag ej ha något deremot, men at se en solupgång före dager, hoppas jag Ni framdeles förskonar mig ifrån; en sådan Betise har wißt aldrig fallit någon förnuftig man in.