Debattör varnar för yppighetens skadliga följder

Min mening om överflöd.

Den avhandling i detta angelägna ämne, som man nyligen kunnat läsa omtryckt i denna tidning ur en numera sällsynt, om inte rentav bortglömd tidskrift, har visserligen sitt värde. Men eftersom den snarare speglar sin egen tids anda än den nuvarande, och betraktar huvudsaken ur helt andra synvinklar, anser jag att den snarare tillåter än hindrar mig att ändå framföra de tankar jag har om yppigheten, dess följder och vägarna att stävja den.

Ingen bestrider den orubbliga sanningen att uppriktighet och överflöd mer än något annat undergräver ett folks lycka (Reds. anm.: 'upprigtighet' i originalet kan vara ett tryckfel för 'yppighet'), och inte heller att upplysning hos folket och goda föredömen hos dess styresmän är de säkraste botemedlen mot detta onda.

Kanske bör man ifrågasätta den allmännare grad av folkupplysning som här avses, och som består i att ett folk börjar högakta sig självt, inte fäster något avseende vid ytligt prål, söker och visar enkelhet i klädsel, levnadssätt, möblering, ekipage och fester, och i stället endast hyllar dygd, redlighet, medborgaranda och mannamod. Men i full dager ligger däremot de styrandes vilja och föresats att med verksamma föredömen föra utvecklingen dithän. Det vittnar det cirkulär om, som man nyligen med största tillfredsställelse haft tillfälle att läsa, och vars efterlevnad lovar de bästa resultat för både samtid och eftervärld.

Första frågan blir nu: Vad är yppighet, och var går dess gräns? Att importera, eller som hittills mestadels skett, smuggla in sådant som tillverkas här hemma och med heder kan användas, är onekligen den mest oförlåtliga formen av yppighet. Låt vara att en aln svenskt kläde inte har exakt samma kvalitet som en aln engelskt – men är inte skyldigheten större att använda det förstnämnda just därför att det är svenskt, och för att pengarna stannar inom landet och näringen uppmuntras? Varje svensk man ska erkänna detta, och det är i detta fall som föredömet ensamt uträttar storverk.

Men det finns en annan yppighet av svårare natur och med lika skadligt inflytande – nämligen den som följer av levnadssätt, praktlystnad och högmodet att vilja glänsa, och vars botemedel man ännu söker lika osäkert som dess verkliga gräns. Låt oss säga några ord om denna hydra, och stödja den herkuliska arm som vill krossa den!

(Fortsättning följer.)

Min Mening om Öfwerflöd.

Den Afhandling i detta angelägna ämne, som man nyligen till et m:ta läst omtryckt i denna Tidning ur en nu sällsynt, om ej mest förgäten Tidskrift, äger wißt sitt wärde; men då den mera omfattar den tidens än den närwarandes anda, och ur helt olika Synpunkter betraktar hufwudsaken, tror jag den snarare medgifwa än hindra mig att imellertid yttra de tankar, som jag om yppigheten, deß följder och utwägarne till deß hämmande uppfattat.

Man bestrider aldrig den orubbliga sanningen, ”att upprigtighet och öfwerflöd mera än något annat undergräfwa ett folks sällhet;” ej eller att ”upplysning hos folket och efterdömen hos deß Styresmän äro de säkraste botemedlen för detta onda.”

Kanhända bör man sätta i fråga den allmännare grad af folkupplysning, som här menas, och som består deruti, att ett folk börjar högakta sig sjelft, intet afseende gör på ytligt prål, söker och wisar tarflighet i klädsel, lefnadssätt, möblering, ekipager och kalaser; och i stället endast dyrka och tillbedja dygd, redlighet, medborgerlighet och mannamod; men — i full dager ligga deremot de Styrandes hog och föresats att med werksamma efterdömen bringa det derhän. Derom wittnar det Cirkulär, som man nyligen med största tillfredsställelse haft tillfälle att läsa, och hwars efterföljd lofwar de bästa resultat för samtid och efterwerld.

Första frågan blir nu: Hwad är yppighet och hwilken gräns bestämmer deß område? Att införskrifwa, eller som hittills till det mesta måst ske, insmyga sådant, som här hemma tillwerkas och med heder kan förbrukas, är onekligen den oförlåtligaste af all yppighet. Låt ock det wara, att en aln Swenskt kläde ej äger fullkomligt samma bonitet, som en aln Engelskt; men är ej förbindelsen större att bruka det förstnämda just derföre att det är Swenskt, och att penningen blir inom landet samt handteringen uppmuntrad? Hwarje Swensk Man skall erkänna detta, och är det i detta fall, som efterdömet ensamt gör storwerk. Men det gifwes en annan yppighet af swårare natur och lika skadlig inflytelse — den nemligen, som lefnadssätt, praktsjuka och högmodet att lysa medföra, hwars botemedel man ännu söker likaså owißt, som deß sanna råmärke. Sägom några ord om denna hydra, och understödjom den herkuleiska arm, som will kroßa densamma!

(Forts.)